Renovera ladan, del 2 + [hummerkubeväletauw]

Fortsättning på Renoveringen av ladan.


Idag inköptes det armeringsjärn och sand till kommande gjutning och det skruvades ihop en gjutform för den kommande nya syllen.

När man rensar i en gammal gårdsbyggnad så hittar man allt möjligt intressant. Stenen nedan är ett tidigt exempel på en hemmagjord tyngd till en [hwäle]. Dess runda form gör att den kan rulla eller släpas fint på havsbotten och det är en huggd skåra för repet. Nu minns jag inte det rikssvenska ordet för väle, men det är alltså bojen eller kupan som håller t.ex ett [garn] (nät) eller hummertina flytande eller förankrad. Exempel: [hummerkubeväletauwet] – tåget (repet) mellan välen och hummerkupan.

Ett annat fynd är en gammal [schkääráá] och vad jag gissar på är en [bíll] av något slag, kanske tidig isbill.


Jag satt även och kladdade lite i MS Paint om vilken färg den kommande porten skall ha.
Antingen blir den i gullockra (guldockra), kromoxidgrön eller röd (för att smälta in i väggen).
Färgåtergivningen på bilderna är helt kass och inkorrekt, men man får en aning om hur det kommer att se ut.

 

Lugn söndag.

Lugn dag. Grävde bort en 300-kilos sten ur Elins hage som en del i ett litet experiment jag håller på med. Experimentet innefattar dränering och att rätta till en hage. Får göra ett separat inlägg senare om hur det går. Luntade bort gräs mellan ett par [hâggårdar] – gärdesgårdar och röjde bort ett lass med hagtorn.

Avslutade dagen med att välta ut tre stycken 120-liters silltunnor som vi samlar regnavatten i, för att barnen skulle få roligt. De hade roligt. Plask och skvätt och genomblöta kläder.

Renovera ladan, del 1.

»Lada»,hus för förvaring av hö, otröskad säd och halm. I äldre tid ansågs i allmänhet nödvändigt att förvara hela skörden i hus, och för hö och halm, som ej rymdes på skullar, samt otröskad säd, som icke fick rum i logen, byggdes lador ute på ägorna.Omkring mitten av förra århundradet, då sädesodlingen starkt ökades, började man ersätta de slutna ladorna, särdeles för säd, med öppna hjälmar eller stacktak vilande på stolpar, liksom det blev allt vanligare att lägga såväl hö som otröskad säd och halm i fritt stående stackar. Härtill bidrog arbetskraftens fördyring, i det att stackning kräver mindre arbete än inläggning i de ofta obekväma ladorna, likasom virkesprisens stegring, som tvang till sparsamhet i husbyggnad. Härmed har ock följt ändring i ladornas byggnadssätt. I äldre tid byggde man små lador, i vilka höet skulle instickas genom en trång glugg, så att en kraftig luftning skedde genom mellanrummen mellan stockarna, vartill ladans vanligen nedåt avsmalnande form ytterligare bidrog, i det att höet hängde på de lutande väggarna. Numera göras ladorna större, med lodräta väggar och helst med genomkörningar, så att avlassningen kan ske direkt från vagnen i ladrummen (golven). Timmerväggarna ersättas av stolpresning med brädfodring, som ofta täcker endast övre delen till omkring 2 m. höjd, under det att nedre delen är öppen. Därjämte inskränkes
användningen av tvärgående virke och strävor, vilka hindra utrymmets tillgodogörande.


»Loge», byggnad eller del därav, avsedd till förvaring av otröskad säd samt för dess tröskning och rengöring. I äldre tid voro logarna vanligen rektangulära och försedda med. 1—flere genomkörningar, från vilka säden inlassades i de genom en låg timmer-avbalkning, »logbalken», därifrån skilda avdelningarna, »golven» eller »ladorna», å båda sidorna om körgången. Tröskningen skedde i ett tröskgolv, vartill en genomkörning ofta användes. Där logen var förenad med eldria, var byggnaden delad i ria, loggolv samt ofta halm- och agnbod, men stundom tröskades i själva rierummet. I norra Sverige, i de trakter, där tröskningen vanligen skedde med tröskvagn eller tröskvält (tröskbult), var logens form avpassad därefter, antingen med tröskgolvet längs huset, då tröskvälten kördes rätt fram och åter. I närvarande tid är den först nämnda formen, tvärloge, den vanligaste, särdeles vid mindre gårdar. Genomkörningarna läggas helst ej på större inbördes avstånd, än att säden utan längre langning kan från dem inlassas i de mellanliggande sädesgolven och åter framföras till tröskverket. Golvens eller ladornas bredd mellan två genomköra ingar bör därför ej överstiga 8, högst 10 m. Tvärlogarna bereda möjlighet att hålla olika sädespartier väl skilda i de olika golven.


Grått och trist väder med lätt regn. Perfekt för att börja renovera ladan.

Checklista.
1. Beställ virke till ny loge. 6 meters plankor. 35 kvadrat.
2. Riva väggen.
3. Gräva upp grundstenarna.
4. Kör väggen till deponi.
5. Kör väck stenarna.
6. Förbered för gjutning.
7. Gjut ny syll.
8, Gjut underlag för nytt logegolv.
9. Lägg loge.
10. Bygg ny, rak vägg.
11. Bygg skjutport.
12. Bygga nya lo-lämmar (lämmar till logen, slagportar)
13. Måla allt.
14. Komma på annat som vi glömt.

