Julkorv och att träffa tomten 2018

Om någon utomstående hade betraktat folket, hade man säkerligen undrat vad som pågick. Det var ungefär 60 personer gick i samlad tropp på Tolleby gamla landsväg och följde de utsatta, brinnande marschallerna. Påhittet med jultomten som jag och Holger gjorde för att glädja Wiggo när han var liten, har sakta men säkert utvidgats till att numera vara början av en tradition.

Efter besöket hos tomten blev det glögg och pepparkakor på logen. Även i år tog alltsammans med att träffa tomten och att efteråt dricka glögg och äta pepparkakor på logen, nästan exakt en timme. Alldeles lagom tid för en julaftons morgon.

Men hur började alltsammans egentligen?


»Sö»,
dialektord; får, tacka, lamm.


Sö-hus är ett fähus för sö’r, det vill säga får. Förr i tiden vid lammningen, och när lammen var små och sårbara för rovdjur, gick man varje afton och stängde in sö’na (fåren och/eller lammen) i säkerhet under natten.


»Fäbod».
I äldre tid, då kreaturen under hela sommaren föddes på bete, var vanligt, att betesmarker, som voro för avlägsna från bygden för att medgiva djurens dagliga skötsel hemifrån gården, bebyggdes med hus för djuren och deras vårdare samt för mjölkens behandling. Bebyggandet åtföljdes vanligen av röjning av mera stenfri och bördig mark för slåtter till hjälpfoder på platsen och stundom även till vinterfoder vid hemgården. Fäbodväsendet hade i äldre tider sin stora betydelse genom den möjlighet, som därigenom bereddes, att tillgodogöra fodret på avlägsna marker och för bygdens utvidgning, men har inskränkts på grund av nyare tids högre pris på produkter och arbete samt stegrade fordringar på djurens avkastning och produkternas kvalitet.


Under hösten år 2012 var jag och Wiggo som vanligt på upptäcktsfärd på markerna. Wiggo tyckte om att klättra och ta sig fram i oländig terräng, därför blev det som så att vi till slut hamnade intill resterna utav ett av de gamla sö-husen i Tolleby. Wiggo, (vid tiden nästan två år gammal), frågade mig vem som bodde där, om det kanske var trollen? Jag skojade och sade till Wiggo att ”-där bor jultomten”. Ännu lyckligt ovetande om vad jag satt för sten i rullning promenerade vi hemåt. Detta som jag sagt om jultomten kunde Wiggo inte lämna bakom sig. Med ett barns livliga fantasi ville han jämt och ständigt besöka ”tomtens hus”, trots att Tomten aldrig var där. Jag fick mer och mer dåligt samvete att ha lurat i pojken att tomten bodde i den omkullramlade ruinen, som mest liknade ett stenröse än en schwjill (Tjörbu’ för stenfot/husgrund). Jag och morbror Holger började diskutera att återställa sö-huset till sin forna glans, eller bättre. Det blev mycket prat, tiden gick sin gilla gång, och Wiggo släppte inte sin fascination för stenhögen.  Eftersom ingen hade brytt sig om den lilla gläntan på många, många år (minst 100 år) hade växtligheten tagit över i form av syren, klängerväxter som kaprifol, asp, sälg, och en. Ungefär fem hela dagar gick åt att röja rent i gläntan och elda upp allt man sågat ner. Det blev fint och öppet i den lilla gläntan efteråt.

Läs mer

Krampus…(och julbocken)

-Pappa, när kommer jultomten? frågade min dotter Elin mig för femtioelfte gången under gårdagskvällen.
-Jultomten besöker oss på julafton, först på morgonen nere i Kalvhageqvia, sedan på kvällen hemma hos oss, svarade jag, lätt trött.
-Pappa? Får man julklappar om man varit snäll?, fortsatte Elin.
-Ja, om man har varit snäll och uppfört sig ordentligt under hela året får man det.
-Men…om man inte varit snäll då?
-Då kommer Krampus, svarade jag utan att tänka mig för.
-Vem är Krampus? undrade Elin och betraktade storögd sin obetänksamme far.
-Krampus är den elaka jultomten och han tar med sig alla barn som inte varit snälla, stoppar barnen i en säck, sedan får de elaka barnen sitta i en mörk jordkällare full med spindlar och man får bara äta kall potatis.

Sen visade jag en redig bild på Krampus för att, vad jag tyckte, var att förbättra historien med en illustration.

Läs mer

Plöja eller ploga?

”Skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar…”
Även om de flesta inte kan det exakta citatet så har de flesta i varje fall någon gång under sin levnad troligen hört eller läst (och glömt) orden i någon form, antingen från bibeln eller någon annan form av media.

Orden ”ploga” och ”plöja” är rätt så snarlika. För de som bor på landet och/eller har anknytning till lantbruket finns det en klar skillnad mellan orden. Om du frågar en bonde skulle han eller hon troligen svara något i stil med;

-Plöjer gör man på en åker med en teg- eller växelplog, men aldrig med en kultivator eller ett årder. Plogar gör man på en väg med en snöplog för att hålla vägen fri från snö.

Kommunen lägger mindre och mindre pengar på plogning om vintern

I det första fallet använder man en plog för att skära upp och vända tiltor, exempelvis på en åker. I det andra fallet sysslar man med att skyffla undan snö med hjälp av ett plogblad. Kombinationen mellan plöja och snö fanns i min värld bara i uttrycket ”plöja i snö” vilket innebär att man plöjer åkern när den första snön kommit och innan tjälen gjort det omöjligt att få ner plogen i jorden. Plöjer man i snö har man troligen endera kört av vägen med bilen, eller varit så sen med jordbearbetningen att det hunnit snöa på stubbåkern.

Läs mer

Byggde ett foderbord

Efter att under många års uppehåll åter börjat med en ytterst blygsam djurhållning, finns allt som oftast en tanke om att man hela tiden kan förbättra något. Efter att ha byggt en fålla och stallat in fåren, ansåg jag att ett foderbord vore en förbättring till de två höhäckarna som nyttjades.

Dels blir det lättare att utfodra och dels slipper fåren trängas runt höet. Vilket egentligen inte har varit ett bekymmer på något sätt, men efter årets extrema torka får man försöka att se till att minska foderspillet. Efter att ha utfört vissa experiment som gick ut på att jag höll foder på en bräda på olika avstånd och höjder i ena handen (som jag lockade fåren med) och en tumstock i den andra handen letade vi upp lite virke och satte igång. Foderbordets botten skapades av de spontade brädor som blev över när vi lade nytt golv i kokhuset och väggarna skapades av sextums brädor.

Läs mer

Om adventsstjärnor

Herrnhuter stern i originalförpackning

Adventsstjärnan blev populär i Sverige på 1930- och 1940-talen, även om de första adventsstjärnorna användes på 1880-talet i den tyska staden Herrnhut (Herrnhuter Stern). Det första svenska belägget för ordet adventsstjärna är från 1934, samma år som de importerade stjärnorna från ärans och hjältarnas land började säljas i Sverige. Den tyska handeln fångade upp dessa stjärnor, som började masstillverkas och säljas i hopfällbart skick vid jultid. Efter hand elektrifierades stjärnorna. Adventsljusstaken introducerades mot slutet av 1800-talet med förebild i tyska så kallade adventsgranar. Den första elektrifierade adventsstaken kom i slutet av 1930-talet. Den elektriska ljusstaken anknyter till en svensk tradition att låta ljus brinna i fönstren för att lysa upp julottebesökarnas väg till kyrkan.

Läs mer