December enligt Bondepraktikan

»December – Christmånad, Julmånad»
»Om Jwledagh i Nyet må komma/
Tå få wij itt godt åhr osz til fromma/
Jw närmare Nymånat/ jw bättre åhr/
Ju närmare Adventet, ju werre thet går/
Höör/ hör iagh wil meera säya tigh/
Itt Trää som affhugges i the twå sidſta Dager troo migh/
Som i Jwl faller och i Torszmånat först/
Thet warar långt/ starck och färskt/
Thet blifwer icke markstunget/ och ey rotna kan/
Ju äldre/ ju hårdare på min sann/
Thet blifwer på åldren så hårdt som Steen/
Thet är under at sådant skeer/ jagh menar»

-Om December, ur Bondepraktikan 1662


Det är inte alltid lätt att förstå gammelswenska, därför har jag översatt ovanstående text till nutida svenska. Inte för att det blev speciellt lättare att begripa, men ett tips är att läsa högt för sig själv och samtidigt reflektera över hur folket tänkte och resonerade förr i tiden, gällande att hitta någon slags orsak till varför vädret blev som det blev, och hur det skulle komma att bli. December är den månad som har flest förutsägelser och noteringar i Bondepraktikan, mycket beroende på de kristna högtiderna, och att det blir ett nytt år efter december.

Om Juldagen i Nyet må komma/
Då få vi ett gott år oss till fromma/
Ju närmare Nymånat/ ju bättre år/
Ju närmare Adventet, ju värre  det går/
Hör/ hör jag vill mera säga dig/
Ett träd som avhugges i de två sista Dagar tro mig/
Som i Jul faller och i Torszmånat (Januari) först/
Det varar långt/ starkt och färskt/
Det bliver icke markstunget/ och ej ruttna kan/
Ju äldre/ ju hårdare på min sann/
Det bliver på åldern så hårt som Sten/
Det är under att sådant sker/ jag menar.


December, Christmånad, har sitt namn av det latinska ordet ”decem” som betyder tio eftersom denna månad var den tionde i det gamla Romerska året. Den är dock den tolfte och sista månaden i det Julianska året. Det svenska namnet ”Julmånad” kommer av att vi firar julhögtiden under senare delen av månaden. Benämningen Julmånad användes från 1600-talet fram till 1900-talet parallellt med december i almanackorna. Före år 1608 användes istället enligt tysk förebild namnet Christmånad i Sverige.

”Julaftonen”. December enligt Carl Larsson (1904)


December har 31 dagar och innehåller årets 335:e till 365:e dag (vid skottår 336:e till 366:e). Dagen är 6 timmar och 11 minuter lång. Solen löper i Stenbocken, ifrån den 13 dagen December, intill den 10 Januari. 


Julmånaden säger;
»Nu will jag lefwa i ljufwlighet /
Och slagta till Jul en oxe fet /
Och vill jag mig nu warm hålla /
Förhoppandes att öfwerlefwa wintren den kalla»


Bondepraktikan 1662

Hur blir vädret i december?
1) Kall december med mycket snö lovar gott år.
2) Åska i denna månad bådar både storm och regn.
3) Om det är kallt i månadens början och slut, men milt väder i dess mitt, följer en långvarig vinter.
4) På snöår följer rikt år.
5) Mycket snö betyder mycket hö.
6) En ensam skata förkunnar elakt väder.
7) Grön jul, vit påsk, och en vårlik jul bebådar en vinterlik påsk.
8) Om juldagen inträffar vid nymåne, blir det ett gott år.
9) Ju närmare nytändningen kommer advent, ju sämre år bådar det.
10) En våt jul gör tomma visthus och tomma fat. Är vädret vid jul milt, varar vanligtvis kölden in på våren.

Sammanfattningsvis kan man säga att en kall december med mycket snö lovar gott år. Åska i denna månad bådar storm och regn. Om det är kallt i månadens början och slut, men milt väder i dess mitt, följer en långvarig vinter. På snöår följer rikt år: mycket snö betyder mycket hö. En ensam skata förkunnar elakt väder. Grön jul vit påsk (en vårlik jul bebådar en vinterlik påsk). Om juldagen inträffar vid nymåne, blir det ett gott år, enligt minnesversen: ”Om juledag i nyet månd’ komma, får vi ett gott år oss till fromma.” Ju närmare nytändningen kommer advent, desto sämre år bådar det. En våt jul gör tomma visthus och tomma fat. Är vädret vid jul milt, varar vanligtvis kölden in på våren.


