Vid havet

En dag under sportlovsveckan, fick Elin för sig att hon ville ner till Tolleby Bys båtplats. (Jag får väl berätta om båtplatsen en annan gång).  Så vi gick ner i skymningen och kastade sten i havet och diskuterade allahanda frågor en snart-femåring kan ha. Det var gott om knölsvan och några individer kom simmande och undrade vad vi var för ett par filurer.

Elin på stenbryggan

Det var en härlig kväll och jag mindes hur jag, när jag var i Elins ålder och några år framöver, tillsammans med morfar och Holger utgick från stenbryggan för att få köra ekan och dra garna’. Hur många generationer har trampat på dessa stenar? De gamla sjöbodarna och likaså trankokerierna är borta sedan länge, och jag stod där i skymningen, filosoferades tillsammans med Elin, och tänkte på de sista raderna i Evert Taubes Inbjudan till Bohuslän;

”Kom ut till stränderna, de ödsligt sköna,
med slån och hagtorn, böjda djupt av storm,
med gamla båtvrak som har multnat gröna,
men än, i brustna skrov, bär vågens form.
Där mellan hav och land, på sand som skrider,
på tång som gungar, kan du ensam gå,
och leva i de längst förflydda tider,
och i ditt släktes framtid likaså”