Gammaldags tröskning, igen.

Bland de tidiga inläggen på bloggen kan skönjas inlägget om gammaldags tröskning. Det var Christine som kom med förslaget om att jag borde skriva ner en liten historia om just när vi provade på att dra igång det gamla tröskverket. Hennes tanke var väl att dels kunde det vara roligt för barnen att veta hur man en gång gjorde på gården – om de nu mot all förmodan under livet skulle bli intresserade. Och att jag borde skriva ner detta. Kanske.

Jag började faktiskt att skriva ner och föra anteckningar för hand på papper, men insåg fort att det skulle bli ohållbart. Jag ville ju även få in bilder och illustrationer jämte mina kråkfötter till handstil, och till råga på allt behöva addera tejp och lim för att få grejerna att sitta ihop, skulle göra att de remarkabla konstverk Wiggo och Elin släpade hem från förskolan kom att likna skapelser av  renässansens stora – exempelvis när Michelangelo målade taket i Sixtinska kapellet eller Da Vincis ‘Mona Lisa’, –  i jämförelse med mitt stackars kludd på ett uttjänt kollegieblock.

Därför började jag att utvärdera olika bloggplattformar och fastnade för WordPress.
Och här är vi nu.

Om man skall låta tankarna leka fritt, har jag ynnesten att morbror Holger har varit med och upplevt jordbruksrevolutionen, exempelvis en gång i tiden varit med och tröskat på detta sätt, och kan, vill och minns hur man gör allting.  Att jag nått fram till det skeende i mitt liv när man själv har blivit intresserad av vissa frågeställningar – i mitt fall om äldre kunskap om djurskötsel, maskiner, sätt att odla på, hembygd, gårdshistoria, grannar och släktträd m.m, – varför inte försöka teckna ner det och bevara det vidare, så att den som vill kan förkovra sig. Många gånger har jag hört äldre personer muttra över att ”jag var inte intresserad av det och det då”, ”jag borde frågat honom eller henne om det och det och skrivit ner”, eller ”man skulle spelat in samtal”.

Nu menar jag inte att jag skall bli någon slags hembygdsforskare eller dylikt. Men än så länge tycker jag att det är roligt att göra på mitt sätt. Och jag har då Holger och morsan som har upplevt en stor jordbruksrevolution, från att ha hässjat hö och kört dynga med häst och kärra, haft kor, hästar, grisar, kaniner och hönor på gården, hemslakt, självhushållning, konservering, bakning, skörda med lie och göra neker, tröska med tröskverk i olika format, olika traktorer och maskiner, lieslåtter, jakt, fiske m.m. Då kan jag lika gärna dokumentera då och då. Men nu ska vi prata tröskning!

…”Vid tröskning med slaga brukade förr medhinnas tröskning och rengöring av 1 tunna (110 kg.) råg pr dag och man. Med tröskverk växlar avverkningen mellan 3,000—3,500 kg. otröskad säd med halm pr meter cylinderlängd och timme. Kraftbehovet är: 4.5—5 hkr. pr m. cylinderlängd för tomgång och därtill omkring 1—1.5 hkr. för tröskning och 0.25 hkr. för körning, allt för varje 1,000 kg. hel säd med halm, som tröskas pr timme. För ett 120 cm. verk åtgår således vid tröskning av 3,000 kg. säd i timmen 10—11.25 hkr. ”

-Lantmannens uppslagsbok, 1923

 

Under september körde jag och Holger med självbindaren och gjorde neker, som efter att ha stått på tork under ett par veckor kördes in på logen. En passande dag under tidig oktober, släpade jag helt sonika ut det gamla tröskverket och hämtade sedan en av spannmålsharporna. Visserligen har jag sparat ännu äldre skörderedskap, men i år fick dessa hänga kvar på väggen i ladan. Tröskverket drogs ut och fick en rundsmörjning.

Gammaldags smörjkopp innan smörjnipplarnas tid

Det som saknades var ett ordentlig tröskbord. Ett tröskbord är precis som det låter, ett bord som står framför tröskverket, i varje fall om det rör sig om ett stifttröskverk. Tröskbordets uppgift är att tröskhjonet skall ha någonstans att lägga neken på och sedan putta in neken i tröskverket med hjälp av en tröskstång. Allt detta är naturligtvis för säkerhets skull. Det sista någon skulle vilja är nog att fastna med armen, håret eller kläderna i valsen på ett stiftverk. Vi fick alltså bygga ett nytt tröskbord.

Här byggs ett nytt tröskbord. Reglarna som står lutade mot tröskverket kommer att bli ledade ben (gångjärn) så att bordet kan fällas ihop och stuvas undan när tröskningen är klar.

