Det fanns gott om både begagnad fasadsten och begagnad eldfast tegelsten i gårdens bra-att-ha-hörne. Ihoppillat, samlat och sparat på genom årens lopp. På utsidan växte skorstenen sakta men säkert och vi behövde faktiskt inte köpa någon tegelsten alls. På insidan putsades skorstenen och det skissade med blyerts på putsen för att kunna ha några fasta punkter att gå efter gällande spisen och bänkskivans höjd från det ännu icke lagda golvet. En gammal spislucka murades fast mot den ena skorstenspipan för att kunna få lite fläktdrag och få ut eventuell osande rök, samt möjligheten att kunna elda i en öppen gruva rakt på bänken. Fönsterkarmarna fixades till och tätades och likadant gjordes mot dörrkarmen.
Att mura med natursten är lättare sagt än gjort, speciellt när man får lite höljd på väggarna. Varje sten måste vridas, vändas och ibland ”skolas” (stödjas med mindre sten, exempelvis skärvor av tegel). Stenen skall passas in och komma i symbios med de omkringliggande stenarna och sen ska man få blandat ihop en perfekt mix av murbruk som ska suga fast stenen. Viktigt när man murar natursten är att stenen måste vara torr och inte ha legat ute i en någon regnby. Jag försöker att inte svära alltför mycket, men när när det ramlar ner någon sten på foten eller när man klämmer sig, kan det ibland vara ytterst svårt att lägga band på sig och begränsa sig till ett litet …”detta var ju högst förargeligt”. Ett ständigt pågående projekt – förutom att blanda bruk – var att hämta all sten. Jag vågar mig inte ens på en grov uppskattning om hur många ton sten som blev på- och avlastat på traktorn och därefter behövde bäras in i huset. En sten i taget. När väggarna börjat få lite form var det dags att börja så smått med taket. Att såga en åsplanka/stock som var tillräckligt lång struntade vi i, och köpte en limträbalk istället.
”När kvällen kommer får den late brått”, som ordspråket lyder. Under juni började min semester och det fanns inte så mycket tid att hålla på med ryggåsstugan, inte i början av månaden i alla fall. Istället gjorde jag något annat som fick högre prioritet, det vill säga laga och underhålla vallmaskinerna innan höskörden. Slåtterkrossen behövde svetsas och få ny släpbalk och nya fingrar, knivar och tallrikar, hövändaren behövde få en rotor lagad och pressen behövde en allmän genomgång. Övrig tid tillbringades på ”schkön”, det vill säga havet. Det var ju ändå semester.
Eftersom jag tidigare skrivit en del om vall och hö och bonneri på sommaren, tänkte jag nu skriva lite om schkön istället. Västerhavet. Hafvet. Saltsjiöön. Tittar man på äldre bra-att-ha-sjökort kan den uppmärksamme upptäcka att i en del fall kan ortnamnen i sjökortet kan ge en hel del vägledning om saker och ting. Jag själv fnissar varje gång jag ser det gamla namnet på den lilla kobben Treven. Som förr hette de Trä-in-kuk. Antar att det var ett smalt sund…
Exemplen på namn nedan är ur en liten bok från 1921: ”Namnforskningar bland västkustens öar och skär” av Hjalmar Lindroth, Albert Bonniers förlag.
En vanlig missuppfattning bland folk som inte boende utanför Tjörn, är att det var inlandsbon från Alingsås, Jonas Alströmer, som introducerade potatisen i Sverige. Det är fel. Potatisen hade odlats i Uppsala botaniska trädgård under många år, innan Alströmer gjorde potatisen populär som livsmedel i riket. Under senare hälften av 1500-talet kom potatisen till Europa, sannolikt både till Spanien och England. Den förblev länge en raritet i botaniska trädgårdar, och endast långsamt lärde sig Europas folk uppskatta den nya kulturväxten. Som alla tjörnbor redan vet, infördes potatisen i vårt land (alltså Sverige, inte Tjörn) sannolikt tidigast av Olof Rudbeck omkring år 1655 (såsom en raritet till den nyanlagda botaniska trädgården i Uppsala). Under 1700-talet bedrevs en ivrig propaganda för potatisodling, bl. a. av Jonas Alströmer, men det dröjde likväl ett par årtionden in på 1800-talet, innan potatisen blev allmänt odlad i vårt land. Den enastående snabba arealökning potatisen uppvisar under 1800-talets förra hälft, står delvis i samband med husbehovsbränningen.
I Sverige odlas varje år knappt 20.000 hektar matpotatis och cirka 6.000 hektar stärkelsepotatis. Produktionen av stärkelsepotatis sker i huvudsak i Skåne och Blekinge där också förädlingsindustrin finns. Potatisväxtens (Solanum tuberosum) rotknölar, de så kallade potatisarna, är mycket rika på stärkelse och är därför mycket lämpliga att jäsa alkohol ur, dock är processen lite mer komplicerad än spannmål. Potatis innehåller, till skillnad mot spannmål inga eller mycket små mängder enzymer som kan omvandla stärkelse till glukos. Potatisens stärkelse är dessutom inneslutet inom växtcellernas väggar. Stärkelsen utvinns genom att man kokar potatisen i tryckkokare (3-4 ggr atmosfärstryck 150°C ). Då kokningen avbryts och trycket återgår till normalt atmosfärstryck, spricker cellerna och stärkelsen frigörs. Sedan blandas potatis-vatten-smeten med krossat mältat korn där maltets amylas även kan omvandla potatisens stärkelse till enklare sockerarter och efter jäsning erhålles etanol.
Det finns mycket man kan spara under kategorien ”Bra-att-ha”. Egentligen borde man kanske rensa och slänga mer på tippen än vad man gör, men i detta fall blev de gamla granitstenarna extra bra-att-ha. Stenarna kom från en granne som undrade om jag ville ha dessa, annars så skulle de just till soptippen. Och eftersom jag har en förkärlek till just sten, hämtade jag stenarna och lade dessa uppe i en hage tills vidare, eftersom jag ansåg det ekonomiskt fördelaktigt att ta tillvara. Någon gång skulle ju säkert dessa granitstoder komma till användning med sin blandning utav rödsprängda skrovliga yttre, robusta hårdhet och sin bohuslänska kärvhet. Efter att ha fixat till en bra grund att börja renoveringen från, medelst utgrävning och armerad betong, skulle det ju bli perfekt att använda graniten till en schwjill – Tjörbu’ för stenfot, husgrund. (Ex, ”-Dräb katta i schwjilla”.) Efter att ha fått till vinklarna på graniten var det lika bra att använda lite mera saker från förrådet ”Bra-att-ha”, och denna gången användes alla murblock för att förstärka ytterväggarna samt göra dessa tjockare.
Tjörnbo 