Om ängen – ett litet experiment

Ängen är sinnebilden av det öppna, hävdade jordbrukslandskapet där humlor och bin surrar mellan blommorna, där barnen leker barfota i det daggvåta gräset, där pigan går i arla gryning och särla skymning med mjölkepall och hink, där drängarna slår med liarna. Sommaräng, blomsteräng, slåtteräng – kärt barn har många namn.

Wiggo och Elin 2015. Nu är detta inte en klassisk sommaräng, eftersom det bara är maskrosor. Men tänk en liknande bild, med artrikare blomsterflora.


Men det finns ingen äng utan slåtter! Att slå en äng är ett enkelt och konkret sätt att upprätthålla en kulturhistorisk tradition och samtidigt göra en naturvårdsinsats (vilket allt färre bönder och jordbrukare gör, om de inte får ersättning för det). Om man vill, och hittar folk till ett slåttergille, ger detta en gemenskap och en rolig friluftsupplevelse. Nu får jag visserligen göra slåttern mer eller mindre, på egen hand, eller så är Holger med. Att se folk som kan bruka en lie på rätt sätt blir mer och mer sällsynt. Ännu mera sällsynt är att hitta en ordentlig lie med ett passande orv och blad i dagligvaruhandeln. De flesta verkar vara gjorda för folk som inte är längre än 1,65 m och har en axelbredd på 30 cm.

Fortsätt läsa

Förberedelse för hässjning – 1a vändningen

Gräset som vi slog har hunnit torka lite. Dags att vända det första gången. Efter ett tag hade vi fått fram den gamla gaffelsidräfsan och hängt på traktorn. En gaffelsidräfsa är ett multiverktyg. Den kan vända hö, stränga hö, vända strängar och lägga ihop strängar. Det bästa är givetvis att ha en maskin för varje område, det vill säga en hövändare och en strängläggare. Eftersom en kombimaskin oftast är bra på den ena saken (vända) men sämre på den andra (stränga). Men en gammal gaffelsidräfsa fungerar faktiskt än idag. Mycket bättre än exempelvis en JF 320 kombivändare. Fortsätt läsa