Renovera ladan, del 5 + Kongo-fett.

Det finns inget djur som är mera nyfiket än en katt. Möjligen en höna.  Det tog inte lång stund innan någon av katterna (våra egna eller grannarnas) hade trampat ett par fina tassavtryck i betongen. Idag gjöts det mera, tills sanden och cementen tog slut. En kubik gjutsand (sand blandat med sten) och mera cement införskaffades. Fick besked om att den stuv med plankor som kommer att utgöra fortsättningen på logen anlänt till brä’går’n. Dessa skall hämta dessa imorgon med traktorn.

 


Dagens fynd i gårdsgömmorna får bli Henrikssons Kongo-Fett.

 Och innan någon läser mera så föreslår jag att man i preventivt syfte printar ut och eventuellt fyller i denna Lättkränkthetsrapport.

Det är oklart när skoprodukten Kongo-fett slutade säljas i Sverige, men beskrivningen nedan ger en fingervisning om att när Belgien gav upp kolonin 1960 så var det kanske inte lika lätt att hitta råvarorna till produkten.

HENRIKSSONS TEKN. FABR. A:B ÖREBRO
”HENRIKSSONS KONGO-FETT är sammansatt av i Kongo funna och av oss importerade fett- och gummiämnen. Då vi härmed erbjuda vår allra sista uppfinning av läderkonserveringsmedel är det i medvetandet av, att intet i den svenska marknaden hittills salubjudet läderbalsam kan mäta sig med vårt kongo-fett. Övertygad härom blir var och en som provar det. Kongo-fett gör skodonen hållbara, mjuka och absolut vattentäta. OBS! KONGO-FETT ingnides väl å skodonens såväl ovanläder som sulor, och bör lädret under och efter impregneringen försiktigt uppvärmas så att fettet fullständigt intränger däri.”


För oss som är intresserad av historia, forskning och gammalsvenska meningsbyggnader;
-En titt i den rasist-nazist-fascistiska [+valfri -ist] uppslagsverkdet Nordisk Familjebok ger vid handen att Kongo är ett land i Afrika och befolkas av;

»Negrer» (Fr. nègre, af Lat. niger, »svart») var ursprungligen en allmän benämning på alla svarta folkslag till skilnad från de hvita, gula och röda raserna, men en på mer tillförlitliga kännetecken än hudfärgen grundad indelning af menniskoslägtet har nu från negerrasen frånskilt icke blott dravida-folken i Dekhan och hela malajiska rasen, utan äfven de australiska folken och papúa (på Nya Guinea). Med negrer menas derför riktigast blott de i Afrika inhemska eller i historisk tid derifrån genom slafvhandel utförda svarta folken. Dock nyttjas ännu ofta nog uttrycken »papúa-negrer» och »australiska
negrer» i motsats till de egentliga negrerna i Afrika. Men äfven i denna verldsdel höra icke alla svarta folk till negrerna. De semitiska och hamitiska folken i Sahara, Abessinien och egyptiska Sudan liksom ock hottentotter och buschmän i Kaplandet skiljas på goda etnologiska grunder från negrerna, ehuru samma, i alla nyanser mellan brunt och svart vexlande hudfärg förekommer hos alla dessa folkslag. Alla öfriga i Syd- och Central-Afrika inhemska folk kallas vanligen negrer och delas i Bantu-negrer (kongo-negrer m. fl.), s. om 5° n. br., och äkta l. Sudan-negrer, n. derom. Men äfven de förre anses af nyare etnologer bilda ett särskildt folkslag, som bör skiljas från de äkta negrerna i Sudan (jfr art. Kaffrer).

De vigtigaste fysiska kännetecken, genom hvilka dessa äkta negrer skiljas från öfriga folkslag, äro följande;
1) Kraniets starka prognatism med en breddindex af 70–74 (enl. Broca) och abnorma tjocklek, som låter negern uthärda slag, hvilka ovilkorligt skulle krossa en normal europeisk hufvudskål;
2) svarta ögon med svart iris och gulaktigt hvitöga;
3) utstående kindknotor och kort, bred, platt näsa med stora näsborrar;
4) tjocka utskjutande läppar, så »vulstiga», att den inre röda sidan alltid synes;
5) kort, tjock hals och långa, ned till knäskålen räckande armar;
6) smala ben och breda, platta fötter, med stortån formad nästan som en »griptå» och den platta hälen utskjutande bakåt;
7) svart, ulligt hår och sval, sammetslen, för det mesta hårlös, svartbrun hud;
8) kroppsbyggnad af medelhöjd och något bakåtlutad till följd af ryggradens och bäckenets särskilda form.

