Gårdshistoria

Släktforskning

/ Peter / 2 kommentarer

Det är intressant med släktforskning. Man hittar t.ex både lagmän, mördare, fogdar, borgmästare på Marstrand, torpare, trankokare, fiskhandlare, bönder med flera.  Eftersom jag inte kommer längre än till år 1300 får man hitta annat att nörda ner sig i. Därför tänkte jag berätta om tidigare generationer och tidsåldern de levde i.

År 1300 finns den tjugoandra generationen, generation XXII;
min morfars farmors mormors morfars farmors mormors mormors farfars mormors mormors farfar;

Jon Saulesson Drotning,
född 1300 i Bö, Stenkyrka socken, Tjörn,
död 1399 i Utäng, Stenkyrka socken, Tjörn
Lagman i Ranrike

Fortsätt läsa →

Björksav

/ Peter / 2 kommentarer

Christine undrade en dag om jag inte hade provat att samla björksav? Jag fick erkänna att visst hade jag det med på min att-göra-lista, men projektet glömdes bort år efter år….tills nu. Jag frågade runt, och det visade sig att Christines pappa och farmor höll på med tappning för längesedan. Man drack den stärkande drycken och gjorde starkvin. Efter gediget informationssamlande satte jag igång…och det var väl lika bra att skriva en sida eller två om detta?

»Liksom alla andra öfvervintrande växter måste björken för knopparnas utveckling på våren samla ett reservförråd af näringsämnen. Detta, som hufvudsakligen består af socker, förvaras i stammen. När nu vid källossningen roten börjar uppsuga vatten, blir stammen så fylld af saft, att denna vid borrning utrinner i riklig mängd
(ända till 8 knr om dygnet). Af denna söta s. k. ”björklag” eller ”björklake” kan genom jäsning beredas ett slags dricka eller musserande vin. Lagen af ett par nord-amerikanska arter, B. nigra och B. lenta, användes till sockerberedning»

En droppe sav

Ett av de vanligaste träden i Sverige är björken. Ungefär 12% av skogsbeståndet i landet består utav björk.  Under våren savar björken och producerar björksav, en mer eller mindre bortglömd naturresurs.  Förr i tiden, när boskapen, efter vintervilan, fick björksav att dricka var folk mycket mindre allergiska mot björkpollen och gräs. Saven övergick i mjölken som dracks av människor som då utvecklade resistens mot den allergi som är så vanligt förekommande nu. Det var vanligt att de flesta hushållen gick ut på våren och samlade björksav för att få sig en behövlig vitaminkick efter den långa, mörka vintern, men även för att kunna bli lite starkare och friskare och klara av en del sjukdomar.

Någonting som jag gått och funderat över är att sedan mitten av 1800-talet har antalet allergiker ständigt ökat markant, och i Sverige beräknas ungefär 25% av befolkningen ha någon form av allergisk snuva. Det finns en del olika beräkningsmodeller som käckt försöker förklara varför det är på detta vis, men att det inte har med biologiska och genetiska förändringar är de flesta forskare överens om. En teori är att det istället kan bero på miljö och livsstil. Den traditionella skolan hävdar att luftföroreningarna, vars mängd har ökat successivt sedan början av industrialiseringen, dels gör allergenerna aggressivare, dels har negativ effekt på människornas förmåga att kunna motstå allergierna. Detta kan förklara varför de flesta allergiker finns i städerna. Folk som är uppväxta på landet har mindre allergibenägenhet, och det verkar även vara relaterat till ekonomiska förutsättningar än till smuts och luftföroreningar. Ju fattigare folk på landet lever, med många syskon och lek i ladugården, desto friskare är de. Jämförelsen kan till och med utvidgas på nationer i sin helhet: lantbrukarbarn i rika industriländer har fler allergier än lantbrukarbarn i fattigare agrarländer.  Nu har vissa forskare börjat vända och rönen pekar mot att den nutida, moderna människan är alltför renliga och lite skit under naglarna är bra för hygienen.

