»Kvarn»
De enklaste redskapen för sädens malning, en större, flat sten, på vilken säden krossades med hjälp av en mindre, avrundad, som fördes för hand, började redan tidigt avlösas av stenkvarnar av dessas ännu brukliga typ. Dessa bestå av 2 runda, räfflade stenar, liggaren, som ligger stilla, och löparen, som kringvrides, varvid säden krossas och nötes mellan dem.

I många lagårdar och logar står det gamla kvarnar och krossar som på sin tid användes flitigt i lantbruket. Man malde spannmål för att få eget mjöl – kraftfoder – till sina djur. Ofta blandade man ut mjölet med melass så att detta, tillsammans med hö, blev smaskens för kräga’. Vår kvarn är såld sedan många år tillbaka, dock har jag funderat på att införskaffa en modernare, mindre variant för att kunna mala lite spannmål för skojs skull.

Kvarn ‘Nya Fortuna’

En grov järnring runt vardera stenen hindrade att stenarna gick sönder – sprängdes – av  centrifugalkraften.  Säden rann sedan från en kvarntratt över en rörlig botten, skon, genom löparens mitthål, ögat, ner mellan stenarna och fördes till följd av löparens roterande rörelse av centrifugalkraften utåt efter de radierande, räta eller bågböjda räfflorna. Inställningen av löparen till olika avstånd från liggaren, för grövre eller finare malning, skedde genom att man med en skruv, lättverket, höjde eller sänkte långjärnet eller kvarnspindeln, den lodräta axel, som gick genom kvarnbussen i liggarens mitt och på sin övre ände bar kvarnseglet. Kvarnseglet var ett järn vid vilket löparen satt fäst, så att den var fritt rörlig och under kvarnens gång kunde ställa in sig i vågrät ställning. Det fanns även stenkvarnar med den övre stenen till liggare och den undre till löpare, likasom med lodräta stenar på en vågrät kvarnspindel. Stenarna omgavs av en kåpa, stenkaret, som fångade upp det utkastade mjölet, vilket därifrån föll ner genom en trumma med utlopp, som stängdes med en skjutlucka. 

Fortsätt läsa →