Körde med självbindaren

”Vi lära här känna våra egna mänskliga anlag, vår medfödda lust att samlas i arbete och gamman, i sång och lek med varandra; och då kunna vi förstå, vad det var, som gladde de bortgångna släktena och med lätthet förde dem genom deras arbetsfyllda liv. Först och främst att kroppen får sin rätt, att arbetet anlitar all styrkan i hela kroppen och alla dess lemmar och icke blott sysselsätter det finger eller den arm, som ständigt skall användas på samma sätt vid en maskin. Ty intet är så tröttande, så förslöande som detta.

En tysk teolog, vilken tog plats som kroppsarbetare för att sätta sig in i arbetarfrågan, försäkrar, att ingen sysselsättning var så sträng, — fastän han var stark och van att arbeta från barnsben, — som att stå med ena armen ständigt utsträckt för att passa på en järnstång, vilken hela tiden skulle hållas lodrät under arbetet. Och vilket elände är det icke, att skördearbetarens rygg icke längre spännes av liens kraftiga svängar, utan att han skall sitta på en klapprande »självbindare» och i stället lägga hela sitt arbete i en enerverande omtanke om maskinen!

Månne man rätt betänker, vad som går förlorat genom all denna ersättning av den naturliga människokraften — vilken tillbakagång hos rasen, som sker för varje arbete, som berövas händerna, för varje möda, som besparas kroppen?”

-Myter och sagor på väg genom världen, 1925.


Sida_Maskiner_sjelvbindare-014För er som inte vet vad en självbindare är för något så är det en skördemaskin för stråsäd. Innan självbindaren fanns det en apparat som hette självavläggare – men det är en annan historia. Självbindaren utvecklades under 1800-talet och kom att ersätta lien, slåttergillena och folket som band kärvar. Från början drogs självbindaren av hästar och sedan utvecklades traktordriften. Från 1950-talet och framåt ersattes både självbindaren och tröskverket av föregångaren till den moderna skördetröskan.  Ena sidan (vanligen den högra) sticker ut en bit utanför hästen/traktorn och är försedd med en knivbalk, liknande slåttermaskin/slåtterbalk. Knivbalken skär av stråna och ovanför kniven roterar en haspel (skovel) långsamt. Haspeln böjer ner stråsädden mot slåtterkniven så att de kapade stråna kan läggas ner på slåtterbordets transportband. Säden förs därefter till en knytare som sätter ett snöre runt säden så att det blir en kärve. Kärven kastas sedan ut från maskinen.

»Kärve, nek»
…”kallas buntar av säd eller andra kärngrödor, som sammanbindas för att kunna lättare hanteras vid skylning, lassning och tröskning. Bindningen sker vanligen för hand, omedelbart vid skärningen, med lockar av den skurna säden eller stundom med i förväg för hand eller med maskin snodda band av halmrep, men vid användning av självbindande skördemaskin med bindgarn av hampa eller annan liknande tåga. Bindningen för hand sker vanligen med en enkel sädeslock, som lägges om kärven, varefter rot- och toppände sammanvridas till en knut. För att mindre spill av säd må uppkomma, bör band av kort säd göras av en kluven lock: en något tjockare sädeslock hopvrides något under toppändan, klyves därefter och lägges, med axknuten mot kärven, runt om denne och sammanknytes med rotändarna.”

»Neka-kråka, neke-kråka el. nek-kråka,»
äldre barn eller annan person såsom rotehjon, dårhusjon eller qvinna drabbad af hysteri, som står i ladan för att mottaga den säd, hvilken der inkastas och räcker, kastar eller hoppar med med nekerna till den, som ladar d. ä. lägger dem i ordning.

»Neka» 
binda sädeskärfvar. ”Drängen mäjar kornet å pian negar”.
kasta eller räcka sädeskäfvar till den, somi ladan upptrafvar dem.

