Redan en flyktig blick i någon av de många allt sedan år 1662 utkomna upplagorna av den svenska »Bondepraktikan» ger vid handen, att dess text måste återgå på en utländsk förlaga. Dess 
rön och råd är hämtade från en livs- och erfarenhetssfär vitt skild från invånarnas i den karga Norden. Där talas t. ex. på flera ställen om vinodling och vinskörd, som aldrig har praktiserats på våra breddgrader. Den svenska Bondepraktikan, vilken till omkring två tredjedelar av sitt omfång är ställd på rim, är visserligen en avläggare av den tyska bondepraktikan, men ej direkt, utan via den danska bondepraktikan, vilken i sin tur är en direkt översättning av den tyska. Bondepraktikan är egentligen då en folkbok som med utgångspunkt i traditionerna utvecklats till ett slags handbok med råd och tips för bönder. Den gavs för första gången ut år 1508 i Tyskland. Den blev genom åren en mycket populär bok, som fram till slutet av 1800-talet utkom i över femtio upplagor. Många emigranter hade i amerika-kofferten packat ned fyra litterära verk: Bibeln, Katekesen, Psalmboken och Bondepraktikan. Den blev en del av det kulturella arv som man förde vidare till den Nya världen.
Gammalt
Om adventsstjärnor
Herrnhuter stern i originalförpackning
Adventsstjärnan blev populär i Sverige på 1930- och 1940-talen, även om de första adventsstjärnorna användes på 1880-talet i den tyska staden Herrnhut (Herrnhuter Stern). Det första svenska belägget för ordet adventsstjärna är från 1934, samma år som de importerade stjärnorna från ärans och hjältarnas land började säljas i Sverige. Den tyska handeln fångade upp dessa stjärnor, som började masstillverkas och säljas i hopfällbart skick vid jultid. Efter hand elektrifierades stjärnorna. Adventsljusstaken introducerades mot slutet av 1800-talet med förebild i tyska så kallade adventsgranar. Den första elektrifierade adventsstaken kom i slutet av 1930-talet. Den elektriska ljusstaken anknyter till en svensk tradition att låta ljus brinna i fönstren för att lysa upp julottebesökarnas väg till kyrkan.
Sägner från Tjörn, Valla socken
Socken (danska ”sogn”, bokmål ”sogn” eller ”sokn”, nynorska ”sokn”), är ett ålderdomligt namn på landsortsförsamling i folkkyrkor enligt äldre indelning (kyrksocken) som även kom att få funktion som borgerlig landskommun(sockenkommun) och beskattningsenhet (jordebokssocken). Det var i Norden ett administrativt område bestående av flera intilliggande byar och tätorter. Socknen kom att få liknande funktion som Englands civil parish, som dock även kunde vara en stadsförsamling. Socknen hade en sockenkyrka, styrdes av sockenstämman, och var en föregångare till dagens kommuner.
De fem socknarna i Tjörns härad; Klädesholmen, Rönnäng, Stenkyrka, Klövedal och Valla.
I Norden betecknade ordet sedan senmedeltiden ett område utanför städer inom vilket befolkningen besökte gemensam sockenkyrka, präst och begravningsplats. På 1500-talet infördes även ett sockenbegrepp i Sverige och Finland som enhet för fastighetsredovisningen (jordebokssocken, senare jordregistersocken). Kyrksocknen och jordebokssocknen var i princip detsamma, men eftersom de var olika myndigheters grundläggande enheter, kom de ibland att uppvisa olikheter, men harmoniserades i Sverige från 1882 fram till 1950-talet.
December enligt Bondepraktikan
»December – Christmånad, Julmånad»
»Om Jwledagh i Nyet må komma/
Tå få wij itt godt åhr osz til fromma/
Jw närmare Nymånat/ jw bättre åhr/
Ju närmare Adventet, ju werre thet går/
Höör/ hör iagh wil meera säya tigh/
Itt Trää som affhugges i the twå sidſta Dager troo migh/
Som i Jwl faller och i Torszmånat först/
Thet warar långt/ starck och färskt/
Thet blifwer icke markstunget/ och ey rotna kan/
Ju äldre/ ju hårdare på min sann/
Thet blifwer på åldren så hårdt som Steen/
Thet är under at sådant skeer/ jagh menar»
-Om December, ur Bondepraktikan 1662
Det är inte alltid lätt att förstå gammelswenska, därför har jag översatt ovanstående text till nutida svenska. Inte för att det blev speciellt lättare att begripa, men ett tips är att läsa högt för sig själv och samtidigt reflektera över hur folket tänkte och resonerade förr i tiden, gällande att hitta någon slags orsak till varför vädret blev som det blev, och hur det skulle komma att bli. December är den månad som har flest förutsägelser och noteringar i Bondepraktikan, mycket beroende på de kristna högtiderna, och att det blir ett nytt år efter december.
En ny dyngesta’
Gårdens dyngesta’ låg under många, många år inne i lagårns västra gavel. Fullt naturligt, eftersom i den gamla lagårn låg »fäuwset» (fähuset, vitmålad sten på fotografiet nedan) med ingången mot öster, vilket då resulterade i att skrapgången gick från öst till väst, och dyngan mågades mot väggen och kastades därefter ut genom en lucka, rätt ner i dyngestan. När lagårn byggdes om och stallet utökades, i början på 1980-talet, blev det naturligt att det nya stallet hamnade på byggnadens västra sida och att den nya skraprännan gick rakt mot dyngestan. Detta innebar att man kunde man fylla dyngestan från två olika håll, format som en något skev bokstaven ”L”.
Lagårn 1971. Vid det vita staketet som avgränsar köksträdgården, ligger vid den öfvre änden mot stenfoten av natursten, gårdens dyngesta’ eller gödselstad. Gödseln ligger under tak och man lasta ur med traktor utan att behöva öppna några portar. Bakom de två fönstergluggarna ovanför stenfoten av natursten, ligger ett av gårdens två hönshus. Det nya stallet är ännu inte byggt längst västra gaveln, utan under den stora flädern som står och trycker längst väggen ligger vagnslidret, som senare byggdes ut till ett nytt stall.
När jag var liten, var bland det bästa jag visste, att varje kväll mer eller mindre tvinga min mamma att köra upp mig till morfar och mormor, så att jag kunde ta hand om djuren (»göre qwell’n»). De vuxna satt inne i köket och drack kaffe och pratade, medan jag rumsterade ute i lagårn. Rutinen var att först utfodra »kräga‘» (korna) med hö, därefter lite melass på höet. Sedan hämtade jag spannmål – oftast havre – i bingen och malde detta till mjöl (eller ibland kross) i kvarnen på logen. Mjölet gavs som kraftfoder till kossorna och tjurarna. Medan korna åt, gick jag med skyffeln och »mågade» rent i skrapgången bakom kossorna och skyfflade därefter ut dyngan de sista metrarna till »dyngestan» med hjälp av en grep. Därefter gick jag in i det gamla fähuset och gjorde om proceduren, med tillägget att jag även ibland matade grisarna som hade en inomhus-stia som vette mot vägen.
Tjörnbo 