 


»Slagtröskverk»,
hvilkas konstruktion i sin enklaste form uppfanns 1785 af skotten A.Meikle och hvars tunna har 4-8 upphöjda släta eller räfflade slaglister, liksom äfven skon är försedd med ådana, samt »stifttröskverk» har tunnan och ofta äfven skon besatta med framskjiutande järnstift. Hos nutida slagtröskverk utgöres tunnan oftast och stundom äfven hos stiftverken ej af en sluten cylinder, utan af på en gemensam axel sittande ringar eller hjul, vid hvilka slagor med slaglister eller stift äro fästa….

Eftersom tröskverken mer eller mindre fullständigats med anordningar för halmens afskiljande och sädens rensning, skiljer man mellan;

1) enkla verk utan dylika anordningar; dessa äro vanligen »stiftverk» med 25 – 35 cm. lång slagtunna, lämna säden blandad med halmen, agnarna och bosset, som sedan afskiljas, halmen med gaffel, agnar och boss med rissel och kastmaskin; de drifwas för hand eller mest med vandring eller motor.

2) tröskverk med halmskakare, som pläga utgöras af långa, bakom skon anbragta, på två vef axlar fästa balkar, hvilkas öfre sida är täckt af tvärgående ribbor eller sållplåt; skakarna föra vid sin växelvisa
rörelse uppåt och bakåt halmen ut ur tröskverket, under det att säd, agnar och boss falla genom deras botten och sedan afskiljas som hos de enkla verken; de äro antingen slag-, stift-eller universalverk och drifvas med vandring eller motor;

3) enkelrensande verk likna i öfrigt de föregående, men agnar och boss
nedfalla genom skakverket på ett fram- och återgående
återföringsplan, som aflämnar dem på ett bossåll och från detta på en med verket förenad harpa eller kastmaskin, där säden medelst fläkt och såll rengöres (se Sädesrensningsmaskin)

-Nordisk familjebok, 1920



När tröskbordet var färdigbyggt, monterades det ihop med tröskverket med hjälp av vagsbultar, så att man lätt kan demontera allting. Den gamla ASEA-motorn ställdes på plats, plattremmen hakades på och spändes. (Jag har en fundering på att köpa en nyare kilremsmotor och montera direkt på tröskverket – det hade underlättat en helt del.)

Wiggo inspekterar i bakgrunden

Notera att hela faderallan står på ett par rejäla plankor, och att det ligger fastskruvade klossar på dessa, för att hålla fast allting. Det kommer att hoppa och skaka!

Vi ställde även fram ett rejält bord att lägga nekarna på så att Wiggo (Dräng 1) hans kompis Ville (Dräng 2) kunde arbeta smidigare. Härligt att se barn lösa problem; Dräng 1 bar ut neker och lade på bordet, och fick ha en kniv att skära upp garnet som höll ihop neken, sedan lade Dräng 1 och 2 neken på tröskbordet varav Dräng 2 matade in neken i tröskverket. Drängarna höll noga räkningen så att ingen fick göra ett arbetsmoment mer än den andra, innan de bytte arbetsuppgifter med varandra.



För att plattremmen verkligen skall sitta fast på remskivorna applicerar man remvax. Nu har jag inte brytt mig om att kolla om remvax finns att få tag i ute på marknaden, som nödlösning kan man hälla på något annat klibbigt, exempelvis melass. När man klenat på vaxet skall man hålla sig bort från remmen. Därför satte jag upp några järnspett, dels som extra säkerhet att hålla remmen på plats. Man skall alltid vara noga med säkerheten!


”En arbetare S. gick upp på plattformen för att åter lägga på remmen, utan att först stanna drivmotorn för axelledningen. Emedan elevatorremskivan gick trögt på grund av överbelastningen, blev en kamrat till S. beordrad att vara honom behjälplig vid rempåläggningen. Under det att kamraten skulle lägga remmen på elevatorremskivan, kvarhölls densamma å lilla remskivan av S. med ena benet på det sätt, att hålfoten stöddes mot den roterande axelledningen. Dessförinnan hade remmen av S. bestrukits med remvax.

Här  bör man inte fastna.

Innan kamraten fått remmen på stora remskivan, hade S. råkat 
fastna med byxbenet, där remmen löpte in på den lilla skivan. På grund av vaxbestrykningen klibbade remmen samtidigt fast vid skivan och lindade upp sig på axeln, därvid fastsurrande S. Innan maskineriet hunnit stannas, hade S. följt med axeln runt och därvid skadats så svårt, att han dagen därpå avled. Ena benet blev helt avslitet från kroppen. ”

– Industritidningen Norden, Femtiofemte årgången, 1927


Allt eftersom högen med nekar minskade, växte högen med bôs (boss).


