Jag kan inte minnas när jag senast besökte en tattarbasar loppmarknad, men under påskhelgen blev det gjort. Vi har en dylik välrenommérad affärsverksamhet tvärs över vägen hemmavid, och äntligen blev det ett premiärbesök. Jag kom därifrån med en köttkvarn (40 kr), storlek nr 8, med tillhörande korvhorn, från Bolinders,  En handhållen våg, en slags besman (40kr)  som verkar vara gjord för skålpund. Den sista leksaken blev en stocksåg (150 kr) i utmärkt skick, endast lätt ytrost, tänderna var hela och skränkta och handtagen satt fast på det 150 centimeter långa bladet. Jag slipade bort ytrosten och oljade in hela faderallan och hängde den på ena loge-väggen.

Stocksågar används knappast längre, men jag har ändå skrivit av hur en text från 1941 beskriver sågen;

Beskrivning av verktyget såg anno 1941
Såg användes vid fällning och kapning av trädstammar och vid uppskärning av virke (och annat material). Sågbladen tillverkas av gott stål, elastiskt och lagom härdat. De skola vara tunna och glatta för att löpa lätt och ej förspilla för mycket trä i sågspån. För att ej fastna i skåret avtunnas bladet mot ryggen. I samma syfte verkar tändernas skränkning (vikning, utläggning), som göres olika stor alltefter virkets hårdhet (ju lösare virke, dess större skränkning). Tänderna skärpas medelst fil mot den sida, åt vilken de äro vikta. Med hänsyn till arbetssättet skiljer man på tre slag av tandningar, riv-, spån- skarp- och hyveltandning. Rivtandningen arbetar i bägge sågriktningarna, vid spån-skraptandning har tanden en skärande och en skrapande sida, den senare avsedd att bortföra spånet. Vid hyveltandning finnas olika tänder för dessa funktioner.

En god skötsel av sågen underlättar i hög grad sågningen. Tandspetsarna måste genom fogstrykning hållas i sin tandlinje, tänderna genom filning hållas skarpa och i form, skränkningen hållas jämn och avpassas efter virkets hårdhet (fruset virke hårt).

Vanliga sågar äro stocksågar (2-mans-), timmersvansar (1-mans-, fogsvansar) och Bågsågar (1-mans-). Av stocksågar finnas flera typer såväl med avseende på sågbladets bredd som på tandningen. I det rationella skogsbruket hava stocksågarna alltmer utträngts av enmanssågar, med vilka varje man utför mera arbete än vid användande av stocksågar, (dock ej om virket är mycket grovt, över c:a 20 tum). Timmersvansarna användes såväl vid fällning av trädet som vid kapning. Flerstädes användes i samband med timmersvansen den s. k. sågkamraten, en spiralfjäder, vars ena ände fästes i sågens handtag och den andra medelst en krok i trädet. Apparaten hjälper att draga sågen, då denna vid framskjutandet skär. Då S. drages tillbaka, spännes fjädern. Vid all kapning har bågsågen fått en allt större användning. Bågsågsbladet är smalt och tunt, varför det löper lätt. Bågen utföres av stålrör. Såväl fasta som ställbara bågar förekomma, de senare något tyngre men med den fördelen, att bladet lättare kan spännas.

I övrigt äro olika sågtyper konstruerade för skilda ändamål. Sålunda förekomma fogsvansar (fuxsvans), sticksågar, kvistsågar, grensågar, lövsågar (trådsmalt sågblad), metallsågar m. fl. Inom trävaruindustrien användas maskinsågar av olika typer, ramsågar, cirkelsågar.

Sen kom motorsågen att dominera skogsbruket, och de gamla sågarna sket man i att använda.

Här är bilder på de helt onödiga grejerna…man kunde ju lika gärna slänga skiten?