I psykiskt hänseende kan negern sägas i allmänhet stå på barnets ståndpunkt, med liflig fantasi, brist på uthållighet och energi och ett lättrörligt lynne, hvars mest framstående drag utgöras af glädtighet, fåfänga och lättsinne i god bemärkelse. Det är nämligen träffande anmärkt, att negern i sedligt afseende snarare kan sägas
sakna moral än vara omoralisk.

»Hottentotter», den numera allmänt antagna namnformen för den inhemska folkstam, som vid tiden för Kapkolonien grundläggande (1652) innehade största delen af Afrika söder om Oranjeflodens hela lopp, och som sjelf kallar sig khoi-khoin (”mennisko-menniskor”, men af de
omgifvande Bantufolken (kafrer) benämnes ama-!eja
l. ama-lau (”!eja- l. lau-folket”). Khoi-khoin, hvilka jämte papua bilda en särskild ras, den tofvigt ullhåriga enligt Fr. Müllers indelning, omfatta egentliga khoi-khoin (hottentotter) och san
(”ur-innevånare”, buschmän).Om hottentotternas antropologiska och etnografiska förhållanden lemnas underrättelse af bl. a. svenskarna Sparrman och Anderson samt framförallt af Fritsch (”Die eingeborenen Süd-Afrikas”, 1872). Kraniebildningen är dolikocefal, bakhufvudet starkt utveckladt, pannan liten, men hvälfd och framskjutande, ögonen små och djupt liggande, kindknotorna starkt framspringande, näsroten mycket bred samt näsans hela mellandel abnormt låg och afplattad. Det grofva håret växer i tofviga flockar; skägg och annan hårbeklädnad
saknas nästan helt och hållet. Hudfärgen är smutsigt gulbrun, kroppslängden under europeisk medelstorlek, extremiteterna smala och spinkiga, men bålen, särskildt bäckentrakten, starkt utvecklad med den
abnorma hypertrofi af bakdelen (i synnerhet hos qvinnor), som fått namn af steatopygi. En annan abnormitet hos den hottentottiska qvinnan, det beryktade ”hottentott-skörtet”, består i en 12–18
cm. lång, fliklikt nedhängande förlängning af labia minora. Numera bära alla hottentotter, oftast en ylleskjorta och stundom skinnbyxor af europeisk tillverkning. Det hottentottiska språket är ännu till sin byggnad allenastående. (Lepsius’ påstående om dess sammanhang med hamitiska språk har visat sig ohållbart.) Framförallt karakteriseras det af s. k. ”tungsmällar”, ”smackljud”. (Holländarna, i hvilkas öron språket lät som en ständig upprepning af stafvelserna hott och tott, gåfvo hela folkstammen namnet hot-en-tot, d. v. s. ”hott och tott”). I motsats till alla andra språks konsonanter, hvilka äro exspirationsljud, bildas smackljuden genom tungans ansättning mot olika ställen i gommen under inandning.


Henrikssons Kongo-Fett var säkert på sin tid en alldeles utmärkt produkt i rent marknadsföringsavseende med en släng av den exotiska touchen från afrika. Men av förklarliga skäl avvecklades produkten sakta men säkert.
Ur vårt moderna, nutida perspektiv ter sig den strikt vetenskapliga beskrivningen i äldre tidskrifter av olika folkslag tämligen bisarr. Fast jag finner den roande.

Hur renoveringen af ladan fortskrider kan man läsa om här: del ettdel tvådel tredel fyra.

En reaktion på ”Renovera ladan, del 5 + Kongo-fett.

  1. Ping: Renovera ladan, del sju. | Tjörnbo

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.