Idag har vädret varit bättre – det vill säga svalare. Runt 22-24 grader celsius och måttlig vind. I Stormyr har de gamla hässjorna stått som viltfoder över vintern, men nu var det dags att ta bort dem. De har egentligen stått uppe alldeles för länge. Både älg och rådjuren har ätit bra på höet och räfwen har roat sig med att jaga möss och sork som haft hässjan som bostad. Jag ryckte fram hösvansen ur maskinhallen, hämtade ett passande rep och två högafflar. En stor gaffel till mig och en mindre gaffel till Wiggo. Förra året fick Wiggo en gammal gaffel av sin morfar som passar honom perfekt i längd och vikt. Den skulle han minsann använda, ingen annan.
En hösvans är ett äldre lantbruksredskap som används/användes vid höskörd, för att transportera hö från åkern till ladan. Om man nu använder lös-hö – vilket man enligt vissa måste vara antingen sinnesslö för att göra, snål eller social. Eller en kombination av nyss nämnda. Lös-hö är fortfarande det billigaste man kan använda, dock är det (nästan) ett krav att man måste umgås med folk för att få bärgat höet. Vilket jag personligen tycker är mycket trevligt, men det finns faktiskt effektivare sätt att bärga vallen på – genom att sitta ensam hela dagen framför en hydraulisk press och inte ha någon att tala med.
Den burna hösvansen utvecklades för montering baktill på traktorn. Den fästs vid traktorn genom trepunktskopplingen via lyftarmarna och dragstången. Hösvansen består av en bred grep med långa parallella tänder. Hösvansen har i regel även en övre grep, som griper neråt när traktorn lyfter hösvansen med sitt hö. Då griper hösvansen om det lösa höet och håller det fast under 
transporten från åker till lada. Med hösvansen i nedsänkt läge backar man traktorn sakta mot en sträng med hö och samlar upp höet. När man lyfter hösvansen stängs ”gapet” och lasten låses fast. Efter detta backar man lite till, släpper ner hösvansen, kör fram, tar sats och backar fort som fan in i höstacken man precis skapat. Sen gör man om proceduren och packar på så sätt stacken högre och högre till hösvansen är smockfull. Då är det dags att packa det sista med en högaffel. Sedan brukar jag – som sista moment – dra ett rep runt lasten för att hindra att höet faller av under transporten. Man kan även låsa hösvansen i öppet läge och backa mot en krake eller långhässja och ta med sig alltihopa.
Norska Kverneland är/var känt för sin produktion av hösvansar. Företaget tillverkade hösvansar åren 1955–85. Hösvans fungerar fortfarande om man bryr sig om att hålla iordning i små klämmor, lyckor och hagar dit endast gamla körevägar når. I kombination med en självlastarvagn står sig lös-hö än idag!
Tillbaka på gården ville Wiggo ha en lie, så jag letade uppe på ett ränne efter de mindre liarna. Men de var för stora för honom, så vi gjorde en åt honom istället. På rännet finns det en del gamla saker som får bli kommande projekt att göra iordning.
T.ex massa gamla verktyg, timmersvansar, träredskap. På bilden spadar, skyfflar, granplantor-planterarverktyg, hackor.
Gamla flaskor, här från Skärhamns bryggeri och vattenfabrik (finns inte längre), och Eriksbergs bryggeri.
Vidare så tog vi bort den stora stenhällen som täckt brunnen. När vi monterade pumpen kom vi på att ändra lite. I virkesförrådet fanns det ekplankor och brädor som mättes och sågades upp. Här nedan är ramen satt. Ek. Två tum. Tre bultar genom stenen.
Och en lucka på det. Eken tog slut så det blev alm istället.
Klart.
Men, eftersom dagen inte var slut än beslutades det att mecka med Grållen. Den har stått still sen i höstas och vägrat starta. Det var bara att lossa bränslefiltret (som var fullt av skit). Glaskoppen var helt brun. Bort med den, tvätta den ren. Töm tanken på bensin. Byta korkpackning och gummipackning på filtret. Fyll på med ny bensin. Mata i 10 sekunder sedan tände motorn och grållen pratade så fint.
Tyvärr går motorn trögt under belastning. Gissar på skit i förgasaren (får plocka ner). Ställde in belastningsskruven som den skulle vara, men fick inte till luft/bränsleblandningen riktigt. Men men, det är bara att förkovra sig i manualen från 1948.
Tjörnbo 