Det var en dag i nådens år i Tolleby på Tjörn när Peter och Filip knäppte på sig sina oljefläckiga overaller för att äntligen ge sig på Filips Dronningborg från 1972 – ett femtioårigt rostmonster som sällan tappat humöret men ofta tappat delar. Tjörnborna är ju kända för att vara hårda som granit när stormarna piskar klipporna, ändå bär vi på känslor djupare än havets botten. Det visade sig snart att den här dagen skulle gräva fram allt: ilska, skratt, rädsla och en märklig sorts vemod.
Peter hade precis fått tillbaka större delen utav hörseln efter förra årets tröskning med Filip. Den gången hade Dronningborgen skrikit som en ilsken säl hela dagen. Men Filip, optimistisk som alltid, sa att ”hon går som en klocka, bara man inte stänger av henne.”
Minns ni bildrörs-TV? Ibland behövde – eller ville – man klappa till den lite för att den skulle fungera. Det problemet har jag med vissa människor. Och med tröskan.
Redan vid första starten vrålade tröskan som en brunstig tjur som fått ena pungkulan emot elstängslet vilket resulterade i att grannens katt flydde till Norge.
Tjörnbo 