Runstaven var en evighetskalender av trä som användes långt in på 1700-talet


 

Dagar att beakta

Advent
Advent kommer av latinets adventus (Domini) som betyder (Herrens) ankomst.  Halleleluja! Advent infaller under de fyra söndagarna före julafton, och inleder julen men också det kristna kyrkoåret. Sina historiska rötter har adventsfirandet i julfastan, en fasteperiod som speglade påskfastan och i likhet med denna var 40 dagar lång och därmed omfattade sex söndagar. Denna spegling av påskfastan lever kvar i att Jesu intåg i Jerusalem utgör predikounderlag såväl den första söndagen i advent som på Palmsöndagen. Traditionellt i kyrkan är advent alltså en tid av fasta, förberedelse och väntan inför firandet av Jesu födelse vid jul. Under 1000-talet fick julfastan benämningen ”advent” och tiden sattes till fyra veckor. 
Även om julförberedelser nuförtiden påbörjas ännu tidigare, inte minst i handeln, så markerar första advent att julen faktiskt närmar sig.

På många sätt markerar första advent att förberedelserna inför julen börjar. Vi äter julbord tillsammans med arbetskamrater, sätter igång julbak och anar en speciell julstämning. Släktträffar, glögg och pepparkakor kan också höra till. I bondesamhället började julmaten lagas. De lyckligt lottade slaktade julgrisen i början av december.  I den kristna kyrkan inleder advent förberedelsen inför Kristus ankomst. Det latinska ordet advent betyder just ”ankomst” och inte ”väntan”, som många tror. I det tidiga kristna Sverige var advent en fastetid, ett sätt att kroppsligt markera Herrens glädjerika ankomst. Man var återhållsam med mat, framför allt med kött. Även efter reformationen på 1500-talet fanns advent kvar, även om fastemomentet försvann. Advent förknippades därefter mer med stillhet och vördnad, vilket bland annat gjorde att bröllop förbjöds. Man skulle även undvika bullriga arbeten och oväsen i allmänhet.

Adventsstjärnan såg dagens ljus på 1880-talet i den tyska staden Herrnhut och blev populära i Sverige på 1930- och 1940-talen. Den symboliserar Betlehemsstjärnan, som vägledde de tre vise männen till stallet, där det nyfödda Jesusbarnet låg i krubban. Kanske är stjärnan den viktigaste symbolen i vår tids julfirande, i så fall vid sidan av julgranen. I en herrnhutisk skola tillverkade elever och lärare pappersstjärnor belysta inifrån. En förebild ska ha varit de svenska stjärngossarnas stjärngång. När den tyska handeln fångade upp intresset för dessa stjärnor började man masstillverka dem i hopfällbart skick. De elektrifierades efter hand. Det första svenska belägget för ordet adventsstjärna är från 1934, samma år som tyskimporterade stjärnor började säljas i Sverige.

I likhet med de flesta av julens ritualer fick advent, såsom det firas i dag, sin karaktär under sent 1800-tal. Firandets kristna innebörder är numera sekundära men i gengäld har dess kulturella betydelse ökat.

Adventsstjärnan är besläktad med den äldre traditionen att ”gå stjärna”, ett skådespel som på vissa håll har kallats ”Staffanssång”. Ett stjärngossefölje gick runt i socknarna och spelade att Betlehems stjärna förebådar Jesu födelse. Skådespelet var gärna upptågsrikt. Som belöning fick gossarna mat och dryck. Stjärnspelen är kända i Sverige åtminstone sedan 1600-talet och förekommer ännu idag i Stockholms skärgård. Stjärngossar dyker upp på trettondagen, men finns också representerade i Luciatågen.

Adventsljusen var liksom julstjärnorna på många håll ganska nytt i mitten av 1900-talet. I en uppteckning från Hälsingland berättas följande: ”Adventssöndagarna har aldrig firats i dessa trakter förrän folkskolans lästider över advent. Eftersom min skogsby fått elljus i år [kring 1950], så ha vi sett en lysande adventsstjärna i så gott som alla stugufönster en hel månad före och till långt efter jul.” Elektricitetens spridnings spelade med andra ord en roll för julstjärnornas spridning. Skolan nämns också som en impulsgivare, bland annat till adventsljusen.

I vissa delar av södra Sverige berättas det att när mörkret är som störst, så ”äro alla spöken, bäckahästen och alla de andra ’nedstötta englarna’ flitigast ute och färdas om nätterna”.

