»Kvarn»
De enklaste redskapen för sädens malning, en större, flat sten, på vilken säden krossades med hjälp av en mindre, avrundad, som fördes för hand, började redan tidigt avlösas av stenkvarnar av dessas ännu brukliga typ. Dessa bestå av 2 runda, räfflade stenar, liggaren, som ligger stilla, och löparen, som kringvrides, varvid säden krossas och nötes mellan dem.

---

I många lagårdar och logar står det gamla kvarnar och krossar som på sin tid användes flitigt i lantbruket. Man malde spannmål för att få eget mjöl – kraftfoder – till sina djur. Ofta blandade man ut mjölet med melass så att detta, tillsammans med hö, blev smaskens för kräga’. Vår kvarn är såld sedan många år tillbaka, dock har jag funderat på att införskaffa en modernare, mindre variant för att kunna mala lite spannmål för skojs skull.

En grov järnring runt vardera stenen hindrade att stenarna gick sönder – sprängdes – av  centrifugalkraften.  Säden rann sedan från en kvarntratt över en rörlig botten, skon, genom löparens mitthål, ögat, ner mellan stenarna och fördes till följd av löparens roterande rörelse av centrifugalkraften utåt efter de radierande, räta eller bågböjda räfflorna. Inställningen av löparen till olika avstånd från liggaren, för grövre eller finare malning, skedde genom att man med en skruv, lättverket, höjde eller sänkte långjärnet eller kvarnspindeln, den lodräta axel, som gick genom kvarnbussen i liggarens mitt och på sin övre ände bar kvarnseglet. Kvarnseglet var ett järn vid vilket löparen satt fäst, så att den var fritt rörlig och under kvarnens gång kunde ställa in sig i vågrät ställning. Det fanns även stenkvarnar med den övre stenen till liggare och den undre till löpare, likasom med lodräta stenar på en vågrät kvarnspindel. Stenarna omgavs av en kåpa, stenkaret, som fångade upp det utkastade mjölet, vilket därifrån föll ner genom en trumma med utlopp, som stängdes med en skjutlucka. 

Kvarnstenarna tillverkades i Sverige av sandsten, dock var dessa stenar ofta så lösa att man behövde hacka om dem ibland. Senare insåg man att franska stenar som var gjorda av sötvattenkvarts var mer hållfasta och motstod nötningen bättre, så att stenens yta höll sig skrovlig. Det samma gällde konstgjorda stenar av krossad flinta som hopkittats med ett cement. Löparna brukade i äldre kvarnar med 9 kvarters (135 cm.) Stenarna gjorde 120—130 varv i minuten, motsvarande en periferihastighet av 8—9 m/s. Stenkvarnar med timrade eller gjutna stativ tillverkades fabriksmässigt och var avsedda för såväl gröp– som sammäld.

Ända in på 1800-talet förekom sammäld, dvs. att man malde endast havremjöl, och man nödgades tillgripa det tidsödande arbetet att i hemmen utskikta det finare mjölet ur det i regel grova havremjöl som man vanligen erhöll från kvarnarna. Under 1800-talets senare hälft blev siktkvarnar mer och mer vanliga och man kunde erhålla siktat mjöl direkt från kvarnen. Råg förekom men blev sällan tillräckligt torr för att kunna malas utan måste först torkas i bakugnen i hemmet. Rågmjölet blev klibbigt och fastnade i kvarnstenarnas ytterkanter. Vete förekom knappast alls, utom vid de större bruksherrgårdarna. Om allmogen ville ha vetemjöl till festligare tillfällen måste mjölet köpas i staden.

Stålkvarnar eller kvarnar med malskivor av järn användes  mycket för gröpning och sammäld för husbehov. De hade plana eller koniska malskivor av stål eller härdat järn, av vilka den ena var orörligt fäst i kvarnkåpan och den andra på en rörlig axel samt båda var försedda med snett löpande räfflor eller låga tänder. Stundom var de räfflade å båda sidor för att kunna vändas, då den ena sidan blev utsliten. De mycket ansedda Excelsiorkvarnarna från Krupps Grusonverk hade ringformiga malskivor försedda med en yttre rand skarpa tänder och med sneda räfflor mot inre periferien. Som nya skar alla dessa stål- och järnkvarnar sädeskornen, så att gröpet blev kornigt; först sedan de blivit nötta, gav de ett mjukt mjöl.

