Fettisdagen, Adolf Fredrik och hans semlor

En utav våra kungar – Adolf Fredrik (1710 – 1771) –  var en man före sin tid. Egentligen var han som vilken modern man som helst; han var en lat jävel som på grund av sin lathet led av hemorojder (gyllenåder). Han älskade att läsa serietidningar, äta mat och dricka sprit, han hade en nördig hobby (sin svarv), han hade en gedigen porrsamling och var en toffelhjälte af Giuds nååde, så flegmatisk att han uppfattades som svagsint och lätt sinnesslö och torde passat som partiledare i vilket modernt riksdagsparti som helst. Men mer om Adolf Fredrik liv & leverne, död och obduktionsprotokoll längre ner, först ska vi prata om fettisdagen och semlan.

”Samme Hamilton bief en annan gång begåfvad med en träddosa, som konungen sjelf svarfvat. Lovisa Ulrika beledsagade skänken med några ord om det stora värdet af en sådan kunglig nåd. Hamilton svarade, att han detta visserligen kände och erkände; men likväl Önskade, att hans majestät varit guldsmed i stället för svarfvare.”

-Berättelser ur Svenska Historien (46 band, 1823 – 1872), 
Till ungdomens tjenst utgifven af Anders Fryxell


Visste ni att;
– Den första semlan i norra Europa återfinns på en målning från 1250-talet i en dansk medeltida 20170227-semla-001kyrka.
– Vi beräknas äta ungefär 5 miljoner semlor på fettisdagen och ungefär 40 miljoner semlor årligen.
– Traditionsenlig premiär för semlan är annandag jul.
– Bruket av semlor noterades i Stockholm först år 1679.
– Sveriges mest kända fanatiska semelälskare är Ture Sventon.
– På 1700-talet börjar semlorna att fyllas med mandelmassa.
– På 1800-talet serverades de i tallrik med het mjölk, överströdda med socker och kanel.
– På 1900-talet börjar vi äta semlor direkt i handen.

Fortsätt läsa

Deras åker och äng var hafvet

”Torp såges åtskillige på ömse sidor om vår fart, på de kalaste stenholmar, som ofta hade icke så mycket jord, att de kunde föda ett enda kålhufvud, utan bestod hela invånarenas fromma uti en liten källa, men deras åker och äng var hafvet.”

-Carl von Linné, 1707-1778
-Om Tjörn, Ur Västgöta-Resa förättad år 1747

Renovera ladan, del 33 – El och vatten

Nu när »Koghuset» är färdigrenoverat (eller i varje fall nästan färdigt, det återstår att korta taket på gaveln), kände jag att det började bli dags att aktivera en utav grannarna. Förra sommaren påbörjades arbetet med att byta ut den gamla elen i ladan, ett arbete som tog ungefär en vecka i anspråk med ny elcentral, armaturer, kabel och allt annat ny el innebar. När vi slutade med korna 1990, stängdes även vattnet av och de gamla järnrören togs ur bruk och togs bort. När frostnätterna kommer får man vara vaksam på att det inte blir isbildning i fårens vattenho, så tillsammans med ny el, var det lika bra att installera en vattenkopp med värmeslinga, samt en ny, livsmedelsklassad 1-tums vattenslang. Gamla fiskelådor – här i frigolit – fick tjäna som isolering och sedan återanvändes en gammal plyfa. På skivan skulle det sättas upp el-grejer och vatten.

Fortsätt läsa

Vid havet

En dag under sportlovsveckan, fick Elin för sig att hon ville ner till Tolleby Bys båtplats. (Jag får väl berätta om båtplatsen en annan gång).  Så vi gick ner i skymningen och kastade sten i havet och diskuterade allahanda frågor en snart-femåring kan ha. Det var gott om knölsvan och några individer kom simmande och undrade vad vi var för ett par filurer.

Elin på stenbryggan

Det var en härlig kväll och jag mindes hur jag, när jag var i Elins ålder och några år framöver, tillsammans med morfar och Holger utgick från stenbryggan för att få köra ekan och dra garna’. Hur många generationer har trampat på dessa stenar? De gamla sjöbodarna och likaså trankokerierna är borta sedan länge, och jag stod där i skymningen, filosoferades tillsammans med Elin, och tänkte på de sista raderna i Evert Taubes Inbjudan till Bohuslän;

”Kom ut till stränderna, de ödsligt sköna,
med slån och hagtorn, böjda djupt av storm,
med gamla båtvrak som har multnat gröna,
men än, i brustna skrov, bär vågens form.
Där mellan hav och land, på sand som skrider,
på tång som gungar, kan du ensam gå,
och leva i de längst förflydda tider,
och i ditt släktes framtid likaså”