 


 

Barbara/Barbaras dag (den 4 december)
Runstaven visar;
1) en släde (vinterföret),
2) ett kors,
3) ett kapell,
4) ett torn (syftar på Barbara)

S:t Barbara

På latin betyder Barbara  ”utländsk”, samt ”ohyfsad eller vild”, Hon var född i början på 200-talet i Nicomedia i Mindre Asien. Hennes hedning till far hyste den största avsky för kristendomen och stängde därför in sin dotteri ett torn för att hon inte skulle komma i beröring med några kristna. Nu föll det sig så att hennes far företog en resa och under detta tillfälle undervisade den berömde kyrkofadern ”Origenes” henne i kristendomen. Detta fick till följd att hon, när hennes fader kom åter och ville gifta bort henne med en hedning, att hon resolut vägrade gifta sig. Den hårde och grymme fadern utlämnade henne då till en domare som förgäves sökte få henne att återgå till faderns hedna tro. Hon vägrade emellertid och blev därför dömd till att halshuggas. Domen gick i verkställighet den 4 december år 240.

 Inom det svenska artilleriet har sporadiskt firande av skyddshelgonet pågått sedan 1920-talet – Norrlands artilleriregemente (A 4), innehållande högtidstal och salutgivning. Under 1980-talet utvecklades traditionerna, efter norsk påverkan, till att innefatta även ordensceremonier vid några förband: Bodens artilleriregemente (A 8), Wendes artilleriregemente (A 3), Gotlands artilleriregemente (A 7) och Bergslagens artilleriregemente (A 9). Denna ordenssed kom till Norge i och med de ockupationstrupper som Norge sände till den brittiska zonen efter andra världskriget (Tysklandsbrigaden). Ett återkommande firande sker även inom Bofors verksamhet på Kulltorp i Karlskoga samt i Jönköping av Kamratföreningen Smålandsartillerister (A 6). Vid Bofors i Karlskoga sker högtidlighållandet med högtidstal och salutgivning numera vid Bofors Test Center. Ammunitionsröjare runt om i världen firar St: Barbara den 4 december, då hon även ses som skyddshelgon till skydd mot olyckor genom explosioner. För att citera fritt ur filmen ”Leif” från 1987 av Galenskaparna; ”Alla gillar när det smäller, oavsett vad saken gäller!”

 


 

Nicolaus / Nilsmässan (den 6 december)
Runstaven visar;
1) en orm som biter sig i stjärten (emedan de gamle började sin tideräkning på runstavarna från denna dag).

Denna dags väder plägar utvisa hela månadens väderlek.

Jwltomten

Nicolaus är grekiska och betyder ”folkets besegrare”. Denne var en from biskop i Myra i Mindre Asien, död 343. Under namn av S:t Niclas tillber ryssarna honom som sitt skyddshelgon och bär ofta på sig hans bild av silver eller koppar. I Sverige har S:t Niklas blivit bekant genom ryska fångar. Stockholms storkyrka är invigd till hans minne och kallas Nicolai kyrka. I Forshems kyrka på Kinnekulle finns hans bild huggen i sten.

En annan Nicolaus eller Nils var född i Steninge, studerade i Paris och Orleans, samt blev biskop i Linköping, där han dog år 1391. Han var en aktningsbjudande och kraftfull man och bör uppmärksammas särskilt eftersom han var den siste svensk som påven förklarade helig. På hans gravsten i Linköpings domkyrka finns en latinsk vers som på svenska betyder: ”Här ligger Östgöta biskop begraven, en gudeligt sinnad man, ett mönster av sedlighet, en intagande himlalärans tolk: Han har värdigt tecknat den heliga Annas och Birgittas och med högtidlig stil tolkat Ansgarii leverne.”
Under katolska tiden predikades Nikolai- eller Nilsmässan högtidligen med gudstjänst. Ett annat namn för detta helgon är Sankta Claus. Jultomten.

 


 

Maria avlelse dag (den 8 december)
Runstaven visar;
1) en krona eller ett krönt huvud

Katolikerna ansåg (anser) att Jesu moder var avlad och född utan synd, vilket påstående utgjorde ämnet för deras gudstjänst på denna dag. Den åsikten saknar dock allt stöd i Bibeln, varför man i vårt land, efter evangeliska lärans införande, i stället predikade över släktregistret som anges i Mattheus 1 kapitel.  Senare blev denna högtid helt avskaffad.

 


 

Anna (den 9 december)
Runstaven visar;
1) en kvinnobild,
2) En kanna (nu bör julölet vara färdigt)

Anna är från hebreiskan och betyder ”nåd” eller ”förbarmande”. Anna var enligt en gammal sägen jungfru Marias moder. En annan kvinna med detta namn, ”Sanct Anna”, levde i Vadstena och var Sanct Birgittas klostersyster. Hennes leverne är skildrat av den ovannämnda biskop Nils i Linköping. 

