I den gamla romerska kalenderna var Februarius, den tolfte månaden, men den julianska kalendern, den andra månaden i året. Månaden tros ha sitt namn namn efter Februa eller Februalia, som var en romersk fest då folket skulle offra till gudarna för att rena och försona sig för hela årets synder, en nödvändighet på denna tid under årets sista månad. Man firade också med denna fest för att de avlidnas själar skulle få ro, och man gick högtidligen omkring gravarna med brinnande facklor. Även den gamla etruskiska guden Februus har ett finger med i namnet. Hos oss har februari ålderdomligt benämnts Göjemånad. Detta namn tros härledas från gudinnan Goa eller Göja, som även benämndes Disa och ansågs vara dotter till asaguden Thor. Denna gudinna dyrkades som Jordens beskyddarinna. Göjas dyrkan i norden hänger samman med den forngrekiska sagan ”Gåa” (jorden) och med det indiska Go som är ett namn på både jorden och kon, under vars bild hinduerna än dyrkar jorden. Under den hedniska tiden höll man i Uppsala på denna tid en riksdagsliknande tillställning som kallades för Allhärjarting. Tinget
sammanföll med Göjas eller Disas dyrkan med det stora midvintersoffret, blotet. Domare var kungen, lagmännen förde folkets talan och man hade överläggningar om krig och större företag. Mycket folk samlades i Uppsala och där träffades bekanta från skilda orter. Så gjorde kristendomen sitt intåg i Sverige. Avgudatemplen föll ett efter ett och allshärjartingen kom ur bruk. Men handeln steg och förbindelserna och behoven blev större. Allshärjartinget eller Disatingets storhet förvandlades till Distings marknad som än hålls i Uppsala i Februari månad.
Februari/Göjemånad är snömånad och har 28 dagar. Dagen är 9 timmar och 49 minuter. Solen löper i fiskens tecken från den 10 februari till den 11 mars.





