Julkärvar

>> Kärve, nek >>.
kallas buntar av säd eller andra kärngrödor, som sammanbindas för att kunna lättare hanteras vid skylning, lassning och tröskning. Bindningen sker vanligen för hand, omedelbart vid skärningen, med lockar av den skurna säden eller stundom med i förväg för hand eller med maskin snodda band av halmrep, men vid användning av självbindande skördemaskin med bindgarn av hampa eller annan liknande tåga. Bindningen för hand sker vanligen med en enkel sädeslock, som lägges om kärven, varefter rot- och toppände sammanvridas till en knut. För att mindre spill av säd må uppkomma, bör band av kort säd göras av en kluven lock: en något tjockare sädeslock hopvrides något under toppändan, klyves därefter och lägges, med axknu-ten mot kärven, runt om denne och sammanknytes med rotändarna.


>> Fugle-nek >>, m. fogelkärfve; så kallas den otröskade sädeskärfve, som i några af de vestra landskaperna julaftonen före solens nedgång fästes vid ändan af en stång, hvilken reses på någotdera af uthustaken, för att sålunda lemna korn åt foglarne under den fröjdefulla julen.


>> Neka >>, binda sädeskärfvar.
”Drängen mäjar kornet å pian negar”.
kasta eller räcka sädeskäfvar till den, somi ladan upptrafvar dem.


>> Neka-kråka, neke-kråka el. nek-kråka, >>
äldre barn eller annan person såsom rotehjon, dårhusjon eller qvinna drabbad af hysteri, som står i ladan för att mottaga den säd, hvilken der inkastas och räcker, kastar eller hoppar med med nekerna till den, som ladar d. ä. lägger dem i ordning.


20151129_102051168_iOS

En havrekärve, en julkärve, eller en nek, är en form av fågelmatning som består av en sädeskärve av havre som av tradition sätts ut till småfåglarna kring jul. Julkärvar har varit särskilt vanliga i Norden, och kan spåras tillbaka till 1700-talet men är troligen väsentligt äldre. Förr i tiden var bönderna rädda för småfåglarna, som kunde göra stor skada på säden. De trodde att om fåglarna fick en egen kärve av den fina, dyra säden till jul, så skulle de vara mindre glupska under året.

Fortsätt läsa

Göra färdig släden, 75 år senare.

»Släd-don»
ett fordon på medar, af hvilket flera olika typer finnas som används, då snön hindrar hjulfordon att komma fram. Den egentliga släden har på undersidan af fordonets s. k. korg fastgjorda medar af järn eller trä, som i senare fallet vanligen äro försedda med järnskenor. Det  ursprungliga åksläddonet liknade troligen lapparnas »ackja». För timmertransport o. d. nyttjas i Sveriges nordliga skogsbygder fortfarande släddon af enklaste slag  vid mycket dåligt slädföre, dvs. då snölagret är så tunt, att medarna skära igenom  snön, användas oskodda medar af trä, men vanligen är trämeden försedd med järnskenor, och ofta göres meden helt af järn. Då terrängsvårigheterna äro så stora, att man ej kan komma fram.


Vi lyfte ner släden som morfar påbörjade på tidigt 1940-talet. Släden blev aldrig riktigt klar på grund av morfars tjänstgöring under andra världskriget. Idag gjorde vi färdigt släden, först blåste vi rent ordentligt med tryckluft och en helskrubbning me vatten och såpa löste skiten som var klar. Färg fanns i förrådet och släden målades i grönt, svart och rött. Medarna skoddes med järn som hämtades från en plåtslagare. Tanken är att barnen ska få åka i den om det blir snö till jul.