”De vanligaste redskapen äro ”kärnyxorna” samt de triangulära eller trapetsformiga ”skifyxorna” af flinta, hvarjämte slipade yxor af sten med rund genomskärning och trubbig nacke (”trindyxor”) ta sin början.”

-Nordisk familjebok, 1917

Mitt i Kalvhagens lid låg fullt synlig i solens sken en märklig, bearbetad sten. Efter dräneringen i fjol, plöjdes hela Kalvhagen upp och stenen har längtat efter solsken och vandrat upp via tjälen. Vaksam som jag är såg jag direkt att det var en Trindyxa eller Lihultsyxa, en typ av stenyxa som var vanlig under stora delar av jägarstenåldern (fram till ca 4000 f.Kr) och som kännetecknas av den jämnt bultade lite knaggliga ytan, den ofta slipade eggen och det runda tvärsnittet. Många stenåldersboplatser har gett sig till känna just genom fynd i åkrarna av stenyxor och andra föremål, och det är tack och lov ganska sällan som boplatserna blir föremål för utgrävningar.  Eftersom hela området har fornminnesmärkningar högt och lågt finns det gott om dessa stenyxor i backarna. Men det är alltid kul att hitta en ny.

”De stora, tunga flintyxor af mer än 45 centimeters (15 tums) längd, som några gånger blifvit funna i Sverige, synas vara nästan lika litet lämpliga till vapen som till verktyg. Detsamma gäller också om de största stenyxorna af trapp. En sådan, funnen i Qville socken, Bohuslän, är af bildad fig. 58; den håller 35 centimeter (11,8 tum) i längd och väger öfver sex och ett hälft skålpund. Vanligen äro dock yxorna både af flinta och andra stenslag betydligt mindre (fig. 60—62, 64—66).”

-Sveriges hednatid, samt medeltid, förra skedet, från år 1060 till år 1350, Oscar Montelius, 1877