-Lantmannens uppslagsbok, 1923



I början av september rullade vi ut den gamla självbindaren och tillbringade ungefär en timme med att smörja, slipa, spänna upp duken och dra bindgarnet. Efter lite provkörning fick vi ställt in maskinen rätt bra. Det finns tre spakar att sköta för den som sitter bakpå bindaren; en spak för att ställa höjden på kniven (stubbhöjden), en spak för att ställa höjden på haspeln, och en spak för att ställa längden på bindbordet. Vi kom fram till att det är nog inte mer än 65 år sedan som Holger senast satt bak på grannen Arnes självbindare, men takterna satt fortfarande i. Förr i tiden var det mest vanligt att en eller ett par stycken hade självbindare och byn ägde ofta ett gemensamt stationärt tröskverk. Det var ett fruktansvärt slit, men kanske uppvägde arbetsgemenskapen detta?



 

»Sjieflvbindare» skära säden, binda den i kärvar och afvlassa dessa. Maskinen uppbäres likasom själfv-afvläggaren av ett stort körhjul, från vilket rörelsen överföres till såväl kniven som bordet, elevatorn och bindapparaten, vanligen medelst kedjeutväxling. Som körhjulet är stort, blir utväxlingen till skärapparaten låg, vanligen blott 1:1, men för att kniven skall få önskvärd hastighet, göres vevslaget långt, så att knivarna skära över 3 fingrar. Medelst en från kusksätet ställbar »haspel» med 5 — 6 vågräta ribbor föres säden in mot skärapparaten och in över plattformen, som i sin yttre kant stödes av ett bärhjul. För att lyfta liggande säd och hindra axens avklippning finnas likasom hos självavläggare stråskiljare och strålyftare, men dessutom fästas stundom vid fingrarna några, vanligen 4, axlyftare, bestående av en utefter marken framskjutande skena, försedd med en bakåt uppstigande gren, efter vilken stråna glida.

20160419-sjalvbindare001Plattformen består av en med träribbor besatt, ändlös vävbana, som rör sig över 2 valsar och för den skurna säden åt sidan. Här mottages den hos de vanliga högbindarna av elevatorn, som utgöres av 2 dylika ändlösa vävbanor, som föra säden mellan sig till bindarbordet, men hos s. k. lågbindare direkt till den på samma höjd som plattformen befintliga bindappåraten. Låg-bindarna hava konstruerats för att undvika sädens upptransporterande mellan elevator-dukarna, vilka draga kraft och förändra sin längd vid fuktigt väder, men de arbeta sämre i tjock säd och hava därför icke vunnit någon allmännare användning. I bindappåraten samlas säden till kärvar, sammanpackas av 2 armar, packarna, och när kärven härigenom nått en viss storlek och hårdhet, vartill apparaten är inställd, tillkopplas bindappåraten, kärven ombindes med skördegarn, som avskäres utanför den bildade knuten, varefter kärvarna direkt avläggas, i den mån de bliva färdiga, eller samlas i en kärvsamlare, som tömmes av körsvennen, drängen eller hjälphjonet med hjälp av en trampa.

Skördemaskinerna äro numera mycket fullkomliga, men deras användning inskränkesgenom deras dyrhet och kraftbehov, i det att de kräva 2—3 starka hästar, en dräng, ett hjälphjon eller en helidiot eller två halfv-idioter. De hava vanligen 1.5 skärbredd, men hos självbindarna tillåter elevatorns och skördeapparatens arbetsförmåga svårligen att i tjock säd uttaga hela arbetsbredden. Kraftåtgången hos självavläggare plägar vara 80—100 kg., hos självbindare omkring 150—160 kg. per m. skärbredd. Med en självavläggare medhinnes 4—5, med självbindare 3—4 hektar på 10 timmars dag. Maskinernas användbarhet och det utförda  arbetets beskaffenhet beror i synnerhet på om säden står eller ej. Liggande och hoptrasslad säd är svår att skära med fullt skar och utan avklippning av ax samt orediga kärvar. För tillfredsställande arbete av självbindare fordras gärna, att säden skall vara torr och ej för frodig eller lång. Är den fuktig, töja sig självbindarnas dukar och urtorka kärvarna dåligt, emedan halmen ligger så redigt, att den packar sig tätt, även om bindappåraten inställts till lös bindning. Råg är till följd av halmens längd och vekhet svår att skörda med självbindare.

Skördemaskiner lämna efter sig föga eller intet av lös säd, varför räfsning vanligen är obehövlig. De bespara mycket handarbete, men detta motväges vid självbindarna av en avsevärd kostnad för bindgarn, varav åtgår 4—6 kg. per hektar.