 



 

Lucia (den 13 december)
Runstaven visar;
1) en skräddarsax (de långa nätterna blir nu avklippta)

Lucia kommer från latinet och härstammar av ett ord som betyder ”ljus”. Hon var en flicka i Syracusa på Sicilien, om vilket följande berättas: Trolovad med en ung man, begärde hon av modern sin brudskatt och skänkte den åt de fattiga enligt den kristna bekännelsen efter övertygelse och efter att, i en berättelse, ha tagit del av en martyrs höga ståndaktighet. Hennes blivande man kunde inte tolerera hennes böjelse för den kristna läran utan anklagade henne då inför en domare. Denne domare kunde dock inte förmå henne att offra åt avgudarna som hedningarna dyrkade, utan hon förblev ståndaktig. Som straff blev hon då  marterad/pinad till döds. Detta lär ha skett omkring år 300 e.kr.

”Lussedagen” har dock även en mer jordnära, nordisk, koppling. Sedan gammalt firades nämligen denna dag tidigt på morgonen med ätande och drickande och Lussenatten kallades för den ”Längsta natten”. Det finns även många äldre seder som erinrar om att man betraktade denna dag som den sista på året och att man från luciadagen började invänta ”Solens återkomst” eller att dagarna skulle bli längre.

Luciafirande på Koberg i Västergötland 1848. Akvarell av Fritz von Dardel

Luciafirandet i Sverige, med en ljusbärande lucia i procession eller följe, är en förhållandevis modern tradition som tog fart under 1920-talet. I de högre stånden fanns det dock under 1700- och 1800-talen ett firande som i viss mån liknar vår tids. I det äldre bondesamhället förknippades däremot lucianatten mest med övernaturliga väsen.

Luciahögtiden är både gammal och ny, både traditionell och modern. Sin nuvarande karaktär fick den efter en tävling i Stockholms Dagblad 1928, där den vinnande lucian gick i procession och hade elektriskt ljus i huvudkronan. Tävlingskonceptet spreds till andra tidningar och på så vis trädde luciagestalten in i den moderna offentligheten. Luciahögtiden bygger på legenden om Sankta Lucia från Syracusa på Sicilien. Hon ska ha dött martyrdöden den 13 december år 304 efter att ha blivit angiven som kristen av sin trolovade, som hon inte ville gifta sig med. Den kristna tron var förbjuden i det antika romarriket och därför skulle hon brännas på bål, trots att hon vill ge sin hemgift till de fattiga. Mirakulöst nog skadade inte bålet henne. I en variant av legenden beundrade en ung man hennes ögon, varpå Lucia stack ut ögonen och skänkte dem till honom. Genom ett mirakel fick hon då synen åter. Sankta Lucia är idag de synskadades skyddshelgon.

Det äldsta belägget för en vitklädd lucia som uppvaktar på morgonen är från år 1764. Den lucian har änglavingar på ryggen och ljusstakar i händerna. Det rör sig om en högreståndssed på Horns boställe norr om Skövde. Seden förekom då framför allt i Västsverige och spred sig först i mitten av 1800-talet till universitetsstäderna och olika organisationer i andra delar av landet. På Skansen startades ett luciafirande på 1890-talet i ett försök att visa provinsiella festseder.

I det svenska bondesamhället var lucianatten den 13 december årets längsta. Detta beror på att kalendern då var en annan än dagens. Föreställningen om den långa lucianatten levde dock kvar trots kalenderreformen 1753, som flyttade vintersolståndet till den 21–22 december. Enligt folktron var lucianatten farlig: övernaturliga makter var i rörelse och djuren kunde tala.

Luciadagen var en stor festdag särskilt i Västsverige. Där kallades den för ”lille julafton” eller ”lusse långnatt”. Den som hade mat åt i stora mängder, nästan som i den frossa som följde äldre tiders (katolska) fasteperiod. På vissa håll åt man inte mindre än tre frukostar. Lussebruden, som förekom på vissa håll, var en skämtbrud som ibland var klädd i halm – eller en halmdocka – som man kunde dansa med.

Under 1800-talet uppträdde lucia antingen ensam eller med en eller två följeslagare. När processionen flyttade in i städerna växte luciaföljet med tärnor och stjärngossar, som tidigare uppträtt som de tre vise männen i julupptågen på annandagen och trettondagen.

I vår tid är luciafirandet inte minst en medialiserad högtid som för många har kommit att symbolisera en äldre svensk kultur. I samma funktion har firandet också exporterats till andra länder. Men melodin till luciasången förblir italiensk och de svenska textvarianterna skrevs först på 1920-talet. Själva namnet Lucia kommer av latinets lux, som betyder ljus. 

