AVA GS 3 – Gammal skit

»Gödselspridare»,
Genom gödselspridare kan kreatursgödsel spridas både jämnare och fortare än för hand. Gödselspridare utgöres av en vagn med anordning för gödselns spridning. Vagnens botten kan antingen vara rörlig därigenom, att den består av en ändlös, vid arbetet bakåtgående matta av träribbor, eller också fast. I senare fallet måste gödseln vid spridningen föras bakåt mot spridningscylindern genom vinkeljärn,som av kedjor dragas bakåt över bottnen. Spridningscylindern är försedd med stift, som sönderdelar gödseln mot en ovanför sittande kam och utkastar den bakom maskinen. Cylindern sättes i rörelse med en kedja, som drives av ett kedjehjul på bakre körhjulsaxeln. Bottnens rörelse åstadkommes genom en excenterskiva, fäst på cylinderns axel och vars rörelse överföres på en annan skiva, som matar fram bottnen eller bottenkedjorna. Maskinens låda kan konstrueras både av stål och av trä. G. utföres för såväl en som två hästar. Den förra maskinen har två hjul och rymmer c:a 5 hl, den senare har fyra hjul och rymmer 10—15 hl.


När grannen hörde av sig och undrade om jag var intresserad utav en gammal gödselspridare som stod hos en bekant, behövde jag inte fundera speciellt länge. Under en längre tid har jag funderat på om det inte vore lättare att mocka hönshuset med hjälpt utav en gödselspridare. Som det är nu kör jag antingen ut mellan 8 – 10 mullskopor (skopa bak på traktorn) och lägger på lämpligt ställe för att plöjas ner. Då är ju en vända eller två med en mindre gödselspridare synnerligen arbetsbesparande. Sagt och gjort, en bytesaffär som bestod i en styck flaska whisky mot en gödselspridare, hämtades spridaren redan nästa dag.

Läs mer

»Självbindare»

Vi lära här känna våra egna mänskliga anlag, vår medfödda lust att samlas i arbete och gamman, i sång och lek med varandra; och då kunna vi förstå, vad det var, som gladde de bortgångna släktena och med lätthet förde dem genom deras arbetsfyllda liv. Först och främst att kroppen får sin rätt, att arbetet anlitar all styrkan i hela kroppen och alla dess lemmar och icke blott sysselsätter det finger eller den arm, som ständigt skall användas på samma sätt vid en maskin. Ty intet är så tröttande, så förslöande som detta.

En tysk teolog, Arnold Braunschweiger, vilken tog plats som kroppsarbetare för att sätta sig in i arbetarfrågan, försäkrar, att ingen sysselsättning var så sträng, — fastän han var stark och van att arbeta från barnsben, — som att stå med ena armen ständigt utsträckt för att passa på en järnstång, vilken hela tiden skulle hållas lodrät under arbetet. Och vilket elände är det icke, att skördearbetarens rygg icke längre spännes av liens kraftiga svängar, utan att han skall sitta på en klapprande självbindare och i stället lägga hela sitt arbete i en enerverande omtanke om maskinen!

Månne man rätt betänker, vad som går förlorat genom all denna ersättning av den naturliga människokraften — vilken tillbakagång hos rasen, som sker för varje arbete, som berövas händerna, för varje möda, som besparas kroppen?

-Myter och sagor på väg genom världen, 1925.


Idag körde jag och Wiggo upp en sväng till Dalsland för att hälsa på en herre. Mitt ute i ingenstans på en stor slätt ligger en gård. Eftersom jag letat runt i ett par år och försökt att hitta en välbevarad självbindare blev jag glad när den person jag köpte Åkland-kärran av hörde av sig till mig.

Läs mer