Sö-huset, snart dags igen!

»Sö», dialektord; får, tacka, lamm.


Sö-hus är ett fähus för sö’r, det vill säga får. Förr i tiden vid lammningen, och när lammen var små och sårbara för rovdjur, gick man varje afton och stängde in sö’na (fåren och/eller lammen) i säkerhet under natten.


»Fäbod». I äldre tid, då kreaturen under hela sommaren föddes på bete, var vanligt, att betesmarker, som voro för avlägsna från bygden för att medgiva djurens dagliga skötsel hemifrån gården, bebyggdes med hus för djuren och deras vårdare samt för mjölkens behandling. Bebyggandet åtföljdes vanligen av röjning av mera stenfri och bördig mark för slåtter till hjälpfoder på platsen och stundom även till vinterfoder vid hemgården. Fäbodväsendet hade i äldre tider sin stora betydelse genom den möjlighet, som därigenom bereddes, att tillgodogöra fodret på avlägsna marker och för bygdens utvidgning, men har inskränkts på grund av nyare tids högre pris på produkter och arbete samt stegrade fordringar på djurens avkastning och produkternas kvalitet.


Under hösten år 2012 var jag och Wiggo som vanligt på upptäcktsfärd på markerna. Wiggo tyckte om att klättra och ta sig fram i oländig terräng, därför blev det som så att vi till slut hamnade intill resterna utav ett av de gamla sö-husen i Tolleby. Wiggo, (vid tiden nästan två år gammal), frågade mig vem som bodde där, om det kanske var trollen? Jag skojade och sade till Wiggo att ”-där bor jultomten”. Ännu lyckligt ovetande om vad jag satt för sten i rullning promenerade vi hemåt. Detta som jag sagt om jultomten kunde Wiggo inte lämna bakom sig. Med ett barns livliga fantasi ville han jämt och ständigt besöka ”tomtens hus”, trots att Tomten aldrig var där. Jag fick mer och mer dåligt samvete att ha lurat i pojken att tomten bodde i den omkullramlade ruinen, som mest liknade ett stenröse än en schwjill (Tjörbu’ för stenfot/husgrund). Jag och morbror Holger började diskutera att återställa sö-huset till sin forna glans, eller bättre. Det blev mycket prat, tiden gick sin gilla gång, och Wiggo släppte inte sin fascination för stenhögen.  Eftersom ingen hade brytt sig om den lilla gläntan på många, många år (minst 100 år) hade växtligheten tagit över i form av syren, klängerväxter som kaprifol, asp, sälg, och en. Ungefär fem hela dagar gick åt att röja rent i gläntan och elda upp allt man sågat ner. Det blev fint och öppet i den lilla gläntan efteråt.

Fortsätt läsa

Om Tolleby Uppegård

År 2013, när jag för första gången plöjde upp en markbit som inte blivit brukad på hundra-attan‘ fastnade en stor sten i plogen. Nu är det inte så att det saknas sten på Tjörn, så jag lät den ligga

Innan första plöjning

Innan första plöjning

kvar i molla‘ för stenen gjorde mig inte något och var alldeles för stor att jag skulle orka lägga tid på att flytta den. En tid senare, vid harvningen, lyckades stenrackarn’ på något sätt fastna i harven och fick åter besöka dagens ljus, kantat med en diger hälsningsfras av diverse kraftuttryck.  Efter att ha undersökt den jäveln stenen närmare syntes tydliga märken efter både mejsel och slägga. Troligen har stenen blivit nersläpad från bergen från ett av de gamla stenbrotten en gång i tiden. Men varför låg den här? Har det legat en byggnad på platsen? Detta har hela tiden legat i bakhuvudet och en dag rotade jag i gårdsarkivet och hittade en gammal karta från storskiftet år 1778. Där syntes det tydligt att det legat byggnader på platsen som jag nu plöjde upp.

Tolleby By bestod ursprungligen av Tolleby Mellangård, Västergård, Östergård, Uppegård och Nedergård. Efter lite forskande visade det sig tydligt att det var delar utav Uppegården jag stött på. Denna gården är borta sedan länge och markerna har blivit delade mellan de övriga gårdarna. Östergård blev ifrånstyckad till största delen för några år sedan, och deras gamla skiften tillhör numera Nedergård. Mellangård styckades ifrån på 1980-talet och delades mellan Backen, Västergård och Nedergård.

Fortsätt läsa

Oktober enligt bondepraktikan

»Om Löfwen aff Trään icke gerna wille falla/
Tå få wij een kald Winter för alla/
Monga Kohlmatkar näste Sommar wilia komma/
Som Fruchten göra ganska liten fromma/
Knopparna skola the aff Trään förtära/
Och sombliga wilia ſigh aff Kåålen nära.
Doch man them om Wintren brenna kan/
I Chrift/ Glugg.
och Blidemånat på min sann.
In Decemb. Januarij, Februarij,
Om Winteren skal tu sådant göra/
Om Sommaren är thet för swårt/ wil tu migh höra.
Så snart som Solen sitt Skeen mon giffua/
Wilia the icke länger i Boningar bliffua.
Den ena löper hijt/ then andra dijt
Och förtära Frukten samma tijdh.
Therföre skal tu them ( som sagdt är ) förderfwa/
Så kan tu myckin Frucht förwerfwa»


sida_bondepraktikan-oktober-slakt001

Manuell slaktmask

Oktober, har sitt namn av det latinska ordet ”octo” som betyder åtta eftersom denna månad var den åttonde i det gamla Romerska året. Månaden är dock den tionde i det Julianska året. Det svenska namnet ”Slaktmånad” kommer av att vid denna årstid brukar boskap slaktas mer än vanligt för att skaffa förråd för vintern.

Oktober, är som sagt slaktmånaden och har 31 dagar. Dagen är 10 timmar och 12 minuter lång i genomsnitt. Solen övergår från att gå i vågens tecken till skorpionens från och med den 14’e oktober.

Fortsätt läsa

Elevator, Injektor, Halmfläkt samt balflytt

»Elevator»
För stacksättning utomhus äro elevatorer lämpliga.  Den största användningen ha de i vårt land fått för  bortföring av halm från tröskverken.

20161030_elevator

Elevator

En elevator består av en  ändlös kedja, som löper i en ränna och är försedd med kammar eller pinnar såsom medbringare. Rännans längd kan behöva ändras ibland, varför rännan kan göras i sektioner, med möjlighet  att bekvämt kunna förlänga även kedjan. I tyskland kom någon på den briljanta idén att man kunde göra elevatorn händigare, genom att sätta på fyra hjul på åbäket. Elevatorn kunde (kan) också bekvämt höjas och sänkas med tillhjälp av på vagnen uppsatta stöd (se fig.).

Vid separat användning av elevator fanns det olika drivkraftsbehov beroende på elevatorns storlek. En medelstor elevator erfordrade en motor på 1 till 2 hk. Avlastning av 1 000 kg kräde en tid av mellan 10 till 20 minuter. En medelstor elevator kunde uppfordra så mycket hö eller säd, som två man hinna att kasta i. Vanligen användes hjon av olika slag för bärande av exempelvis höbalar  fram mot elevatorn.

Fortsätt läsa

Restaurering av självbindaren

– Det var då självaste grefve djävulen!
Det var väl det  mildaste kraftuttryck jag använde i en ständigt återkommande harang för att få utlopp för min ilska över att jag köpt 100 kilo järnskrot. Jag hade god lust att backa ner hela åbäket i Skagerack och hoppas att den på något sätt åter landade på dansk jord. Men låt oss ta det från början.

Fortsätt läsa