När alla neker hade tröskats var det dags för en av spannmålsharporna att bekänna färg. Det går till som så att man tar bosset från tröskningen och öser ner i harpan/rensverket. En man/hjon/dräng står och vevar för glatta livet så att skovelhjulet skapar ett luftdrag som rensar säden från bosset. Slösäden kommer på ett ställe, den bra säden på ett annat ställe, och fröer kommer på ett tredje ställe. Läs mer om rensverk här.

Bra säd i harpans bakkant, slösäd i mitten


»Fläkt»,
”redskap för luftning och rensning av säd och frö medels en luftström. En f. består av ett med vingar besatt f.-hjul, som vid rotation åstadkommer en luftström, vilken för med sig de lättare delarne — damm, agnar, slöa korn — från de fullviktiga kornen, som falla mer rätt ned och därvid i någon mån sorteras efter sin tyngd. Luftströmmens styrka regleras genom skjutluckor för inloppsöppningarna på fläkthuset och dess riktning mer eller mindre uppåt genom spjäll vid dettas utlopp till fläkttrumman. 

Fläktar finnas dels inbyggda i tröskverk samt rensnings- och sorteringsmaskiner för säd och frö, dels som självständiga redskap, 
»fläktvannor». Dessa senare hava stundom fläkttrummans botten avdelad i flera fack för att upptaga efter sin tyngd av vinden sorterade avdelningar av sädesvaran. Redskapets sorterande verkan ökas genom att sädens utströmning från tratten sker över en refflad bräda, vilken ordnar kornen så, att de alla likformigt påverkas av vinden. ”

-Lantmannens uppslagsbok, 1923

 



Det blev en stor hög med halm över efter rensningen. Pressen kopplades på och det blev 20 stora halmbalar som kommer att passa bra i fårens ströbädd.

För övrigt var det ett fruktansvärt slit att få fram sädeskornen, jämfört med att ha en självgående skördetröska. Istället för att köra över med tröskan en gång och lossa i en spannmålskärra, behövde jag;

1. Skörda med en självbindare, eller slå med lie och göra neker (kärvar).
2. Samla ihop alla neker och ställa/hänga på tork
3. Vänta tills allt är torrt, vanligtvis ett par veckor.
4. Köra in allt på en loge.
5. Ta fram och montera tröskverk och rensverk.
6. Tröska.
7. Rensa.
8. Samla ihop och städa.

Det finns en orsak till att jag bara släpar ut allt vart tredje år…

5 reaktioner på ”Gammaldags tröskning, igen.

  1. Men var tar sädeskornen vägen efter färden genom stifttröskverket? Ingår de i bôset? Stoppas allt bôs i spannmålsharpan? Hur går det att bala så små korta halmbôs?
    Du hör ju att jag inte riktigt fattar trots noggrann beskrivning samt videor.

    Själv har jag bara sett tröskverk av denna typ i arbete. Där samlas sädeskornen upp i jutesäckar på sidan:
    https://mittuniversum.wordpress.com/2011/09/26/veterantraktorer-plojning-troskning-hastar/
    https://mittuniversum.wordpress.com/2012/08/27/troskning-troskverk-karvar/

    Gilla

    • Jo, kornen slås av från sina strå och alltsammans ramlar rätt igenom stiftverket och blir en stor hög med boss på andra sidan. Bosset lägger man i renssåll eller direkt i rensverket. Bosset är alltså halmen och kornen och fröerna tillsammans.

      Antingen så grovrensar man bosset med kastskovel, grep, såll eller liknande innan det hamnar i rensverket.

      Det går bra att bala småbôset, det blir lite mer spill än om man hade balat direkt på fältet.

      Om man hade byggt ihop stiftverk + rensverk, hade man fått ett stationärt tröskverk, typ Thermaenius. Dessa verk uppfanns senare än stiftverket.

      Har allt funderat på ett sådant verk, i byn fanns ett gemensamhetsverk, som efter den självgående tröskans intåg, blev förpassat utomhus och blev fördärvat.

      Det är kul i tanken att göra alla dessa moment, men det är ”envetet”…

      Gilla

      • Tack för förklaringen, nu fattar jag.
        Människorna på den gård jag bebor var med i en tröskverksförening där tröskverket emellanåt stod här på sädesmagasinet. Men endast motorn finns kvar. Vart verket tog vägen och vilket typ det var vet vi inte.
        Det går inte att låta bli att beundra er nyfikenhet och vilja att pröva olika maskiner och redskap. Jag tycker du ska fortsätta med det verk och harpa som redan finns på gården… (om än mer svårarbetat).

        Gilla

  2. En av fördelarna med ett stiftverk är väl att om säden är torr på åkern så skulle man i princip inte behöva släpa med sig halmen från åkern, stiftverket är så litet att det skulle kunna användas på åkern

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.