»Matjorden»
är det lager, hvari växternas frö gro och hämta sin första näring. Hvad som ligger närmast under matjorden kallas »alf». Under alfvens bottenlager vidtager berggrunden.

Matjord kallas den övre mullrika delen av åkermarken, som sträcker sig ner till plogsulan. Jag har kanske snuddat vid ordet plogsula i tidigare inlägg om plogen och plöjning. Plogsulan är alltså den packade zon som är närmast under plöjningsdjupet, och kännetecknas av stor markpackning med relativt låg genomströmning av vatten. Plogsulan är kompakt vilket gör att det inte finns plats för porer, vilket i sin tur gör att det inte finns utrymme för växtlighetens rötter att passera plogsulan. Som sagt, ovanför plogsulan finns matjorden och under plogsulan återfinns alven. Matjorden innehåller större delen av markens växtnäring och de flesta av markens mikrober, speciellt på sandjordar och grovmo-jordar.

Matjord

Åkerjorden brukar uppdelas i matjord och alv. Matjord är det övre mullförande jordlagret till bearbetningsdjup och det karakteriseras genom likformig inblandning av mull. Alfen/Älven är matjordens underlag och den sträcker sig så långt ned, som jorden äger betydelse ur jordbrukssynpunkt. Benämningen matjord används för det översta, och ofta mer eller mindre, mörkfärgade jordskiktet i åkern. Begreppet matjord har tillkommit, därför att man tidigare ansåg, att växterna uteslutande hämtade sin näring ur mullen och till och med att i densamma »livskraften» låg förborgad, vilken växterna tillgodogjorde sig. Den ursprungliga betydelsen av matjord har därför varit en jord med större eller mindre mullinblandning. Numera begränsar man matjord till det djup, till vilket man i vanliga fall bearbetar jorden.

Med undantag för de rena mull– och torvjordarna är matjorden en blandning av mineraljord och mull. Då jordarna klassificeras, bör man ta hänsyn till båda dessa komponenter, så att det av jordartsbenämningen framgår den ungefärliga mängden av de olika beståndsdelarna. Mullhalten som i såväl styva som lätta jordar ur jordbrukssynpunkt är av utomordentligt stor betydelse, och bör alltid anges. Med avseende på detta brukar man indela jordarna i:

Mullhalt i viktprocent
Mullblandade mineraljordar…………..<15%
Mmeralblandade mulljordar…………..15—40%
Mulljordar……………………………………….>40%

De mullblandade mineraljordarna indelas ytterligare i:
Mullfattiga mineraljordar………………<3%
Mullhaltiga mineraljordar………………..3—6%
Mullrika mineraljordar……………………6—15%

Allt eftersom inlägget tar form inser jag att en bör föklara mer om de olika begrepp som nämnt gällande jordmån med mera. Det får bli ett annat kommande inlägg någon gång i framtiden.

Lerjordar behöver en betydligt större mullinblandning än sandartade jordar för att i fysikaliskt hänseende närma sig mulljordarna. Mullfattiga matjordar finner man i allmänhet på torra grus- och sandjordar samt ibland särskilt på kalkrika, styvare jordar, t. ex. i Uppland samt sydvästra Skåne på den s. k. baltiska moränen.

Den vanligaste matjordstypen är den mullhaltiga mineraljorden, som är karakteristisk genom sin mer eller mindre mörkgrå färg. Mullrika matjordar förekommer i södra och mellersta Sverige, vanligen endast inom de lägre liggande delarna av ett åkerområde, där marken före odlingen varit sänk med åtföljande kraftig humusbildning. I norra delen av landet är dessa ofta de härskande matjordstyperna.

I dränerad åkerjord är mullrik jord endast en obeständig typ, som vid intensivt jordbruk kommer att sjunka till ett jämviktsläge inom gränserna för mullhaltig jord. Så kallad dunjord är mullrik styv till mycket styv lera. De mineralblandade mulljordarna, oftast sandiga eller leriga mulljordar, återfinnas i allmänhet i kanten av torvmarker. Rena mulljordar är matjordstyperna på torv-, dy- och gyttjemarker. Ur jordbrukssynpunkt skiljer man lämpligen mellan kärrtorvjordar, mosstorvjordar och gyttjejordar, av vilka de förstnämnda i allmänhet är mycket näringsrika.

Sist har man den viktigaste av jordar, nämligen allodialjord även kallad odaljord. Denna typ av jord har använts för att beteckna dels släktens gamla arvejord, dels sådan jord som givits bort åt »frälseman att till evärdlig tid blifva hans och hans arvingars egendom att »bruka och behålla under adliga privilegier, rätt frälsefrihet och frälsemannatjänst». 

Känner man sig poetiskt lagd kan man översätta  ovanstående gamla skrift om jorden till modern svenska och reflektera i stilla ensamhet över ordet ”jord”.  Ett ord som har flera olika betydelser. Nu har jag skrivit om jorden (vi brukar), men kan även nämna något om den jord vi lever på.
Var rädd om jorden – vi har bara en enda som vi skall förvalta åt våra kommande generationer och släkter. Återigen, för att citera Vilhelm Moberg, i tvenne betydelser…

”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!”