 


 

Jakobsdagen (den 20 december)

Väderleken före middagen denna dag anses bebåda den väderlek, som skall råda före jul, medan eftermiddagens väder angiver väderleken efter jul. Enligt traditionen sträcker sig fruntimmersveckan också till denna dag, även om den bär ett mansnamn. Uttrycket ”Jakob skakar på sleven” anses illustrera att vädret denna dag är opålitligt.

 


 

Thomas / Aposteln Thomas dag (den 21 december)
Runstaven visar;
1) ett horn,
2) en bägare (julfröjdens början),
3) en hand med två utsträckta fingrar (syftar på ”Thomas tvivlaren”),
4) ett spjut (Aposteln Thomas blev ihjälstucken med ett spjut),
5) två gran- eller furuträd i kors (sed att på denna dag uppfresa två granar eller furor vid ingången till boningshuset)

Den tvivlande Tomas. Målning av Caravaggio (1601–1602)

Denna dag firades med gudstjänst fram till 1772 till åminnelse av aposteln Thomas, som enligt sägen har varit mycket aktiv för kristendomens spridande i bland annat Indien, där han slutligen dödades med ett spjut under utövandet av sitt kall.

 


 

Adam, Eva / Julafton(den 24 december)
Runstaven visar;
1) en lur (till tecken på att ”julfreden” nu utblåses)

Adam och Eva kommer från hebreiskan, och betyder ”människa” respektive ”liv, levande” eller ”moder för levande”. Dagen har sina namn efter alla människors gemensamma föräldrar.

I den nordiska jultraditionen är julafton höjdpunkten. Denna dag kommer jultomten, som i Sverige är en blandning mellan St Nicolaus och den svenska gårdstomten. I den mån julklappar delades ut förr i tiden, så överlämnades de av julbocken. I bondesamhället var julafton den allra högtidligaste dagen, som påminde om Jesu födelse. Huset var städat, redskapen iordningställda och arbetet avslutat.

Nedräkningen till julafton pågår under hela december. Ibland kan man höra uttrycket ”dan före dopparedan”, med syftning på att man på julaftonen doppade i grytan. Under 1900-talet spreds bruket i Sverige att hänga upp en strumpa med en liten julgåva på morgonen, främst till barnen. Detta speglar helt en anglosaxisk gåvotradition. För många familjer i tv-åldern intas jullunchen före ”Kalle Ankas jul”, som sänts sedan 1960. Sedan kommer tomten med julklapparna.

I bondesamhället var julaftonskvällen för de flesta årets högtidligaste stund. Efter många dagars hårt arbete hade gårdsfolket nu utfört de sista sysslorna inför helgfirandet. Julveden var huggen och inburen och ute på gårdsplanen var fåglarnas julkärve på plats. Redskapen var intagna och inne i fähuset var det snyggt och prydligt. Julbordet dukades och extra fin halm lades på golvet, på sina håll kallad julglädjen.

Den jultomte som vi under 1900-talet vant oss vid som julklappsutdelare härstammar från legender om den fromme St Nicolaus. Han framträdde på kontinenten i medeltida mysteriespel den 6 december, medförande en get i koppel. Geten var en bild av Djävulen, som St Nicolaus symboliskt tämjde. I högreståndsmiljöer – där julklappar delades ut från 1700-talet – var utdelaren en person utklädd till bock. Bockens roll övertogs under slutet av 1800-talet av jultomten. De första bilderna av Santa Claus dök upp i engelsk press på 1840-talet. Den svenska jultomten är en sammansmältning av en europeisk tradition om en gåvogivare vid jul och den svenska gårdstomten. Den svenska gårdstomten – som ibland kallades ”goenisse” – hade ingenting med gåvor att göra, utan var ett väsen som såg till att gården och kreaturen sköttes. Man såg honom inte, men om någon misskötte djuren, kunde denne få en örfil. Det är till denna tomte vi sätter ut julgröten. När Jenny Nyström under senare delen av 1800-talet målade vykort av jultomten, inspirerades hon av gårdstomten, som gav drag åt den svenske jultomten.

I folktron var julnatten den tidpunkt när allt oknytt och övernaturliga varelser var i rörelse. Ett skydd mot dessa krafter var till exempel att kritmåla kors på dörrar och portar. I en sägen berättas det om en kvinna som vaknade på julnatten i tron att hon försovit sig för julottan. Hon spände för släden och hastade till kyrkan. Hon öppnade försiktigt dörren och satte sig omärkligt på den bakersta bänkraden. Hon upptäckte att hennes bänkgranne var en avliden sockenbo och efter hand såg hon flera avlidna som hon kände igen. Hon var i själva verket för tidig till kyrkan och hade hamnat på de dödas julotta. I sista stund räddade hon sig ut.

