Bland de tidiga inläggen på bloggen kan skönjas inlägget om gammaldags tröskning. Det var Christine som kom med förslaget om att jag borde skriva ner en liten historia om just när vi provade på att dra igång det gamla tröskverket. Hennes tanke var väl att dels kunde det vara roligt för barnen att veta hur man en gång gjorde på gården – om de nu mot all förmodan under livet skulle bli intresserade. Och att jag borde skriva ner detta. Kanske.
Jag började faktiskt att skriva ner och föra anteckningar för hand på papper, men insåg fort att det skulle bli ohållbart. Jag ville ju även få in bilder och illustrationer jämte mina kråkfötter till handstil, och till råga på allt behöva addera tejp och lim för att få grejerna att sitta ihop, skulle göra att de remarkabla konstverk Wiggo och Elin släpade hem från förskolan kom att likna skapelser av renässansens stora – exempelvis när Michelangelo målade taket i Sixtinska kapellet eller Da Vincis ‘Mona Lisa’, – i jämförelse med mitt stackars kludd på ett uttjänt kollegieblock.
Därför började jag att utvärdera olika bloggplattformar och fastnade för WordPress.
Och här är vi nu.
Om man skall låta tankarna leka fritt, har jag ynnesten att morbror Holger har varit med och upplevt jordbruksrevolutionen, exempelvis en gång i tiden varit med och tröskat på detta sätt, och kan, vill och minns hur man gör allting. Att jag nått fram till det skeende i mitt liv när man själv har blivit intresserad av vissa frågeställningar – i mitt fall om äldre kunskap om djurskötsel, maskiner, sätt att odla på, hembygd, gårdshistoria, grannar och släktträd m.m, – varför inte försöka teckna ner det och bevara det vidare, så att den som vill kan förkovra sig. Många gånger har jag hört äldre personer muttra över att ”jag var inte intresserad av det och det då”, ”jag borde frågat honom eller henne om det och det och skrivit ner”, eller ”man skulle spelat in samtal”.
Tjörnbo 