Äntligen fick vi gjutit de sista delarna så att det blev ett slätt betonggolv i ladan. Det blev riktigt bra, och man vänjer sig fort att gå på ett slätt golv kontra ett stampat jordgolv. Vi började prata om att genomföra detta redan i fjol, men en del andra projekt kom i vägen. Som att dra ny el i ladan, att göra om logen och att bygga en fålla. Utöver de vanliga sysslorna; plöja, köra traktor, så, bärga hö, ta hand om djur (och familj), jobba på ett ”vanligt jobb”, fälla träd, odla mat m.m, så får man vara glad om han hinner med några projekt ibland.
Författare: Peter
Vad ligger gärdesgårdstaxan på nu för tiden..?
Ibland kan man hitta små noteringar bland de gamla pappiren, som är högst intressanta om man nu skulle ha intresset och funderingar om vad folk hade för sig förr i tiden. Blodigt allvar bland grannar var bland annat att man brukade roa sig med att stämma varandra inför Tinget; korna hade gått på fel sida någons hâggål, någon hade blivit ärekränkt och förolämpad, någon hade gjort en piga med barn, samt att folk inte hade koll på sina stängen och stängsel, var vanligt förekommande saker.
Svansjön
Många olika slags djur har huserat i lagårn genom tiderna. Men det är första gången mig veterligen som vi haft en svan i stallet, närmare bestämt en knölsvanunge. Det hela började med att jag precis avslutat söndagsmiddagen hos mor, när hon fick se en fågel som vaggade fram på vägen utanför gården och ropade att jag skulle komma och titta. Jag slängde en flyktig blick genom fönstret och fick se en grå liten varelse som vaggade fram och tillbaka längst gada, den en gång i tiden stensatta, men nu grusfyllda byvägen mellan gårdarna. Skatorna äntrade med den lilla fågeln på marken och liknade i sina utfall Stukabombare som sedan fick sällskap av ett par plågoandar i form av kråkor. När jag närmade mig den vilsna fågeln stod jag stilla en stund och betraktade varelsen. Den vaggade fram och tillbaka över vägen och kom sakta emot mig, med svanens karaktäristiska gälla lockläte. Den tittade på mig och jag tittade på den och efter en stund började den sakta vagga fram och svängde in i hagen bredvid huset, där den lade sig i det höga gräset närmast fårstängslet. Jag följde efter och funderade, iaktog skatorna, kråkorna och trafiken.
Kyd
»Kyd»,
uttalas [tchjyd]. Maträtt, vanlig utmed bohuskusten, från Götha Elf i söder till Lysekil i norr. Speciell till både utseende och smak, dock ej oangenäm sådan. Vanlig föda bland den inhemska befolkningen och att betrakta som delikatess bland sommargäster och annat löst folk.
-Tolleby Uppslagsverk, 1875
De som gör »kyd» idag får väl anses höra till minoritet i dagens samhälle. Först och främst, vad är kyd? Om man hade man frågat en lömsk halv-dansk (skåning), hade man fått till svar att det är kööyyyd, det vill säga ”kött”. Men här, längst de salta och karga klippor, skär, böar och öar i den bohusländska arkipelagen, är kyd numera en delikatess som avnjutes bäst tillsammans med en smörad »kaga» (brödkaka bakat i vedeldad bakugn) och en kopp rykande hett »koge-kaffe» (kokkaffe). Man tar fram en vass kniv och täljer helt sonika av ett tunt flarn, ty mer behövs inte per munfull.
Om man anser att kaviar och rom är gott, kommer man att tycka om att äta kyd. Fast en varning är ändå på sin plats – kyd bär på en extrem sälta.
Det första höet bärgat
Den extrema värme med tillhörande torka har gjort att Sverige i år kommer att få synnerligen ont om vallfoder till djur. På sina håll har jag läst att en del bönder kanske tvingas ställa sig i kö till slakterierna redan under hösten för att fodret inte kommer att räcka. Gräset dör helt enkel. Nu har vi inte riktigt detta problemet på Tjörn, eftersom myllan här – trots värmen – håller kvar fukt och dagg ganska bra. Det beror helt enkelt på jordmånen. Trots avsaknaden av nederbörd i form utav regn hade förnan vuxit sig relativt tät, för att inte säga mycket tätare än normal för juni månad. Trots bättre vetande kände jag mig dock en smula orolig över att torkan skulle hålla i sig och tillslut lyckas med att ha ihjäl vallen.