Jultiden innebar också iakttagelser och förutsägelser om vädret. Så långt före jul som det var rim (frost) på träden, så långt före midsommar var det lämpligt att så. Om skogen under julveckan är snörik, blir det ett gott sädesår. ”Julasommar och fåglasång, påskavinter och släagång” betyder att en mild vinter innebär en kall och vintrig påsk.

 


 

Juldag (den 25 december)
Runstaven visar;
1) en krona
2) ett lindebarn med gloria
3) horn och
4) kannor och krus (syftande på juldryckesgillena)
5) en sol


Juldagen firas till minne av Kristi födelse. Ur kristlig synvinkel kan

Amerikanskt julkort, tidigt 1900-tal

man säga att det är märkligt att det dröjde så länge innan man började att fira högtiden. Den 6 januari, trettondagen, firades redan under de första kristna århundradena under namnet Ephiphaniefesten vilket betyder ”Uppenbarelsens högtid”. Den festen firades av olika anledningar ibland till minnet av Kristi födelse, ibland till minnet av hans dop och ibland av de tre vise männens ankomst till Betlehem. Det var helt enkelt obekant på vilken dag Kristus var född. Många kyrkofäder – de mest ansedda av de första kristna prästerna – påbörjade grundliga undersökningar för att utröna på vilken dag Kristus var född. Somliga ansåg den 25 maj, Andra den 11 eller 15 januari. Först under senare delan av 300 talet verkar man vara överens (åtminstone i det kristna södra Europa) att Kristus var född den 25 december. Det finns en predikan som var hållen i Antiochia (Syriens dåvarande huvudstad intil floden Tigris) år 386 av kyrkofadern Chrysostomus där denne uttrycker att det inte ännu är mer än tio år sedan denna fest blev känd.Från den tiden blev Jul och Trettondagshögtiden två särskilda fester.

Själva Julhögtiden har dock av äldre datum och ursprungligen en genuint hednisk högtid. De gamla romarna firade under senare delen av december en högtid som kallades Saturnalia, till Saturnus ära. Det var även en ”Jämlikhetens fest”, och firades på samma sätt även hos Grekerna. Ursprungligen firades festen endast en dag, nämligen den 17 december. Sedan förökades den med flera dagar och under etthundra talet efter Kristi födelse hade den svält ut till 7 dagar. Dvs mellan den 17 -24 december. Detta kom att bli den förnämsta romerska festen under året. Tidigt på morgonen av den första högtidsdagen upptändes en stor mängd ljus i Saturni tempel. Alla vardagliga sysselsättningar upphörde. Inga härtåg planerades och ej heller andra stas angelägenheter. Ej heller straffades missgärningsmän. Alla folkklasser överlämnade sig åt nöjen; vänner skickade varandra gåvor; de som möttes lyckönskade varandra; Slaven upphörde att vara slav och husbonden att vara herre. När romarna i början av 300-talet mer allmänt antagit kristendomen ville man inte gärna försaka en sådan glad högtid. Den romerska biskopen Julius I som dog 352 insåg att man inte borde ta bort en såpass uppskattad högtid men att man lika gärna kunde fira den till åminnelse av Kristi födelse som till Saturni ära. Som man märker finns många av de seder och bruk som var förknippade med denna gamla hednafest kvar i den Kristna högtiden Julen.

Även i norden har julhögtiden sin upprinnelse i hednatid. Det blev även hos oss den förnämsta festen och man firade den som en tacksägelse över årets gröda och till glädje över att solen nu åter började stiga högre på himmelen. Festen kom att kallas ”Jul” även hos oss i norden, men varför är dock svårare att avgöra. En äldre dansk fornforskare har angett tre förklaringar:

1) Ordet Jul (Jöl) skulle kunna vara detsamma som ordet Hjul (Hjöl) och således anspela på det kretslopp som solen vid årets slut och julfirandet fulländat.

2) Ordet Jul skulle kunna härledas från det gamla ordet ”njöl” vilket hade betydelsen ”natt, mörker” eller egentligen ”solbrist”.

3) Jul skulle kunna översättas med det nordiska ordet ”Öl”, som står för ”Fest” eller ”Gille”, jämför med grav-öl, barns-öl, slåtter-öl… Möjligen skulle den tredje förklaringen ligga närmast sanningen och då skulle Jul således betyda ”Fest” eller ”Högtid”.