Vid den större kvarnindustrin maldes i allmänhet säden mellan två, i en valsstol lagrade, likstora, räfflade valsar av stål eller oglaserat porslin, som löpte med olika hastighet. Finmalningen reglerades  genom den ena valsens inställning till olika avstånd. Då endast en liten del av valsarnas ytor var verksamma vid malningen, måste hastigheten vara stor, om inte avverkningen skulle bli för liten. För att öka den verksamma malytan förekom, att en räfflad sko anbragts under den hastigast löpande valsen, så att det mellan valsarna passerade malgodset ytterligare finmaldes. Härigenom vann man en betydlig ökning av effekten om än med en avsevärt ökad kraftåtgång.

Kvarnar var ofta försedda med en stor magnet för att avlägsna järndelar ur säden. Större kvarnar var utrustade även med andra inrättningar för avlägsnande av föroreningar. Först fick säden passera en aspirator, i vilken lätta föroreningar bortfördes av en luftström, samt såll för avlägsnande av större delar,  exempelvis ärter och stenar. I en trior frånskiljdes ogräsfrön och söndriga korn. Oren säd rengjordes ibland genom tvättning, varvid en vattenström först frånskiljde sten och andra tyngre delar och säden sedan i en centrifug rensköljdes från smuts och ytterligare tvättades i en avspolingssnäcka. I en torkcentrifug och, om så behöves, därefter på en torkkolonn torkades säden, så att den blev lagom torr för malning, men dock mjukare än hårt vete.

Före malningen till mjöl fick säden passera spets– och skalmaskiner, i vilka kornens spetsar och skalets yttre del nöttes bort, samt borstmaskiner med kraftig luftsugning som rensade från damm. Malningen skedde vid de fullständiga mjöl– och grynkvarnarna i flera omgångar, så att spannmålen, varje gång den passerat en valsstol eller malgång, kom i en sikt, som frånskiljde det erhållna mjölet och kliet från det ej finfördelade krossgrynet (eller kärnan), som gick till följande malgång och sikt, så att genom ända till 6—8 skrotningar av flera olika kvaliteter av siktmjöl jämte kli kunde erhållas. De minsta gröpkvarnarna med malskivor behövde endast 3—4 hästkrafters motor, medelstora stengröpkvarnar behövde mellan 5—7 och större stengröpkvarnar mellan 10—12 hkr.

Gröpkvarnar kunde indelas i stenkvarnar, stålskivekvarnar och valsgröpkvarnar. Stenkvarnarna är de äldsta. Mellan två räfflade stenar, varav den ena, liggaren, är stilla och den andra, löparen, roterar, maldes spannmålen. Löparen kunde ligga antingen över eller under liggaren (fig. 1).

 

 

Från 1940-talet och framåt användes så gott som uteslutande konstgjorda kvarnstenar, bestående av finkrossad flinta e. d., sammanbunden med cementartade ämnen (fig. 2). Stenarnas räfflor måste vid förslitning huggas upp. Förmalningens finhet bestämmes av avståndet mellan  stenarna. Ju närmare löparen föres liggaren, desto finare blir gröpningen.  Malgodset införes genom den ena stenens mitt och  utkastades i stenarnas periferi. På stålskivekvarnarna var stenarna ersatta med hårda räfflade stålskivor (fig. 3). Alla stålskivekvarnar hade horisontell axel och således skivorna vertikala. Dessa kvarnar var i allmänhet mindre kvarnar. Priset var därför också lägre och kraftbehovet mindre, vilket passade de mindre gårdarna utmärkt.

Valsgröpkvarnarna hade dubbla spiralräfflade stålvalsar, som roterade mot varandra med lika eller olika hastigheter. Om hastigheterna var olika, blev kornen sönderskurna och söndermalda mellan valsarnas räfflor. För fingröpning fick materialet ytterligare rivas mellan ena skivan och en sko, som låg an emot densamma. Om hastigheterna var lika, sker endast krossning av materialet.

Maskiner, som enbart var avsedda för krossning av spannmål, hade valsar liksom den nyssnämnda valsgröp-kvarnen, men dessa var släta. Enbart krossad havre användes särskilt för hästar.