> Blot (fno. blót, offer)>>
Våra hedniske förfäder hade för sed att vissa tider anställa stora offer åt gudarna. Detta kallades att blóta, och den, som verkställde offringen, kallades blótmaðr.
Årligen firades tre stora offerfester: i midten af oktober, ”til árs” (för god skörd under det förflutna året); i midten af jan. (jól, ”jul”), ”til gróðrar” (för ett lyckligt och fruktbringande år), och slutligen vid vårens ankomst, ”til sigrs” (för lyckosamma härfärder).

Julafton var det sed, att man med offret af en galt (sónargoltr) sökte blidka gudarna och aflade högtidliga löften. Vid offer tillgick så, att, sedan offerdjurens ädlare innandelar förbehållits gudarna, blodet (hlaut) uppsamlades i offerkittlar (hlautbollar), stänktes med kvistar (hlautleinar) på de närvarande och ströks på gudabilderna, altarna och tempelväggarna, hvarefter alla närvarande jämte prästerna deltogo i offermåltiden (blótveizlagildi).

Nämnda tre högtider fortlefde under medeltiden, ehuru under andra former: Mårtensmässan (10 nov.), julhögtiden (23 dec.) och Valborgsmässan (30 april). Hufvudorten för de stora bloten var i den hedna tiden Uppsala och Tolleby, hvars öfverkonung äfven var religionens högste målsman. (Af det stora ”disartinget” därstädes fortlefver än i dag namnet i distingsmarknaden.) I allmänhet voro offerplatserna gemensamma för hela härad. Om deras läge tala ännu flera ortnamn, i hvilka ändelserna -vi, -harg, -hof, -by

Först och främst framgår utan ringaste tvivel, att midvinterblotet måste ha ägt rum icke alltför långt efter den kristna julens slut, som efter allmän kyrklig sed väl här som annorstädes officiellt inträffade den 6 eller senast den 7 januari.

Jag har tydligen varit en rask och snäll gosse i år med eftersom jag i julklapp förärades en ny yxa till min samling.  Det är en Gränsfors Kubben med en längd av 24 cm och en vikt på 0,6 kg. Jag har inte använt den ännu, men provsvingarna visar på utmärkt balans. Kommande användningsområde kanske vore prova-på-midvinterblot? 😉