Om ängen – ett litet experiment

Ängen är sinnebilden av det öppna, hävdade jordbrukslandskapet där humlor och bin surrar mellan blommorna, där barnen leker barfota i det daggvåta gräset, där pigan går i arla gryning och särla skymning med mjölkepall och hink, där drängarna slår med liarna. Sommaräng, blomsteräng, slåtteräng – kärt barn har många namn.

Wiggo och Elin 2015. Nu är detta inte en klassisk sommaräng, eftersom det bara är maskrosor. Men tänk en liknande bild, med artrikare blomsterflora.


Men det finns ingen äng utan slåtter! Att slå en äng är ett enkelt och konkret sätt att upprätthålla en kulturhistorisk tradition och samtidigt göra en naturvårdsinsats (vilket allt färre bönder och jordbrukare gör, om de inte får ersättning för det). Om man vill, och hittar folk till ett slåttergille, ger detta en gemenskap och en rolig friluftsupplevelse. Nu får jag visserligen göra slåttern mer eller mindre, på egen hand, eller så är Holger med. Att se folk som kan bruka en lie på rätt sätt blir mer och mer sällsynt. Ännu mera sällsynt är att hitta en ordentlig lie med ett passande orv och blad i dagligvaruhandeln. De flesta verkar vara gjorda för folk som inte är längre än 1,65 m och har en axelbredd på 30 cm.

Vad är en äng?
Ängsmark, är mark som är oavbrutet bevuxen med gräs och gräsliknande växter, vilka företrädesvis skördas genom slåtter. Som äng betecknas vanligen endast naturliga gräsmarker (till skillnad från insådda vallar och åker), fria från träd och buskar (till skillnad från betesmarker, och hagar), men i landets mer bergiga och kuperade trakter räknas även stenig samt träd- och buskbevuxen mark som äng, blott den är så öppen och gräsbevuxen, att slåtter anses lönande.

Det finns olika slags ängar. Det finns strandängar, såväl vid salt- och bräcktvattenskuster – så kallade marskängar – som vid de karga sjöstränderna, i allmänhet har en låg men saftig växtlighet. Denna används mest till bete och kallas då strand– eller saltsjöbeten.

Kärrfräken

Det finns mad eller madäng, som är en sank äng invid ett eller flera vattendrag, vanligen med låg gräsväxt. Strandäng, mad- eller våtäng är en del av en strand där det växer höga gräs och örter. Strandängen utvecklas inom den zon som normalt ligger över vattenbrynet men som översvämmas vid högvatten. Marken är fuktig, men till skillnad från myrar är syretillgången vanligen så pass god att torv inte bildas. Strandängar förekommer både vid saltvatten och vid sötvatten och är ofta mycket artrika. Ju större vattenståndsvariationerna är, desto bredare kan bältet av ängsvegetation bli. Förr användes många strandängar som slåttermarker eller betesmarker. Havsstrandängar betades oftare än de användes för höslåtter, bland annat för att saltväxterna är svårtorkade.

 

Det finns Fräkenbotten, en grund, dyig strandmark, bevuxen med dy- och kärrfräken. Det finns kärringar kärrängar, mossängar, myrslog och myrslåtter, vars jordmån består av torv och dyjord och har en växtlighet huvudsakligen bestående av starr och annan skid, dvs mindervärdiga foderarter.

Den äldsta typen utav äng kallas för sidvallsäng och är en fuktig (sidlänt), lågt liggande ängsmark, vanligen strandäng. Denna typ utav äng uppstod förmodligen någon gång runt järnålderns mitt för ungefär 2000 år sedan. Snösmältningen gödslade sidvallsängarna med ett näringsrikt slam varje år, och dessa ängar består av kulturskapad gräsmark som inte plöjts med plog, gödslats med konstgödsel, blockbrutits eller dikats ut (alla dessa faktorer skiljer ängen och hagen från åkern). Sidvallsängens motsats är den torrare hårdvallsängen, det vill säga en fastmarksäng – huvudsakligen på inägorna – som gav (ger) ett smakligt och näringsrikt hö med mängder av olika gräs och örter, medan sidvallsängen kunde ge riklig skörd, men av det mindre näringsrika och grova gräset, innehållande arter som starrgräs, tuvtåtel, jättegröe, rörflen och ängskavle.

En äng med lövträd, buskar och en riklig gräs- och örtväxtlighet kallas för löväng


»Skillnaden mellan dessa olika slag av ängar ligger sålunda främst i markens fuktighetsgrad och växtlighetens därav beroende art. I allmänhet blir denna grövre, växttrådrikare och mindre smaklig, ju fuktigare och kväverikare jorden är. Största skördemängden plägar erhållas vid ett grundvattensstånd av 0.5 — 0.6 m. under markytan, men smakligare och mer lättsmält foder på högre liggande mark, dock med tillräcklig fuktighet, under det att ett torrt läge och uttorkande jordmån gör gräset lågvuxet och hårt. Bevattning är i hög grad ägnad att öka avkastningen av ängar. Bördigheten och än mer fodrets näringsvärde påverkas gynnsamt av en god kalkhalt hos jorden»

-Ur Lantbruksbok, 1908


Ängsarealen i Sverige har länge varit stadd i minskning till följd av uppodling till åker. År 1870 var 4,8% av den odlade arealen i  Sverige ängsmark, 1,985.847 hektar. År 1923, för snart hundra år sedan,  uppskattades arealen av ängsmark i Sverige till nästan 1 000 000 hektar (en miljon hektar). Nästan hundra år senare, efter jordbrukets rationalisering har vi kvar runt 10,000 hektar.

