En ny dyngesta’

Gårdens dyngesta’ låg under många, många år inne i lagårns västra gavel. Fullt naturligt, eftersom i den gamla lagårn låg »fäuwset» (fähuset, vitmålad sten på fotografiet nedan) med ingången mot öster, vilket då resulterade i att skrapgången gick från öst till väst, och dyngan mågades mot väggen och kastades därefter ut genom en lucka, rätt ner i dyngestan. När lagårn byggdes om och stallet utökades, i början på 1980-talet, blev det naturligt att det nya stallet hamnade på byggnadens västra sida och att den nya skraprännan gick rakt mot dyngestan. Detta innebar att man kunde man fylla dyngestan från två olika håll, format som en något skev bokstaven ”L”.

Lagårn 1971. Vid det vita staketet som avgränsar köksträdgården, ligger vid den öfvre änden mot stenfoten av natursten, gårdens dyngesta’ eller gödselstad. Gödseln ligger under tak och man lasta ur med traktor utan att behöva öppna några portar. Bakom de två fönstergluggarna ovanför stenfoten av natursten, ligger ett av gårdens två hönshus. Det nya stallet är ännu inte byggt längst västra gaveln, utan under den stora flädern som står och trycker längst väggen ligger vagnslidret, som senare byggdes ut till ett nytt stall.


När jag var liten, var bland det bästa jag visste, att varje kväll mer eller mindre tvinga min mamma att köra upp mig till morfar och mormor, så att jag kunde ta hand om djuren (»göre qwell’n»). De vuxna satt inne i köket och drack kaffe och pratade, medan jag rumsterade ute i lagårn. Rutinen var att först utfodra »kräga‘» (korna) med hö, därefter lite melass på höet. Sedan hämtade jag spannmål – oftast havre – i bingen och malde detta till mjöl (eller ibland kross) i kvarnen på logen. Mjölet gavs som kraftfoder till kossorna och tjurarna. Medan korna åt, gick jag med skyffeln och »mågade» rent i skrapgången bakom kossorna och skyfflade därefter ut dyngan de sista metrarna till »dyngestan» med hjälp av en grep. Därefter gick jag in i det gamla fähuset och gjorde om proceduren, med tillägget att jag även ibland matade grisarna som hade en inomhus-stia som vette mot vägen.

Gården 1984. Dyngestan finns kvar, man ser ett brunt stråk av gödsel ovanför det vita staketet. Det nya stallet är integrerat i lagårn och vagnslidret är borta. Man ser den vita murstenen som är nya stallväggen, skymta längst väggen ovanför dyngestan. Tegelpannorna är ersatta av korrugerad plåt. Skortstenen i »koghuset» är borta. Luftintagt av eternit är ersatt av ett intag av plåt. Lagårns norra del är förlängd till ett skjul för självlastarvagnen (ovanför den vita takplåten)


»Gödselstad»,
anordning för gödselns från våra husdjur tillvaratagande och lagring. G:s utformning rättar sig efter sättet för gödselns tillvaratagande. Detta kan 
antingen ske därigenom, att urinen uppsuges med hjälp av strömedel, varefter urinen lagras tillsammans med träck och strö. Eller också söker man särskilja urin och träck och lagra dem var för sig. 

Vid det först nämnda tillvägagångssättet, vilket är det hittills vanligaste, användes huvudsakligast halm eller torvströ, eller också bådadera tillsammans. För att metoden skall bliva effektiv, måste strömängden 
tillmätas så rikligt, att den kan uppsuga ali urin. Detta låter sig göra vid användning av torvströ, men däremot knappast, om ströet utgöres enbart av halm. 

…ifrågavarande gödselmedel utan våda kunna blandas och lagras efter behag…

För att underlätta packningen brukar man omgiva G. med en mur, mot vilken gödseln packas. Man kan också nå samma syfte genom användandet av lösa lemmar, som göras portabla och flyttas undan för 
undan alltefter som G. fylles. Murarna liksom planen för övrigt göres vanligen av betong. 

