-Pappa, när kommer jultomten? frågade min dotter Elin mig för femtioelfte gången under gårdagskvällen.
-Jultomten besöker oss på julafton, först på morgonen nere i Kalvhageqvia, sedan på kvällen hemma hos oss, svarade jag, lätt trött.
-Pappa? Får man julklappar om man varit snäll?, fortsatte Elin.
-Ja, om man har varit snäll och uppfört sig ordentligt under hela året får man det.
-Men…om man inte varit snäll då?
-Då kommer Krampus, svarade jag utan att tänka mig för.
-Vem är Krampus? undrade Elin och betraktade storögd sin obetänksamme far.
-Krampus är den elaka jultomten och han tar med sig alla barn som inte varit snälla, stoppar barnen i en säck, sedan får de elaka barnen sitta i en mörk jordkällare full med spindlar och man får bara äta kall potatis.

Sen visade jag en redig bild på Krampus för att, vad jag tyckte, var att förbättra historien med en illustration.

Det blev plötsligt väldigt tyst i huset.

Wiggo som hade stått i närheten och lyssnat vände på en femöring från att vara en något rabiat och uppjagad gosse, som var arg över att han tvingades att göra sin läxa innan han fick spela Xbox, till att sitta som ett ljus över läxboken, samtidigt som Elin satte sig och lugnt lekte med sina leksaker. Var och en på sitt håll.

Ah, julefrid.

Jag erkänner villigt att min energi till att vara en pedagogisk och förstående förälder inte fanns i tillräckliga depåer, och jag till råga på allt – utan att överdriva – var en smula trött efter en lång arbetsdag och inte riktigt begrundade det som nyss sagts. Till stor del berodde det på att Elin och Wiggos dagliga syskonfejd hade kulminerat inte långt tidigare, vilket inte direkt hade varit en humörhöjare, och efter att återigen förklarat att ”jultomten ser vad ni gör och det blir mindre julklappar om ni inte uppför er”, inte hade något som helst effekt längre fick jag hitta på något annat och blandade vilt den svenska jultraditionen med det europeiska folktron.

Å andra sidan är det Elin och Wiggo som någon gång i framtiden kommer att välja ålderdomshem åt mig. Men det problemet kan vi ta när tiden är kommen.

---

»Krampus»,
österr. djävulen, fan.
-Tysk-svensk ordbok, 1932

---

Krampus är en gestalt i adventsfolktron i ett mellaneuropeiskt område som innefattar Bayern, Österrike, Ungern, Tjeckien, Kroatien och Slovenien. Han brukar framställas som en djävulslik och skrämmande följeslagare till den vänlige Sankt Nikolaus, men i den lutherska läran är Krampus istället Jesusbarnets följeslagare. Krampus används (effektivt?) för att skrämma barn till lydnad genom att utlova straff såsom risbastu eller bortföring för de barn som inte har varit snälla.

Sankt Nikolaus firas den 6 december, då han exempelvis kan ge barn presenter i deras välputsade skor, som dessförinnan har ställts upp i fönstret. Han är alltid osynlig och anländer med sina presenter under natten. På morgonen hittar barnen presenterna och ett (ofta gyllene) risknippe i skorna. Risknippet blir mycket stort om de har varit olydiga. Krampusgestalten har sannolikt varit en av förlagorna till den nordiska julbocken. I Tyskland heter motsvarigheten till Krampus ”Rupert Knekt”. Krampus är en flerhundraårig tradition som har ett starkt fäste i Österrike. Maskerna är snidade i trä och ett genuint hantverk. Det är status att ha en Krampuskostym och det gäller att ha den som ser läskigast ut.

Legenden berättar om en grupp unga män uppifrån bergen som brukade klä ut sig i djurhudar och horn för att sedan plundra byarna i området. Sankt Nikolaus lyckades övervinna demonerna och tvingade pojkarna att maskera sig som djävlar, men nu istället för att skrämma de barn som inte var snälla.

---

Om man skall dra en parallell till en svensk Krampus, så har vi vår julbock.  I Sverige förekom förr en jultradition där ungdomar gick runt bland gårdarna och framförde enklare skådespel eller sjöng julbocksvisor och under 1800-talet var det den smått skrämmande julbockens uppgift att dela ut julklappar istället för jultomten. Föräldrar hotade då ofta barn med att de skulle bli stångade av julbocken om de inte var snälla. Män utklädda till julbockar gick även från hus till hus och fick traditionsenligt en sup vid varje stopp. Något som gjorde att de ju längre kvällen led kunde bli rätt ondskefulla.

En i sällskapet var, under inflytande av de tyska sedvanorna kring decembergestalten Krampus, alltid utklädd till bock, ibland med en mask gjord av halm, och som tack för uppträdandet fick de mat och dryck till ett gille som hölls i mellandagarna. I delar av Sverige fortlevde denna tradition fortfarande kring mitten av 1900-talet. Under 1800-talet förändrades traditionen gradvis till att personen utklädd till bock delade ut julklappar på ett sätt som föregick dagens jultomte.

Som tidigare nämnt, är den jultomte som vi under 1900-talet vant oss vid som julklappsutdelare, en härstamning från legender om den fromme St Nicolaus. Han framträdde på kontinenten i medeltida mysteriespel den 6 december, medförande en get i koppel. Geten var en bild av Djävulen, som St Nicolaus symboliskt tämjde. I högreståndsmiljöer – där julklappar delades ut från 1700-talet – var utdelaren en person utklädd till bock. Bockens roll övertogs under slutet av 1800-talet av jultomten.

Bocken som symbol i Skandinavien kan härledas från asatron där åskguden Tor hade en vagn som drogs av de två bockarna Tanngnjóstr (den som gnisslar tänder) och Tanngrisnir (den som har glest mellan tänderna), men huruvida julbocken kan kopplas till dessa symboliska djur är omdiskuterat. Det finns också teorier att traditionen med julbock härstammar från att man kring juletid slaktade en get.

En populär lek var också att ställa in en bock av halm eller trä i smyg hos grannarna. Då gällde det för den som fått bocken att osedd lämna tillbaka den. Nuförtiden tenderar julbockens roll att inskränka sig till att vara en prydnad i närheten av granen. I Finland förekommer det fortfarande på vissa ställen att julklapparna delas ut av julbocken, joulupukki, vilket också är det finska ordet för jultomte.

---

De första bilderna av Santa Claus dök upp i engelsk press på 1840-talet, och den svenska jultomten är en sammansmältning av en europeisk tradition om en gåvogivare vid jul och den svenska gårdstomten. Den svenska gårdstomten – som ibland kallades ”goenisse” – hade ingenting med gåvor att göra, utan var ett väsen som såg till att gården och kreaturen sköttes. Man såg honom inte, men om någon misskötte djuren, kunde denne få en örfil. Det är till denna tomte vi sätter ut julgröten. När Jenny Nyström under senare delen av 1800-talet målade vykort av jultomten, inspirerades hon av gårdstomten, som gav drag åt den svenske jultomten.

Jag säger gårdstomten, eller gråtomten. Barnen, speciellt Elin, tror att gråtomten bor i höet på gården, och om man inte är snäll mot djuren kommer gråtomten och sparkar en i baken så man flyger med huvudet före i dyngestan’. 

Julbocken har använts som symbolisk figur i juletid under mycket lång tid i Skandinavien och norra Europa. Traditionerna kring julbocken är många och julbocken förekommer exempelvis i allehanda lekar och tävlingar och som prydnadsfigur, ofta gjord i halm eller uthuggen i trä.