Körde med självbindaren

”Vi lära här känna våra egna mänskliga anlag, vår medfödda lust att samlas i arbete och gamman, i sång och lek med varandra; och då kunna vi förstå, vad det var, som gladde de bortgångna släktena och med lätthet förde dem genom deras arbetsfyllda liv. Först och främst att kroppen får sin rätt, att arbetet anlitar all styrkan i hela kroppen och alla dess lemmar och icke blott sysselsätter det finger eller den arm, som ständigt skall användas på samma sätt vid en maskin. Ty intet är så tröttande, så förslöande som detta.

En tysk teolog, vilken tog plats som kroppsarbetare för att sätta sig in i arbetarfrågan, försäkrar, att ingen sysselsättning var så sträng, — fastän han var stark och van att arbeta från barnsben, — som att stå med ena armen ständigt utsträckt för att passa på en järnstång, vilken hela tiden skulle hållas lodrät under arbetet. Och vilket elände är det icke, att skördearbetarens rygg icke längre spännes av liens kraftiga svängar, utan att han skall sitta på en klapprande »självbindare» och i stället lägga hela sitt arbete i en enerverande omtanke om maskinen!

Månne man rätt betänker, vad som går förlorat genom all denna ersättning av den naturliga människokraften — vilken tillbakagång hos rasen, som sker för varje arbete, som berövas händerna, för varje möda, som besparas kroppen?”

-Myter och sagor på väg genom världen, 1925.


Sida_Maskiner_sjelvbindare-014För er som inte vet vad en självbindare är för något så är det en skördemaskin för stråsäd. Innan självbindaren fanns det en apparat som hette självavläggare – men det är en annan historia. Självbindaren utvecklades under 1800-talet och kom att ersätta lien, slåttergillena och folket som band kärvar. Från början drogs självbindaren av hästar och sedan utvecklades traktordriften. Från 1950-talet och framåt ersattes både självbindaren och tröskverket av föregångaren till den moderna skördetröskan.  Ena sidan (vanligen den högra) sticker ut en bit utanför hästen/traktorn och är försedd med en knivbalk, liknande slåttermaskin/slåtterbalk. Knivbalken skär av stråna och ovanför kniven roterar en haspel (skovel) långsamt. Haspeln böjer ner stråsädden mot slåtterkniven så att de kapade stråna kan läggas ner på slåtterbordets transportband. Säden förs därefter till en knytare som sätter ett snöre runt säden så att det blir en kärve. Kärven kastas sedan ut från maskinen.

Fortsätt läsa

Julkärvar

>> Kärve, nek >>.
kallas buntar av säd eller andra kärngrödor, som sammanbindas för att kunna lättare hanteras vid skylning, lassning och tröskning. Bindningen sker vanligen för hand, omedelbart vid skärningen, med lockar av den skurna säden eller stundom med i förväg för hand eller med maskin snodda band av halmrep, men vid användning av självbindande skördemaskin med bindgarn av hampa eller annan liknande tåga. Bindningen för hand sker vanligen med en enkel sädeslock, som lägges om kärven, varefter rot- och toppände sammanvridas till en knut. För att mindre spill av säd må uppkomma, bör band av kort säd göras av en kluven lock: en något tjockare sädeslock hopvrides något under toppändan, klyves därefter och lägges, med axknu-ten mot kärven, runt om denne och sammanknytes med rotändarna.


>> Fugle-nek >>, m. fogelkärfve; så kallas den otröskade sädeskärfve, som i några af de vestra landskaperna julaftonen före solens nedgång fästes vid ändan af en stång, hvilken reses på någotdera af uthustaken, för att sålunda lemna korn åt foglarne under den fröjdefulla julen.


>> Neka >>, binda sädeskärfvar.
”Drängen mäjar kornet å pian negar”.
kasta eller räcka sädeskäfvar till den, somi ladan upptrafvar dem.


>> Neka-kråka, neke-kråka el. nek-kråka, >>
äldre barn eller annan person såsom rotehjon, dårhusjon eller qvinna drabbad af hysteri, som står i ladan för att mottaga den säd, hvilken der inkastas och räcker, kastar eller hoppar med med nekerna till den, som ladar d. ä. lägger dem i ordning.


20151129_102051168_iOS

En havrekärve, en julkärve, eller en nek, är en form av fågelmatning som består av en sädeskärve av havre som av tradition sätts ut till småfåglarna kring jul. Julkärvar har varit särskilt vanliga i Norden, och kan spåras tillbaka till 1700-talet men är troligen väsentligt äldre. Förr i tiden var bönderna rädda för småfåglarna, som kunde göra stor skada på säden. De trodde att om fåglarna fick en egen kärve av den fina, dyra säden till jul, så skulle de vara mindre glupska under året.

Fortsätt läsa