-Svenskt lantbrukslexicon, 1941


Under 1990-talet när djuren avvecklades, gjorde morbror Holger rent i dyngestan och byggde om hela rasket till ett garage/verkstad med tillhörande slagportar.  Det gamla hönshuset revs (låg ovanför dyngestan) och taket höjdes rejält för att få bra takhöjd i nya verkstaden. Stallarna gjordes rena i samma veva och under många år var det ”nya stallet” förvaring för vinterdäck, trädgårdsmöbler m.m, medans »fäuwset» (fähuset, gamla stallet) blev ombyggt till garage, gårdsverkstad och trädgårdsredskapsskjul.  Från ladan kördes allt hö och halm bort och luftspalten revs golvet blev grusat. Där höet hade legat hamnade istället ett sågverk med tillhörande brädlager. Så var det fram tills 2015/16/17 då det började klia i fingrarna att renovera lagårn, logen och ladan. Orsaken var till största delen att Wiggo (f. 2010) och Elin (f. 2014) hade blivit lite större och – mest i Wiggos fall – hade börjat tjata om att ”ha djur”. Så vi började åter med några hönor, sedan kaniner, mer hönor, och nu får. Det har även pratats på ytterst lösa boliner om att kanske ha några grisar igen till våren, men vi får väl se hur det blir med den saken.

När jag gjorde rent i hönshuset för några veckor sedan (det nya hönshuset hamnade i det ”nya stallet” runt 2016) körde jag som vanligt ut det hönsskitsblandade kutterspånet och halmen och lade utanför väggen vid gärdesgården. Eftersom det till 90 % är kuttespån med inslag av hönsskit, luktar det ingenting alls. När jag sedan skulle lasta gödselspridaren, blev jag som vanligt irriterad ju närmare markens jordlager man kom. Grepen fastnar. Marken är ojämn. Grepen fastnar igen. Man tappar lasset. Fan. Helvete! Folk som lägger grenar och trädgårdsavfall bland gödseln. Jobbigt när man handlastar eftersom grenarna hugger fast grepen och gör att man fastnar, tappar lasset och blir ännu mera irriterad.

Jag nämnde ytterst lugnt och sakligt för morbror Holger att ”här borde vi gjuta en platta iställt för att klena på barmark”, samtidigt som jag betraktade den den gödselblandade molla’ under mina Tretornsbeklädda fötter. Dels skulle det bli mycket enklare och mindre frustation med en slät betongplatta att lasta från, dels skulle det se bättre ut mot grannens håll – och även se bättre ut mot vägen, ifall någon beskäftig söndagsflanör ansåg sig helt plötsligt bli lantbrukare under sin spankulering och komma med ”förslag” om både det ena och det andra. När jag kom tillbaka med en tom gödselspridare hann jag inte mer än att parkera ekipaget innan jag hörde ett vrål och en traktor som varvade och backade fram och tillbaka på den forna gödselstukan. Holger hade – tvärtemot vad jag trodde – börjat schakta bort jord och markförbereda för gjutning.

Marken sluttar rejält, och här pågår arbetet med att plana ut.

 Det tog inte många dagar innan markförberedelsen var färdig med både gjutform och armering redo. Själva gjutningen tog ungefär tre timmar. Plattan blev 2 x 5 meter. Återstår att antingen mura en kant mot »hâggåln» eller att bygga något av plankor.

Här har betongen brunnit ett par dagar. Nästa projekt blev att få in all ved som låg ute på tork. Syns till vänster på bilden. Det rörde sig om ungefär sex kubikmeter ved att få in under tak.


