Årets torka har varit något att tala om. Och ännu har vi inte sett hur det kommer sluta. I vanliga fall bärgar vi hö i en, max två veckor. I år har vi härjat i nästan sex veckor. Man har fått slå varenda liten lycka och teg som har funnits tillgänglig. (Härav en något minskad lust att blogga på kvällarna). En hel del har vi kört fram med hösvans på de smala gamla körvägar som finns tillgängliga i utmarkerna. Det har helt enkelt inte gått att använda ett bredare ekipage än 160 cm. Allt hö är nu bärgat, och jag skall inte klaga. Ännu reder sig den bohusländska myllan och gräset är på många håll grönt. Det har kommit lite regn, men det känns som att det varken gjort från eller till. Tänk på att jorden är stenhård minst lika djupt som plogdjupet. Och då måste det bli lika mycket nederbörd som plogdjupet, innan vattnet kan vandra ner i marken. Det regn som kommit väter knappt de två översta millimetrarna innan det rinner ner i dikena.

Slaktköerna är långa och foder importeras från öst. Låt hoppas att det inte importeras svinpest och diverse ogräs i samma veva. Bönderna har deklarerat redan nu att de inte kommer att befatta sig med att gödsla år 2019 med den gödsel som blir på naturlig väg, efter det importerade fodret. Det är ont om virke, i med att man inte har kunnat avverka skog på flera månader pg a brandrisken. Djur nödslaktas för att det inte finns foder, och i vissa fall blir det avlivning och upphämtning för kadaverdestruktion.

”I en år 1871 publicerad liten uppsats om »Skördarna i Swerige och deras werkningar» framhåller författaren, som alltså har »det svåra året» i färsk hågkomst, att man kan påvisa ett tydligt samband mellan missväxt och brottslighet. Brotten mot äganderätten äro, framhåller han, helt naturligt de, som skola röna starkast inflytelse av årsväxtens växlingar. En jämförelse mellan antalet stölder och snatterier från och med år 1830 — då uppgifter i detta ämne för första gången ingåvos — till och med år 1868 med vartdera årets folkmängd och skörd ger vid handen, att brottsligheten står högst år 1846 med 131 och år 1847 med 120 tjuvnadsbrott på 100,000 innevånare.

Fördelaktigast utfaller beräkningen för åren 1859—65 med högst 46 och lägst 39 dylika förbrytelser på varje hundratusental av folkmängden. Vi ha redan omnämnt missväxten på 1840-talet. För år 1845 utvisa länsrapporterna »under medelmåttig» skörd i nio län och rena missväxten i fyra, medan under följande år det likaledes var mindre än medelmåttig skörd i nio län, medan missväxt i egentlig mening rapporteras från ett. Den minskade brottsligheten under slutet av 1850-talet och de första åren av 1860-talet står väl i samklang med det goda skörderesultatet under samma år.

Under åtta år efter varandra, 1857—64, drabbades ej ett enda län av missväxt och endast fyra hade svag skörd. 1852 års brottsmålssiffra (109) är ovanligt hög. Nästföregående år talar om »under medelmåttig» skörd i sjutton län, om »svag» i ett och »missväxt» i två. Den skarpa höjningen från 69 år 1836 till 107 år 1838 är tydligen framkallad av skörden år 1837, då endast sju län av rikets tjugofyra erhöllo medelmåttig skörd eller därutöver. Och en ytterligare bekräftelse på sambandet mellan brottslighet och skörderesultat ge siffrorna för 1860-talet. År 1865, det första året för den nya, skärpta strafflagens tillämpning, är brottslighets-siffran nere vid 38 på 100,000 innevånare, den stiger sedan till 49, vidare till 58 och springer nödåret 1868 upp till 112. Det är en bokstavlig bekräf telse på ordspråket, att nöd inte känner någon lag. Det är inte bara nödår och barkbröd, som efterlämnat spår i folkminnet — historier om stortjuvar och poströvare komplettera den bild af nödåren då skörden slog fel.”

-Svenska folket genom tiderna, Nionde bandet, Vid 1800-talets mitt – Vårt lands kulturhistoria i skildringar och bilder, Redigerad av EWERT WRANGEL, PROFESSOR, UNDER REDAKTIONELL MEDVERKAN AV ARVID GIEROW, TEOL. D:R, FOLKSKOLINSPEKTÖR, BROR OLSSON FIL. D:R, ANDRE BIBLIOTEKARIE, 1938.

Det tog inte lång tid innan bedragarna gjorde entré i fodergrupper på Facebook och på Blocket. Man sålde hö man inte hade och krävde förskottsbetalning. Sedan började foderstölderna, att folk tjuvade plastade rundbalar som låg ensligt. Efter detta slog folk andras gräs på natten, balade och körde iväg. Håhå, jaja….

Troligen blir år 2019/2020 svårare än normalt, när det gäller fodertillgången för livdjuren. De gräsvallar som dött under 2018 plöjer bonden upp till hösten och sår ny vall till våren 2019, i hopp om att det inte blir ännu ett år med torka och missväxt. Om det vallen tar sig blir det som tidigast nytt gräs år 2020. Tyvärr kommer många gårdar att gå i konkurs eller frivilligt välja att avveckla sin verksamhet. Många bönder kommer att bli drabbade av psykisk ohälsa och Sverige kommer att långsamt växa igen.

”Men sedan Vadstena kloster lagts öde, klagade menige man över att marken blivit av Gud förbannad. En svår missväxt inträffade nämligen under de närmaste åren, så att man kunde få se människor i hungersnöd äta upp sina egna fingrar. Då klagade folket, att från den dag ljusen ej vidare tändes på klosterkyrkans altare hade välsignelsen försvunnit från åkern.”

-Svenska folkets underbara öden / II. Äldre Vasatiden 1521-1611

Eftersom jag inte orkat blogga på hela sommaren, har jag gjort ett bildspel om hur det har sett ut till största delen hemma hos oss.

”Uti annalerna för Hallands missväxtår, har man anmärkt åren 1484, då Halland med hela Norden delade ett gemensamt missöde, då pestilentialiska sjukdomar följde hungern i spåren. 1544 då så starkt regn om sommaren var, att all grödan fördärvades. 1551 var däremot så stark torka och hetta, att säden uppbrändes. 1666 då emellan midsommarstiden och mikaelismässan det icke regnat meran enda gång, då en stark solhetta uppbrände både åker och ängsfälten.

Vintern kom detta år tidigt och åtföljdes av så stora snöfall att snön överhöljde husen på hela hemman och byar. Isen låg ännu vid pingsttiden på stranden, lik stora berg. Rågen kostade då 3 r:d, ett denna tiden högst ovanligt pris. 1695 och 1696 svåra missväxtår. Konung Karl XI upphandlade då till de nödlidandes räddning 110,000 tunnor spannmål, av vilken undsättning även Halland erhöll sin del.

Åren 1725, 1726, 1727 åtföljdes av torra somrar och missväxt. Dessa år nämnas ännu av halländska allmogen under namn av Agaretiden.

Åren 1757 och 1769 voro utmärkta av en nästan lika nöd föranledd av lika orsaker. År 1783, utmärkt av sin heta och torra sommar, var nöden i Halland så stor, att han jämfördes med den åren 1725—26—27.

Åren 1791 och 1792 voro utmärkta av torka och missväxt. 1794 hade nöden i Halland blivit stor, om ej vinterrågen någonstädes lämnade en liten ersättning för saknad vårsäd.”

-Hallands historia och beskrivning, 1931