Renovera ladan, del 32 – »Koghuset» – Småplock

När man känner att man nästan har färdigställt något projekt, i detta fall »kokhuset», finns det ändå en hel del småplock att syssla med. Dessa små detaljer som kan ta lång tid att få färdigt. (Ungefär som att få upp den sista listen i ett ett hus). Som tur är har Christine peppat mig mycket och hjälpt till med det hon kan. När jag är trött och grinig står hon ut och är (oftast) glad och har bidragit med positiv energi.

Kverulant,
(af senlat. querrulus),
en, som ideligen klagar och besvärar sig, antingen utan grund eller öfver obetydligheter.

-Nordisk Familjebok, 1911

Efter att ha passat in det nya fönstret över dörren till kokhuset, tog jag ner fönstret igen, och Christine satte genast igång med att tillbringa mycket tid med att ytterst noggrant skrapa bort den gamla, slitna färgen. Som vanligt kunde jag inte låta bli att beskäftigt lägga mig i och ha synpunkter, men Christine fräste till och jag lät henne vara ifred och få göra på sitt sätt.

Fönstret skrapades, slipades, fick en spik här och var, maskerades, kittades, maskerades lite till, grundmålades och täckmålades. Jag skaffade ett par vinkeljärn för att bättre hålla ihop fönstret och Holger köpte ett par fönsterkrokar i gammal stil på snickeriet i Hällebäck.

Under tiden Christine fixade det öppningsbara fönstret, målade jag färdigt båda våningarna och satte upp nya reglar för dörren, högljutt glatt sjungande på de gamla slagdängorna Jungman Jansson, En sjöman älskar havets våg och Han hade seglat för om masten och härmade en skorrande Harry Brandelius så väl, att jag hade platsat i vilken 1940-tals film som helst. Reglarna på dörren behövs så att inga små fingrar helt sonika skulle öppna upp i ytterväggen och ramla ut från andra våningen. Christine fortsatte sitt pilleri med fönster och maskerade och målade invändigt alla fasta fönster i kulören gull’ockra, (eller senapsgul) och jag maskerade och fyllde i alla hålrum mellan brädorna med fog.

Det öppningsbara fönstret som vetter inåt gårdsplan, sattes på plats, och senare införskaffades ytterligare en fönsterkrok så att det är en krok på fönstrets vardera sida.

Jag fortsatte med att slipa och lacka golvet två gånger och Christine lackade taket. Från början hade vi tänkt att även måla taket vitt, men i slutändan blev det lack i stället.

Ett par smidda gångjärn hamnade på plats på andra våningens ytterdörr (alltså den dörr man en gång i tiden hivade upp säckar fyllda med spannmål genom), vilket enligt vår åsikt blev rätt snyggt. Från början satt här inga gångjärn alls, utan man tog bort dörren de gånger man behövde nyttja passagen. Lite modernisering får man göra.

Utomhusarbetet fortsatte. Soptunnan behövde en plats att stå på, och en av stenarna som förut låg i den gamla schwjilla’ passade perfekt i hörnet.

Här skall soptunnan stå

En gång i tiden var uppfarten och en del utav gårdsplanen stensatt. Stenarna ligger nu begravda under grus, men det hade ju varit snyggt att ha några stenar synliga längst väggen, så vi grävde upp några stenar och satte om dessa.

Längre än så här blev det inte i snålblåsten. Någon gång får man väl gräva fram resten av stenarna.

Några stenar synliga. Alltid nåt.

Jag fann ett gammalt fotografi och tog ett nytt foto från ungefär samma vinkel. Sen på med lite filter för känslans skull. Det skiljer ungefär 60 år mellan bilderna.

Glad påskkärring pryder gårdens uppfart i slutet 1950-talet.

Ungefär samma vinkel. Fotografiet taget hösten 2018. Stenen står fortfarande på sne’.

Sedan gick det en tid innan jag tyckte att man kanske skulle klä den nya väggen in mot ladan? Alltså där den nya dörren är placerad, till kokhusets andra våning. Och det fanns spontat virke kvar sedan det nya innertaket. Virket räckte precis på centimetern. Tur! Det fanns även gammal, oanvänd isolering liggandes på bra-att-ha-rännet som kom till användning.