Hur kör man gaffelsidoräfsa?

»Hövändare»,
”landtbr., körredskap, som man använder att vända det slagna höet för att befordra dess torkning. Af hövändare finnas hufvudsakligen två konstruktioner: den engelska, där höet sättes i rörelse af på en roterande axel sittande gafflar, och den amerikanska, försedd med fram- och återgående gafflar, som kasta höet bakåt. Hövändare användas jämförelsevis föga i Sverige…”

-Nordisk Familjebok, 1910

Många ”hövändare” är egentligen en kombimaskin. Det betyder att maskinen kan utföra två eller flera moment, varav ett moment utföres bra och de andra momenten utföres mindre bra. När det gäller de i folkmun omnämnda ”hövändarna”, kan dessa maskiner oftast både vända hö och stränga hö. För att krångla till det ytterligare finns det flera olika typer av maskiner som kan vända hö; solfjäderräfsa, sprätt, rotorhövändare, gaffelsidoräfsa m.fl. Vanligast nu för tiden om man skall göra hö, torde vara rotorhövändare.

En rotorhövändare är en hövändare som endast kopplas till traktor och således drivs av kraftuttaget. Höet sprids jämnt över fältet, likt en tunn matta och rotorerna är monterade i bredd (i traktorns körriktning) och har nästintill vertikal rotationsaxel (lite lutande gör att materialet tas upp bra och slängs iväg längre). Modeller med 2 till 10 rotorer finns. På varje rotor finns 6-8 rotorarmar som i änden har fjädrande räfspinnar, som slungar höet bakåt. Tvårotorig hövändare finns även som en kombinerad maskin, en sådan har två avtagbara strängformarrullar (eller annan anordning) för att även kunna stränga höet, vilket annars görs med en speciell strängläggare. Rotorhövändare finns såväl för bogsering som burna (max 8 rotorer) i traktorns trepunktslyft och omställning till transportläge kan göras såväl manuellt som hydrauliskt.

Fortsätt läsa

Kyd

»Kyd»,
uttalas [tchjyd]. Maträtt,  vanlig utmed bohuskusten, från Götha Elf i söder till Lysekil i norr. Speciell till både utseende och smak, dock ej oangenäm sådan. Vanlig föda bland den inhemska befolkningen och att betrakta som delikatess bland sommargäster och annat löst folk.

-Tolleby Uppslagsverk, 1875


Kyd. Schüd. Tjyd. Tchjüd. Sküdd. Stava hur du vill!


De som gör »kyd» idag får väl anses höra till minoritet i dagens samhälle. Först och främst, vad är kyd? Om man hade man frågat en lömsk halv-dansk (skåning), hade man fått till svar att det är kööyyyd, det vill säga ”kött”. Men här, längst de salta och karga klippor, skär, böar och öar i den bohusländska arkipelagen, är kyd numera en delikatess som avnjutes bäst tillsammans med en smörad »kaga» (brödkaka bakat i vedeldad bakugn) och en kopp rykande hett »koge-kaffe» (kokkaffe). Man tar fram en vass kniv och täljer helt sonika av ett tunt flarn, ty mer behövs inte per munfull.

Om man anser att kaviar och rom är gott, kommer man att tycka om att äta kyd. Fast en varning är ändå på sin plats – kyd bär på en extrem sälta.

Fortsätt läsa

Renovera ladan, del 37 – nytt golv vid norra gaveln

Jag hann inte att ta igen mig mer än en kvart, innan morbror Holger greppade en skyffel och började att bearbeta jordlagret invid den nyss renoverade väggen. Jag var rätt trött, men blev som vanligt smått förundrad över att Holger inte var trött efter att vi snickrat upp en ny vägg under större delen av dagen. Å andra sidan fyller Holger 75 år till hösten och har snickrat i drygt 61 år samtidigt som han jobbat med gården. Utöver det hade han hjärtat på utsidan kroppen när fältskären meckade med en kärlkrans/klaff-operation för två år sedan. Vid hemkomsten orkade han knappt gå till postlådan, men efter sex månader var det skutt i bergen och hammaren var åter som en naturlig del av handen, och under den varmaste sommaren på länge, lastade vi runt 3,000 höbalar med högafflar på kärror och stuvade in i ladan, och han påstår att han har mer ork nu än när han var 40 år.

Fortsätt läsa

Nationaldagen 2019

Vilhelm Moberg ansåg att det var den svenska naturen, hans ursprung, hans växtplats och barndomens jord som format honom. ”Men det är också något annat och mer” säger han i ett tal på Svenska flaggans dag i Gävle den 6 juni 1944:

”Det är frid och trygghet till liv och lem i ett fredligt land, där barnen födes fria av fria föräldrar. Det är ett land, där också de minsta backstugornas barn kan skaffa sig möjlighet att pröva sina krafter att få pröva dem så långt de nu kan räcka till. Det är ett land där var och en kan få växa och utvecklas efter sin egenart, där var och en kan vara olik alla andra och hysa meningar olika alla andra – och dock får behålla både sin frihet och sitt liv. Detta är för mig det svenska. Det omistliga. Det är detta jag nu tänker på i dag – på vår flaggas dag.”


…Hurra, hurra, hurra!
När Ni på nationaldagens arla morgontund hissar flaggan till väders, iklädd terylenbyxor samt hwid skjorta med passande slips, passa gärna på att sjunga den numera politiskt inkorrekta nationalsången för full hals över nejden så att alla sjusovande grannar vaknar och förhoppningsvis stämmer in.

När detta är gjort kan man ta sig en tur på bygden och beundra hur folk i största största allmänhet sköter nationaldagsfirandet genom att;

a) använda en vimpel eller en korsvimpel i tron att det är en flagga.

eller

b) hissa för tidigt eller hala för sent; Från 1 mars till och med 31 oktober hissas flaggan klockan 08.00. Från 1 november till och med 28(29) februari hissas flaggan klockan 09.00. Samtliga årets dagar halas flaggan ned vid solnedgången, senast klockan 21.00.

Fortsätt läsa

Hundra sommardagar!

Var glad min själ åt vad du har
Nu har du hundra sommardar
Och detta är den första
När solens lopp till ända tar
Då har du nittionio kvar
Och någon blir den största
Giv noga akt på var du står
I morgon blir med ens igår
Det går så fort att vandra
Lägg märke till att vad du får
Är hundra sommardar per år
I morgon är den andra!

– Caj ”Kajenn” Lundgren,
svensk journalist, översättare, kritiker och författare.

(Egentligen skulle jag postat detta den 1 juni, men missade det med några dagar.)