Redan på 1920-talet ansåg man att ”skötseln är i vårt land i allmänhet alldeles försummad eller inskränkt till nödtorftigt bortröjande av buskar och häckning av tuvor. Gödsling förekommer egentligen blott där ängen tagits i bruk för intensiv betesskötsel.”

Skördemängden var därför också i allmänhet liten med stora växlingar för olika orter och år. Genom lämplig gödsling skulle otvivelaktigt avkastningen kunna avsevärt ökas, om än ej till samma höjd som för insådda vallar och väl skötta betesmarker, annat än där bevattning kunde åstadkommas. Emedan sålunda jorden kan ge högre avkastning som åker, bibehölls i allmänhet ängar vid det högre stående jordbruket blott där högt grundvatten eller markens stenighet hindrade deras uppodling.


»Ängen såväl som betesmarken kan icke bibehålla sin fruktbarhet utan att erhålla tillskott utifrån. Genom skördarne eller genom de betande djuren bortföras årligen en mängd växtnäringsämnen, hvarigenom jordens bördighet minskas. På grund häraf måste man tillse, att såväl ängarne som betesmarkerna erhålla ersättning för hvad de förlora, äfvensom vidtaga sådana åtgärder, som befordra de bättre foderväxternas trefnad»



Det blev en lång utsvävning om ängar, när min tanke från början var att beskriva vad är det för fröer jag skaffat. Vi kan börja med att beskriva det som jag tänkt ha som blomster.

Sommarblom – Kulturarv

”Vårt odlade kulturarv är värt att föras vidare. Flertalet av dessa arter härstammar från medeltida trädgårdar. Härlig variation av klara, fina färger med en rustik ton.”
– Sedär ja….det låter stort när katten skiter.

 

Sommarblom – Blandning
”Blandade, medelhöga, ettåriga sommarblommor som börjar blomma redan i slutet av juni. Stor variation i färger och arter ger fin blomprakt hela sommaren”

 


Sommarblom – Nyttoväxter
”Blandning anpassad för att främja biologisk mångfald och skapa ett hållbart ekosystem till nytta för pollinerande insekter och andra smådjur samt motverka utarmning av jorden”
-Ibland undrar jag om folk som sätter texten förstår vad de skriver?

 

Till större delen av arealen, hela 100 kvadratmeter, blir det Blomsteräng från Nelson Garden.

Detta är en gräsblandning som på sikt bildar en vildäng med mängder av blommor som prästkrage, kärringtand, blåklocka, akleja, fingerborgsblomma, blåklint och kornvallmo. Sådden bör ske tidig vår, eller i augusti – september. Jorden skall vara fuktig och hålla en temperatur på minst 8-10 grader. Jorden skall även vara mager, man skall inte gödsla för då tar ogräset överhanden. Man skall inte heller få för sig att kalka för att få upp PH-värdet.

När man sedan skall sköta ängen gäller det att i början försiktigt vattna vid behov tills gräset har börjat att etablera sig. När gräset grott till en 10 cm kan man klippa det förskiktig, dock skall man inte klippa blommorna. Första säsongen efter sådd håller man gräset kort genom klippning, så att blommorna skall växa till sig. Man skall samla ihop det klippta gräset så att man inte tillför näring i onödan. Därefter sköts blomsterängen genom årlig slåtter medelst lie (eller klassisk slåtterbalk) under sensommaren när ängsblommorna satt frö. Man låter gräset ligga och torka till  hö under några dagar, tills dess att ängsblommorna har fröat av sig. Därefter räfsar man ihop höet och tar bort det från ängen.

Jag gör så att blommorna blo-oommar, jag göra hela kuhauwen grön…

Jag räknar med att det tar minst fem år innan det ger något resultat, eftersom jorden legat i träda så många år och är kraftfull. Man måste börja någonstans, och om det faller väl ut, kan jag köpa bättre fröer och ladda såmaskinen för att så en större areal.

 

4 reaktioner på ”Om ängen – ett litet experiment

  1. Så fint det låter, tänk att vara din granne 🙂 Hoppas på lyckosam sådd. Jag brukar också ”tjyva” frön från blomster i närheten som jag gillar och vill odla själv.
    Och äntligen fick jag klart för mig skillnaden mellan sidvalls- och hårdvallsäng. Väääldigt långt från en villagräsmatta…

    Liked by 1 person

    • Tackar! Jag har en fröleverantör ett par mil från mig, men tyvärr hade de inte fått in frö i storpack om ängblommor ännu. Får hålla ett öga på’t.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.