Vid  julhögtiden offrade nordborna till alla sina gudar, men Frej som var årsväxtens gud var den som fick den största äran. Bland annat offrades en helstekt galt, kallad ”Jolagalten” eller ”Frejs galt”. Den inbars till det första gästabudet, då var och en av de närvarande männen brukade vidröra dess panna och avlägga ett löfte om något storverk. Ett storverk som det sedan ansågs vanhederligt att inte uppfylla. Anledningen till att just svinet valdes till offergåva tros vara den att våra förfäder ansåg fläsk vara det förnämsta köttet – till Walhallaglädjen skulle ju höra att få äta stekt fläsk var dag. Vid den andra av våra förfäders stora fester, ”Midvinterfesten”, som inträffade i början på februari, för att utverka god årsväxt av gudarna, offrades även en galt åt Frej. Denna galt kallades ”Solgalten”.

Kanske var det samma galt som burits in på julbordet som skulle ligga framme till dess midvinterfesten inträffade. Det fanns i Sverige en tradition att det uppdukade julbordet med all dess härlighet skulle få stå kvar orubbat ända till den s.k. ”lilla Julaftonen” som inföll vid Kyndelsmässohögtiden, eller ungefär vid samma tid som den hedniska midvinterfesten, då julhögarna fick utdelas och julbordet fick avdukas. Därmed kan man anta att Julhelgen sammanflöt med midvinterfesten och att den senare utgjorde slutet på den förra. Bägge festerna uttryckte ju glädjen över vinterns slut och solens återkomst.

 



Annandag jul / Stefani dag (den 26 december)
Runstaven visar;
1) några stenar (syftande på Stefani som stenades till döds)
2) ett horn,
3) en häst (emedan nordens Stefanus, den helige Staffan, var hästarnas skyddshelgon

Denna dag firades med gudstjänst till åminnelse av Stefanus som var den förste martyren. Det vill säga, han var den förste som led döden, därför att han bekände sig till Kristi lära. Kyrkan firar alltså martyrens död enär man ansåg att det var först då som deras himmelska liv började. I Sverige har annandag Jul dessutom fått en annan betydelse eftersom man då firar ”Staffan”, som blev ansedd som ”hästarnas skydspatron” eller ”skyddshelgon”. Eftersom Staffan räknas som hästarnas patron brukar man på denna dag vattna sina hästar i främmande socknar eller åtminstone i främmande brunnar efter vederbörlig kappridning. Ofta gav man sina hästar att dricka av det öl som blivit kvar sedan Julaftonen med tro att det skulle göra dem väl.

 



Tredjedag jul / Johannes evangelistens dag (den 27 december)
Runstaven visar;
1) 
ett horn (för julhelgen)
2) en örn (Johannes sinnebild)

Som namnet ger tillkänna firades denna dag till minne av Jesu mest älskade lärjunge, Johannes. Det är bekant hur denne var den enda av lärljungarna som följde Jesus till korset och såg honom dö. Jesus anförtrodde där sin moder åt hans vård. Johannes var därefter mycket verksam för kristendomens spridning i främst Mindre Asien. Ett år blev han landsförvisad till ön Pathmos där han skrev ”Uppenbarelseboken”. Förutom denna har han även skrivit ett evangelium och tre epistlar. Johannes överlevde alla apostlarna och dog i en hög ålder som biskop i Efesus.

 


Fjärdedag jul / Menlösa barns dag (28 december)
Runstaven visar;
1) 
ett svärd (betecknande de menlösa barnens mord)

Som dagens namn antyder firades den till åminnelse av det blodbad som konung Herodes lät anställa bland alla de de små barn som fanns i Betlehem och dess närhet, eftersom han trodde att Jesus, den nyfödda judakonungen fanns däribland. Firandet av tredjedag och fjärdedag Jul avskaffades i Sverige genom en förordning 1772. Nu för tiden brukar dagen betecknas med att man är sinnesslö.

 


 

Nyårsafton
Nyårsfirande är känt i det sentida svenska bondesamhället liksom i vår tid. Man vakade in det nya året och sköt skott med bössor. Ville man veta hur det kommande året skulle gestalta sig så var detta en bra tid för att förutsäga det.

 

Firandet av tolvslaget är årets första kalenderfest. Nyårsaftonen har sitt namn Sylvester efter påven Silvester, som dog den 31 december år 335. I traditioner utanför Västerlandet och i olika tidpunkter i historien förläggs som bekant det nya året till andra tidpunkter. I Sverige var den 25 december nyårsdag fram till 1500-talet, men firades på vissa håll ända in på 1700-talet.

Precis som julnatten var nyårsnatten laddad med magisk kraft. Då var det lämpligt att förutspå hur det kommande året skulle gestalta sig beträffande skörden, giftermål och eventuella dödsfall. Den unga flickan som ville se in i framtiden skulle niga tre gånger för nymånens skära och läsa upp en vers av nedanstående lydelse:

God dag, nyårsny,
Säg mig vems bröd jag ska baka,
Vems säng jag ska bädda,
Vems barn jag ska föda.