…Den långa tid, som jorden hos oss ligger frusen och täckt af snö, gör. det svårt att gödsla för hvarje skörd, men om vi finge in rotfrukter i växtföljden, så kunde vi åtminstone gödsla två gånger under omloppet med fast gödsel, och vattnade vi så vallarna med gödselvatten, så vore vi inne på en riktig väg, och det skulle ej dröja länge förr än de rikare skördar, man finge, skulle öfvertyga den mest klentrogne, att det är det enda rätta att gödsla så ofta som möjligt under omloppet.

På små gårdar är ju afståndet från gödselstaden till fälten ej längre, än att man godt kan köra ut gödseln direkt från gödselstaden till det skifte, som skall gödslas. För större gårdar måste man, för vinnande af tid under den bråda sommaren, köra ut gödseln på vintern. Mångenstädes begås därvid det stora felet, att gödseln upplägges i små högar. Vid den häftiga jäsning, söm inträder i dessa små högar, uppstår stor kväfveförlust. Härtill kommer, att nederbörden urlakar gödseln, det vill säga beröfvar den en stor del af värdefulla beståndsdelar. Gödslingen blifver ock i hög grad ojämn, i det de små högarne, som sedermera spridas, äro mycket fattiga på  växtnäringsämnen. På den plats, där högen har legat, där blifver det gödsladt, men på öfriga delar ej….

-Småbrukarens bok, 1912


Elin var med och hjälpte till att flytta veden. Arbetet tog större delen utav dagen i anspråk, och en del sämre ved eldade jag upp i ett oljefat. För att både jag och Elin tycker om att elda.

När veden var under tak hade jag en rejäl stenhög att ta hand om. Stenen hade vi grävt upp när vi schaktade ut för gödselplattan. Efter att ha funderat ett slag tyckte jag att det var onödigt att transportera bort stenen till något röse långt upp i utmarkerna, så jag byggde en »hâggålrd» längst vägen istället. Enligt någon gammal karta jag sett låg det en sådan där, och det var ju kul att bygga upp den igen. När det var färdigt såg det lite rörigt ut…givetvis tyckte jag att det skulle bli bättre om jag röjde lite till….så jag sågade ner massa träd och buskar längst gärdesgården upp mot den nya gödselplattan. Det blev två meter bredare plats att vända med traktorn på.

 


»GÖDSELVÅRD OCH GÖDSLING»,

Om man frågar sig, hvarför vårt mindre jordbruk afkastar så litet mot 
hvad det kunde göra, så kan man utan betänkande svara, att orsaken 
härtill i första hand får tillskrifvas ett bristfälligt tillvaratagande af göd seln. Man må färdas hvar som helst, så möter man öfver hela vårt land 
samma sorgliga syn: jordgolf, stensättning eller trägolf i stallarna, en 
gödselstad mer eller mindre urgröpt af vagnshjulen, en håla fylld med 
ett brunt vatten, där gödseln utkastas, en och annan gång ett mindre 
dike, som bortleder gödselvattnet, och till slut en gödselhög, i högsta 
grad vanvårdad. 

Här, i gödseltillvaratagandet eller rättare gödselslöseriet, ligger oftast 
grunden till tegarnas magra gröda. Man köper konstgödsel för att i någon 
mån fylla bristen, klagar öfver stora konstgödselräkningar, får på grund 
af obekantskapen med konstgödseln mången gång ett tvifvelaktigt utbyte, knotar och klagar öfver den karga svenska jorden och den ringa afkastningen och är själf skulden till att det går som det går. 

-Svenska allmogehem,  1909


Jag tycker att det blev rätt bra. Eller? Man kanske skall låta allt växa upp igen och få en riktigt lummig trädgård igen, ungefär som på fotografiet från 1971…?

Återuppstånden »hâggålrd» (gärdesgård) mellan grindstolpen och grannen, samt röjd och bortforslad vegetation mot gödselplattan. Visserligen är inte hâgåln färdig. Jag funderar på att höja med en sten. Gamla dyngestan låg bakom de ockragula slagportarna, och taket på dyngestan/golvet på gamla hönshuset gick ungefär mittemellan första och andra gångjärnet uppifrån.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.