Fortsätt läsa →

Renovera spannmålsharpan

/ Peter / 2 kommentarer

Den gamla spannmålsharpan stod länge mer eller mindre bortglömd i ett hörn av ladan, dold bakom ett brädlager. Morfars far köpte spannmålsharpan runt år 1910-1920, och blev denna blev flitigt använd under de återkommande spannmålsrensningarna efter tröskningen i många år tills dess att skördetröskan och de större stationära tröskverken gjorde sitt intåg i den svenska bondekulturen. När vi började städa ladan för ett par år sedan – runt 2014 – släpade jag fram harpan och undersökte den närmare. Jag har aldrig varit speciellt intresserad utav de gamla maskinerna och verktygen som är kvar på gården, men sakta har det vaknat ett intresse för detta. Harpan bars fram, och bars sedan tillbaka. Under 2015 använde vi den på skoj när vi gjorde gammaldags tröskning.  Under 2016 renoverades ladan och både det gamla stifttröskverket och spannmålsharpan fick sig en lätt översyn. Under 2016 fick jag även tag i en äkta Valla-harpa som var i så bra skick att jag inte gjort så mycket med den.

Under sommaren 2016 åkte jag, igen, till färgaffär’n och blandade till någon slags kornblå som skulle likna originalfärgen på gårdens gamla harpa/rensverk. Visserligen ansåg jag, med flera, att den nymålade harpan vid första anblick lyste alldeles för mycket. Den såg för ny ut. Borta var märken, blessyrer och skavanker efter otaliga drängslagsmål, sparkar från livdjur, omkullvältningar, och kraftuppvisningar, samt att den en gång blev tappad från en traktor ner i ett dike och rullade femton meter nerför en slänt innan det tog stopp mot en sten.

Återfunnen 2014
Vid tröskning 2015
Ute i det fria 2016

 


Efter en grundlig rengöring med tryckluft och lätt fuktad trasa påbörjades ommålning.

Fortsätt läsa →

Panorama från Tolleby

/ Peter / 1 kommentar

Detta panoramafotografi är skapat någon gång i slutet på 1940-talet av en person i släkta’.
Tidstämpeln är att Karl-Erik uppförde mangårdsbygnaden 1945-47 och byggde la’gården  1957.

På sin tid var detta fotografi så populärt (och dyrt med dåtidens mått mätt) i byn, att det fanns ett exemplar som lånades ut, och vandrade runt mellan gårdarna. Tillslut var det ingen som ville kännas vid att vem som hade fotografiet och det ”försvann”.

Fotografiet är egentligen tre fotografier som är sammanfogade till ett panorama. Man ser två mörka partier, en till vänster och en till höger i bild. Detta är skarvarna. Ett flygfotografi från denna tid kostade ungefär 175 kronor, vilket var en stor summa för många bönder, pengar som kunde läggas på annat än ett fotografi att ha på väggen.

När en av gårdarna var till salu på denna sidan århundradet, gick jag husesyn och såg fotografiet i vardagsrummet. Detta lånades ut till oss efter förfrågan till mäklaren, skannades in och återlämnades till väggen det hängde på två timmar efter utlåningen.

sida-ga-tolleby-panorama-001

Tolleby 1947-1953

sida-ga-tolleby-panorama-002-jpg

Namn på gårdarna


Om man förstorar Tolleby Nedergård ser man något luddigt vitt på fältet framför gården. Detta är långhässjor, tre eller fyra stycken, ungefär 100 meter per hässja.

Fortsätt läsa →

Namn i Tolleby, del I

/ Peter / Lämna en kommentar

Jag har börjat skissa på en ny serie som jag kallar för Namn i Tolleby. Detta är den första delen, och denna kommer att bli längre med en enorm wall-of-text än de kommande delarna, eftersom en del saker behöver förklaras för de få individer som skulle komma på tanken att orka läsa allt.