Man får väl anses vara störd på något sätt, eftersom jag vill ha en fortsättning på den befintliga trälogen.

Det modernaste och enklaste hade givetvis varit att gjuta ett betonggolv. Men eftersom lagården/ladan är sedan 1700-talet och förlängd/tillbyggd 1943/44 och framåt, kände jag att en klassisk träloge skulle passa mycket bättre. Trots att materialvalet blir dyrare än betongen. Men vi snackar om en stolle som har renoverat en slåtterbalk och en hö-svans. Och har två hö-svansar till att göra iordning.
På den nivån är det.
När golvet är klart så kommer vi att göra en skjutport på ungefär 4,20 meters bredd samt ett par nya loge-lämmar [lo-lämmar]Jag har redan börjat fundera på vilka färger man bör ha.

Fortsätt läsa

Tolleby Ishus


»Is» användes på grund av sin höga smältningsvärme för avkylning av födoämnen och särskilt av mjölk och mejeriprodukter i mejerierna. Isens eg. vikt är 0.917, och den binder vid smältning 79 värmeenheter per kg., men krossad is kan på grund av det flytande vatten, den alltid innehåller, ej beräknas vid smältning binda mer än 75 v.e. per kg.


Jag har passerat otaliga gånger.
Det som återstår av det gamla ishuset.
Ruinen. Fast det är egentligen ingen ruin. Det är bara lite gamla stenar som ligger ute i skogen.

Jag har under en tid funderat på att nerteckna den lilla historia jag vet om det gamla ishuset vid Tolleby tjärn. Ishus? Är det som hotellet i Jukkasjärvi?
Nej. Inte heller är det en igloo.
Vi tar det från början.

Ungefär vid 1300-talet började man anlägga isstackar. Troligen förde munkar med sig bruket att lagra is från sydligare länder. Stora isblock såga­­des upp ur sjöar och travades på varandra med sågspån emellan. Traven skulle befinna sig i ständig skugga, ofta stod den i ett speciellt hus. Isstacken höll sig kall hela våren och en god bit in på sommaren om isen förvarades rätt. Stycken av is togs sedan ur traven och användes för att kyla kött och mjölk. Kött som hängdes i isboden höll sig kallt länge. Från slutet av 1700-talet användes isskåp, framförallt i städerna. Isskåpet såg ut ungefär som ett kyl­­­skåp, med hyllor för matförvaring. Upp- eller ner­­­­till staplades isblock och det fanns ett avrinningshål nertill där smältvattnet rann ut. Många isskåp var dekorationsmålade för att likna marmor eller någon annan stensort.  I städerna handlade man annars ofta mjölk, grädde och andra färsk­varor varje dag och ibland fick man också mjölken hemkörd i flaskor dagligen. Kylskåp blev vanligare efter kriget medan frysarna dröjde ytterligare ett par decennier.

Fortsätt läsa

Snabbkurs: Lär känna din säd!

»Spannmål»,
gemensam benämning på sädesslagens frukter eller frön, säd, uppkommen däraf, att de brukade mätas med spann eller målkärl, hvilket numera i allmänhet ändrats så, att åtminstone värdet beräknas efter vikt. Spannmål omfattar 1. stråsäd, d.v.s. frukterna af sädesväxter, tillhörande gräsväxternas eller graminéernas familj: hvete, råg, korn, hafre, majs, ris, hirs och några andra endast i tropiskt klimat odlade arter; 2. trindsäd, d.v.s. frön af ärter, bönor, vicker, linser, lupiner m. fl., tillhörande ärt- eller baljväxternas (papilionacéernas eller leguminosernas) familj; samt 3. bohvete, hörande till fam. Polygonece, och quinoa. Af dessa sädesslag  utgöra de 6 förstnämnda stråsädesslagen viktiga artiklar i det mellanfolkliga handelsutbytet.


»Ingen själfalstring äger rum i naturen, utan liksom hvarje djur kommer ur sitt ägg, så framväxer hvarje planta ur sitt frö eller sin spor. Utsädet är en mångfald af frön, som skola användas till sådd. För att erhålla god skörd, måste landtmannen ej allenast väl afdika, bearbeta och gödsla sin jord, utan äfven välja utsädet med största omsorg.»


20160329_sadesslagen_001

Hellre råg i ryggen än säd i byxan!
Eftersom man nu kanske börjar planera vårbruket tänkte jag ha en liten genomgång av de olika sädesslagen. 
Vi har som tradition i Sverige räknat fyra sädesslag; [hawre], [hwidde], [korn] å [råg] som man säger på tjörbu’. Eller på rikssvenska; havre, vete, korn och råg.


Havre är det som är enklast att känna igen. De öfvriga nämnda sädesslagen har ax, medan hafvrens blommor sitter i en lös vippa. Via självpollinering bildas det kärnor/frön som man sedan kan mala till mjöl, ätas hela eller göra gryn av. Havre förknippas ofta med havregrynsgröt och nådde sin höjdpunkt i slutet av 1800-talet då havre utgjorde omkring 50% av spannmålsproduktionen i landet. Havre har ett karaktäristiskt utseende och påminner om en vippa med små skaft som drar åt olika håll. Havre innehåller många fina hälsofördelar som antioxidanter och kostfibrer, men även betaglukaner, som är en sorts fiber. Havre kan skydda mot hjärtsjukdom, sänka kolesterolhalten och hjälper oss att hålla vikten. Havre innehåller dessutom protein av hög kvalitet.

Fortsätt läsa