– ur ”Den stora julboken” av Jan-Öjwind Swahn


Från Västergötland berättas om flickor som gick ut vid 12-slaget och sopade ett litet stycke ifrån förstutrappen åt gården. Nästa dag skulle den tillkommande komma till gården.

Teknikerna för att spå var många, men spådom i kaffesump eller tenn användes ofta. Från Småland berättas om bonden som tolkade nyårsnyet (nymånen) så att lika många dagar som nyårsnyet doldes av moln, lika många dagar skulle säden ligga i jorden.

Att vaka in nyåret är en sen tradition och en borgerlig företeelse vilken med tiden spritt sig i alla samhällsklasser. Nyårsringningen, som i vår tid fått så stor roll, spreds via radion från 1920-talet. Dock förekom nyårsringning på Skansen redan 1893, på initiativ av Artur Hazelius. Uppläsningen av Tennysons ”Nyårsklockorna” började på 1930-talet och varade fram till 1956. 1977 tog SVT upp diktläsning vid tolvslaget.

Under efterkrigstiden har nyårsfirandet växt och alltmer fått lyxbetoning. Förebilden är högreståndsfester från förr. Mat och klädsel spelar stor roll vid nyår. Vi är gärna uppklädda, dricker mousserande vin och äter exklusiv mat. I Västra Vingåkers socken i Södermanland önskade ungdomen varandra gott nytt år efter morgonens kyrkobesök med följande ord:

Ja önska dej ett godt nytt år
Att du en vacker fästmö får
Jag önskar dej ett godt nytt år
Att du en vacker fästman får

Till middag blev det sedan fläskstek med bruna bönor och till efterrätt fruktsoppa. Till kvällsmat fisk och gröt som blivit över från nyårsafton.

Till skillnad från julaftonen är nyårsaftonen en mer offentlig fest. Familjen är inte i centrum så mycket som vänner och våra sociala nätverk. Att fira nyår med smällar och fyrverkerier går tillbaka på seden att skjuta in det nya året med skott. Nyårshälsningar – lyckönskningar – är kända sedan 1400-talets Tyskland.

Nyårsnatten var i likhet med julnatten en tid att ta ut förutsägelser om det kommande året. ”Kära nyårsny! Vems skjorta skall jag sy, vems kaka skall jag baka, vems maka skall jag bli?”, är en ramsa som hjälper de unga flickorna att förutsäga vem som blir den tillkommande. Spelet Filipin, där den som först yttrar ”filipin” när man ses efter nyår får önska sig något, kan sägas vara en rest av dessa förutsägelser.

I vår tid avlägger många ett nyårslöfte i samband med tolvslaget. Traditionen kommer från USA, där man talar om New Year’s resolutions. Ordet nyårslöfte började användas på 1940-talet, men företeelsen var känd under andra benämningar redan tidigt på 1900-talet i Sverige. I bondesamhället var seden att avge nyårslöften okänd. Man hade annat att tänka på än sådan trams.

 


 

Trädgårdsskötsel
Köksträdgården och drivbänkar
Arbetsordningen för november månad följs även denna månad, så länge vädret tillåter. När vintern kommer på allvar, upphör arbetet i köksträdgården, men man skall fortfarande hålla ett vaksamt öga på vinterförråden. När tjälen blir ett par centimeter djup, skall man täcka de stukor, högar, man lagt ute, som innehåller rotfrukter, med löv eller halm samt jord. En lufttrumma skall hållas öppen till stukorna tills temperaturen sjunkit till minus sex grader, detta kontrollerar man genom att sänka ner en termometer i lufttrumman. Komposthögarna skall omarbetas.

Fruktträdgården
Arbetet från november fortsätter. Man kan gräva även sen det börjat bli tjäle i marken om man breder ut ett lager obrunnen stallspillning på landet. Torra grenar skall tas bort från träden. Mot månadens slut skall man ta ympkvistar och förvara dessa i en hög av snö.

Blomsterträdgården och parken
Föregående månads arbete fortsätter. Vatten som samlar sig efter töväder skall ledas bort.

Krukväxter i rum och växthus.
Dessa skall skötas efter de regler som finns under oktober och november. Förberedelser för arbetet under vårvintern gör man genom att se över alla redskap för detta arbete samt anskaffa eller tillverka nya där det behövs. Nyttiga småfåglar skall förses med föda.

 


 

Givetvis är det inte slut än, man måste ha fler ingredienser för att kunna förutsäga vädret på ett korrekt sätt enligt bondepraktikan. Man måste veta vad det var för väder på juldagen. Läs mer om denna fantastiska historia här.mber

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.