Namn i Tolleby, del I
Namn förvandskas genom tiderna. Hemma på går’n har vi namn på de flesta biddarna’ (markerna och/eller platserna). Ofta beskriver namnen jordmånen, om det är sol eller skugga, växtlighet, topografi/geografi eller liknande. Exempel på detta kan vara Gule åkern (gulaktig lera när man plöjer), Skuggåkern (dåligt med sol), Rostflaga (rödbrun lerjord på en liten åker), Hemåkrarna (nära huset), Långåkrarna (långa, smala tegar) Gele-gabet (ett trångt bergspass/gap vid platsen Gelen) Stormyr (en stor myr), Långemyra (en långsmal myr), Sandwhigedarl’n (Sandviksdalen vid Tolleby tjärn) och Frökärrsmyra (en myr med mycket kaveldun som fröar varje år).

Sida_Ga_Tolleby_storskifte_005Det kan inte ha varit lätt för den lantmätare som reste till Tjörn att förstå dialekten Tjörbu’. Man ser det ofta i den nedtecknade texten på gammalswenska att lantmätaren har haft funderingar om vad bonden egentligen hade sagt för namn på platsen. Lantmätaren kom vanligtvis ifrån Uddevalla, Stockholm eller Göteborg och beroende på lantmätarens uppväxt och härstamning kan det se en smula lustigt ut i skifteshandlingarna. Man i de flesta fall skrev man som det lät. Ibland bytte man lantmätare mitt under förrättningen och den nye uppfattade orden på ett helt annat sätt än sin företrädare, och hade sin egen stafvning på saker och ting.

Om man vill lära sig prata tjörbu’ är ett bra tips att stoppa munnen full med havregrynsgröt och prata med det speciella i-ande som är typiskt för öarna på västkusten. Att prata med den fina Liiidingö-dialekten är inget som tattarna folket i Stockholm hittat på själva. Det var nämligen som så, att efter andra världkriget blev det kutym att de vuxna, föräldrarna i Den Kongleliga Hufvudstaden nyttjade sin semester utan ha med barnen. Mamma och pappa måste ju få vila upp sig ordentligt! Barnen skickade man till Det Stärkande Landet i väst för att vistas på koloni, sommarkollo. När avkommorna efter sommaren återvände till mor och far, hade de anammat den klädsamma västkustdialeten med i-ande.

Exempel på tjörbu’ som knappt går att förstå för utomstående.
-Wa ä de no titt’? (Vad händer? Hur är det?)
-Ditt förpillade [plats där vederbörande kommer från], ex Rönnänge-skiddâs! (skidd-âs – ett ytterst nedlåtande kraftuttryck om både människa och djur).
-La bli, la wära, la kua få skitt! (Låt kon få vara i fred!)
-Drabeerebochser. (Dra-på-sig-byxor d.v.s arbetsbyxor/kläder)
-Plowen. (Plogen)
-Hâl (någonting är stelt, eller en stenhäll. Uttalas med långt a, haaal)
-Schwjill. (Stenfot på byggnad)
-Schwassla. (Plaska i vätskor)
-Sleeba på en schwâ-a. (Halka på en berghäll som vetter ner mot vatten)
-Schkäre-leija (Skäreleja, en båttyp)
-Dräb (ha ihjäl)
-Katta (katt).
–Ku (ko)
–Kräg, kräg’a (flera djur)
–Schjwårt (något är duktigt, redigt, rejält)
-Hummerkubewäletauw (hummer-kupa/tina-väle (dvs flytbojen vid ytan)-tåg (grovt rep).

Ex 1 på meningsuppbyggnad
– Dräb katta i schwjilla.

Ex 2
– På möra låg ham hâl på gårdsplan.

Man förstår att lantmätar’n kunde bli perplex när bönderna började berätta om tegar, ägnar, åkrar, lider och berg.

När det stora Laga Skiftet påbörjades i Tolleby, Stenkyrka socken, Tjörn, år 1829, var det inte en liten enkel förrättning som var endast tog en vecka eller två att färdigställa. Det tog många år innan alla marker hade nedtecknats, gåtts igenom både fysiskt och psykiskt  och skiftats mellan gårdarna, och det slutgiltliga laga skiftet blev färdigt år 1837.  Det var otroligt viktigt att ingen gård fick mer bördig mark än den andra.

Fortsätt läsa →