Sägner från Tjörn, Valla socken

Socken (danska ”sogn”, bokmål ”sogn” eller ”sokn”, nynorska ”sokn”), är ett ålderdomligt namn på landsortsförsamling i folkkyrkor enligt äldre indelning (kyrksocken) som även kom att få funktion som borgerlig landskommun(sockenkommun) och beskattningsenhet (jordebokssocken). Det var i Norden ett administrativt område bestående av flera intilliggande byar och tätorter. Socknen kom att få liknande funktion som Englands civil parish, som dock även kunde vara en stadsförsamling. Socknen hade en sockenkyrka, styrdes av sockenstämman, och var en föregångare till dagens kommuner.

De fem socknarna i Tjörns härad; Klädesholmen, Rönnäng, Stenkyrka, Klövedal och Valla.

I Norden betecknade ordet sedan senmedeltiden ett område utanför städer inom vilket befolkningen besökte gemensam sockenkyrka, präst och begravningsplats. På 1500-talet infördes även ett sockenbegrepp i Sverige och Finland som enhet för fastighetsredovisningen (jordebokssocken, senare jordregistersocken). Kyrksocknen och jordebokssocknen var i princip detsamma, men eftersom de var olika myndigheters grundläggande enheter, kom de ibland att uppvisa olikheter, men harmoniserades i Sverige från 1882 fram till 1950-talet.

Läs mer

Sägner från Tjörn – Klövedals socken

Spritus eller Spertus
En spiritus ansågs i den nordiska folktron vara ett djur (exempelvis en ödla, spindel, skalbagge eller en vit orm)  eller ett föremål (som till exempel ett snidat djur eller ett litet skelett) som förvarades i en dosa, glasrör eller dylikt. Djuret eller föremålet ansågs vara ett dragväsen åt sin ägare, och bringade lycka och  rikedom, och i vissa fall framgång i kärlek. Ibland ansågs det att man förskrev sin själ åt djävulen. Denna tro är i Sverige känd sedan 1600-talet. Spiritusen kunde köpas på marknader men även fångas i form av en ekoxe, tordyvel eller guldbagge, eller värpas genom att kläcka ett tuppägg eller korpägg i vänster armhåla. Spiritusen skulle matas med spott från fastande mage. Den följde vanligen med sin ägare till döden och kunde inte överlämnas till någon annan, enligt vissa uppteckningar kunde den säljas för mindre än man gett för den

”Folket i den gården ville järna bli rika, och frågade därför finngubben om han ej kunde hjälpa dem till rikedom. Jo, tyckte finngubben nog kunde de det alltid, bara de följde hans råd. Därpå gav han dem en ask, och i den asken låg en fluga, och flugan skulle matas med munspott samt ligga under huvudkudden med natten. Flugan skulle bo i asken tills den blev stor, då skulle den skaffa dem rikedom. Folket gjorde som finngubben sagt, men ingen av folket kunde hava asken under huvudkudden med natten, för flugan sussade runt i asken hela natten. Då […] bondgumman flugan ur asken, och då flög flugan bort. Men flera år därefte sade sig folk nattetid hava sett en stor fluga sväva över taket och runt skorstenen.”

-A.Karlsson, upptecknad 1923

 


Häxan i Tådås
En häxa är en person som tros ha övernaturliga, magiska krafter. 

”Linda Maestra” av Fransisco Goya

”De va Mårtens hustru, hu bodde på Trappan. De va bra länge sen för att mi pappa, hanses farfar, han hette Olof å han hade släppt ut sine får. De va e påsk. Iblant dom hade han en bagge, å den va bortkommen under natten. Å då fåra kom hem, så va baggen borta. Olof bodde i Hålan under Tådås. Så kom hu (Mårtens hustru) å hälsa på farfarn, å så förebrådde hon honom, att han mistat sin bagge. Så säger han de: ”Ja, den har hunnarna väl rivit ihjäl.””Nja, han nog änna’ te så långt” sa hu. ”Hu ved du de?” sa han. ”Jo, han går nere i Bräcka.” ”Gör han de?” sa han. ”När har du sett honom?””I da”. Olof gick dit å fann baggen. Han va förtrollat, huvudet sto bakut å hornen framåt. Hu hadde haft den på natta å ritt på den då ve påsk. Gubben visste hu va trollpacka. Han tar baggen å bär hem han. Kastar den över axlarna. Tänkte: ”Ja ska bode dej.” Så tog han en kniv å skar halsen av baggen, tog huvudet av baggen å gick in å slog käringen i ansiktet å banka kring henne så ho blev blodi i hele ansiktet. ”Här ska du få, di trollpacka, de e du som har haft baggen å ridit på i natt å fördärvat ham. Å ja ska hjälpe dej ifrå de där eländet.” Hu teg å ga sej å. Å efter den dan hadde hu inga makt mer. De talte pappa om.”

-Edvard Olausson, f. 1877, informant
-Johan Pettersson, upptecknare, 1945

Läs mer