Sommar i Tolleby, 1940

Fortsätt läsa

Din stund på jorden

Din stund på jorden är en roman från 1963 av författaren Vilhelm Moberg.

Albert Carlsson är en svensk utvandrare som 1962 lever sina sista dagar på ett hotell i Laguna Beach, Kalifornien vid Stilla havets kust. Hans tankar går tillbaka till en familjetragedi som inträffade för 50 år sedan som kortfattat går ut på att hans bror Sigfrid tog värvning, men blev sjuk och dog. Över de närmare detaljerna i detta har Albert Carlsson funderat alltsedan dess. Boken innehåller ett av Vilhelm Mobergs mest tidlösa och älskade citat.

”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång!
Jag kan aldrig komma hit igen!
Och detsamma sa Sigfrid till sig själv:

Tag vara på ditt liv!
Akta det väl!
Slarva inte bort det!

För nu är det din stund på jorden!”.

Jag försöker att minnas detta när jag känner mig nere, ledsen, glad och/eller nöjd med livet. Det kan vara ett minne, en tanke, en fundering, en person, en framtidsplan, ett djur, ett föremål eller en plats som lyfter upp sinnelaget.

För nu är det min stund på jorden.

Om Bohuslän i gemen

BOHUSLÄN, som ligger mellan Göta älv och Svinesund långs vid västra hafvet, är ett mycket bergaktigt land allt igenom, dock blifva bergen desto flera och större, ju närmare man kommer mot Norge. Emellan desse berg ligga antingen vackra åkrar och ängar eller sjöar, moras, utmarker och skogar. Gran– och tallskog finnes tämmeligen på gränsen mot Dal, även i den norraste delen av Bohuslän samt något i den södra delen, men mitt i landet och på öarna är så gott som ingen skog. Enkannerligen är Tanum, Kville, öarna Orust, Tjörn samt merendels alla de andra öar så skoglösa, att man på de flesta ställen näppeligen skall kunna få se en enda gran- eller tallbuske, endast här och där kan en få se någon liten lövträdsbuske. Den mangel de härav hava på bränsle, ersättes nu genom torv, som dock i framtiden även lärer bliva svår att bekomma.

På ön Tjörn, där de hava boskapen ute hela sommaren både nätter och dagar, samla de tillhopa den torkade kodyngan, som ligger ute på marken, där boskapen gått, förvara densamma och bränna henne i stället för ved. På Skredsvik sades vara stor bokskog, emellan Marstrand och Kungälv såg jag ock såväl ek– som bokskog i någon ymnighet, dock var det mest på frälseägor. Björkar såg jag väl här och där men på intet ställe i någon myckenhet. Det mesta jag därav såg var uti Resteröd på fasta landet mittemot Orust ned mot stranden. På ganska många ställen, i synnerhet i de skoglösa orter, får en se alla dälder, backar, kullar, hedar vara beväxte med ljung och ormbunkar samt uti myrar med pors (Myrica). Huru holmarna här se ut är förr här och där omtalt. Eljest som denne skärgården är full med klippor, så är nästan ogörligt för en obekant att utan lots och vägvisare segla oskadd därigenom.

Att en stor del, om ej hela länet, i forna dagar stått under vatten, intyga de på många order upp i landet befunne backar av snäcke– och musselskal.

Grund finnes en ymnighet i hela skärgården, varpå fiskare få en myckenhet fisk.

– Pehr Kalm, 1716-1779

Hundra sommardagar!

Var glad min själ åt vad du har
Nu har du hundra sommardar
Och detta är den första
När solens lopp till ända tar
Då har du nittionio kvar
Och någon blir den största
Giv noga akt på var du står
I morgon blir med ens igår
Det går så fort att vandra
Lägg märke till att vad du får
Är hundra sommardar per år
I morgon är den andra!

– Caj ”Kajenn” Lundgren,

Att städa runt väggarna

Under 2022 blev jag sjuk och orkade inte så mycket. Både greja på går’n och det mesta fick stå för fäfot medans jag satsade på att bli frisk. Efter en operation blev det åtgärdat och jag är på bättringsvägen och orken börjar sakta men säkert återkomma och så även skrivarlusten.

Att ”se etter längst väggarne” eller ”städa upp längst väggarna” är ett uttryck vi använder ibland. Det kan till exempel betyda allt från att riva ner och bygga en ny byggnad, till att få upp en jobbig sten ur marken, eller att sopa logen. Men just i detta fallet betydde det att städa upp i en slänt vid maskinhallarna. Mittemellan maskinhallarna låg en gång en källarevind. En jordkällare med stora, kraftiga stenar med en tillbyggnad i trä ovanpå, en vind. När morfar och hans pappa Albin år 1943 köpte grannens mark tillsammans med Petter på Backen, kom ägarna överrens om att riva och ta tillvara på källarevinden, var och en på sitt håll. Dels ville väl inte morfar ha Petter rännandes i tid och otid längst med väggarna, sen stod byggnaden inte helt optimalt till med tanke på den nya ytan som tillkom.

1943 påbörjades handlingarna med Lantmäteriet och 1945 var köpet klart. Man kan tänka sig att två års handläggningstid är i längsta laget, men jag kan med bestämdhet säga att det inte är bättre nu, snarare sämre.

Om vi hoppar från 1943 till 1958. Då är källarevinden borta och det står ett hönshus ungefär på samma plats.

Fortsätt läsa