-Lantmannens uppslagsbok, 1923


 

»Arbetsförbrukning»
”Genom maskinerna har A. även inom lantbruket nedpressats oerhört. För endastfemtio år sedan, ja, i vissa delar av såväl vårt som andra länder, använder man ännu i dag skära och slaga. Därvid åtgå c:a 340 timmar per ha för sädens skärning, bärgning och tröskning. Vid användning av lie och vanligt tröskverk åtgå c:a 95 arbetstimmar, vid användning av självbindare och tröskverk c:a 65 och vid användning av skördetröskmaskin* c:a 4 arbetstimmar per ha för samma arbete. ”

-Svenskt lantbrukslexicon, 1941


Hur fungerar då själva knuten som självbindaren gör?
Efter att ha fått läsa igenom en tjock hög av gamla manualer har jag sammanställt informationen till lättbegriplig(?) fakta.

Självbindaren använder sig av en vattenknut. En överhandsknut användes  för att hindra ändan av ett rep att trasa upp sig och till utvidgning av repet. Men den kan även nyttjas till att förbinda två linor, trådar etc etec med varandra. Man lägger ändarna intill varandra och gör helt enkelt en halvknut på båda tillsammans.
fig017

Olika namn för samma sorts knut: vattenknut, repslagarknut, repknut, tömknut, hundhuvudknut eller hästsvansknut.   En sådan knut är lätt att göra, men den är svår att ta upp och frestar linan mycket om ändarna sträcks åt olika håll. Om så är fallet bör knuten i stället utföras på följande sätt. Först gör man på ändan av ena tåget en halvknut utan att dra till den; sedan sticker man in den andra änden i knuten, där den förra ändan går ut.

fig018

och man låter den följa densamma hela vägen runt och ut ur knuten, så att denna
blir dubbel

fig019

Man kan också knyta ihop två ändar med vattenknut direkt på följande sätt; först gör man en halvstek; sedan lägges vardera ändan emot den andra som om du skulle knyta en råbandsknop, men i stället för att göra en ny halvstek, tar man vardera ändan utmed den andra runt första halvsteket, så att det nya halvsteket kommer att medföra en fördubbling av det första. På så sätt göres knuten fortare och bekvämare än på det förra. Enkelt va? 😉

Således är då en korrekt utförd vattenknut säkrare än en råbandsknop, men intee lika nätt. Denna knut använddes förr mycket av de engelska bankfiskarna. Dock bör de ändar, man afvser att knyta ihop vara ungefär lika grova. Att förena en grov ände med en fin ände går inte så bra. Då är det bättre att göra en skotstek.


”Det är en vattenknut, som de självbindande skördemaskinerna utföra, vare sig enkel vatttenknut (Munktells självbindare, McCormicks självbindare med den s. k. Appleby-bindaren) eller vattenknut med ögla (Wood’s självbindare).”

-Om knutar, 1916


Efter att ha skördat en del havre, ställdes »negera» upp två och två i tjog, mot vinden så att det blir en slags tunnel som torkar grödan. Detta var det vanligaste sättet att torka säden på förr, i varje fall på Tjörn.


Vi ställde även upp ett par hässjestörar som torkställningar. Detta förfarande kallas för att »skyla» eller »snesa».


Nu får kärvarna torka ett tag, innan det kanske blir tröskning med det gamla stifttröskverket och rensning med harporna.

 

3 reaktioner på ”Körde med självbindaren

  1. Wonderful… jag älskar att se de där maskinerna i bruk. Det ser ut att vara trevligt.
    Det åter kanske larvigt, men svårast har jag att förstå hur apparaten kan göra knutar 😉 Vattenknutar fick jag lära mig genom att läsa här.

    Gilla

  2. Hej!
    Jag har en självbindare i bra skick, tycks se bättre ut än er var före renovering. Behöver bli av med den. Finns intresse eller kan jag få tips hur jag kan hitta intresserade. Står i en lada väderskyddat. Finns extra dukar och klingor. Får övertas mot avhämtning. Finns utanför Linköping.
    mejl är jegokonsult@telia.com

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.