Hassel Jernverk – en rebus utav gjutjärn

Egentligen var det inte meningen att jag skulle fördjupa mig i historien om ett gammalt järnverk, som vid en första anblick verkade väl dolt bland glömskans dimmor. Tyvärr brukar jag vara av devisen att om man skall göra något, kan man lika gärna göra det ordentligt. Eller översatt mer modernt; Om du inte har tid att göra det ordentligt, vad får dig att tro att du har tid att göra det två gånger? Så när jag hittade en gammal sättungsplatta i »koghuset» på går’n bar det helt sonika iväg på irrfärd bland gamla böcker och tidskrifter. Det förefaller sig högst otroligt att någon annan än jag själv skulle vara intresserad av detta, men om trots allt någon ättling skulle bli nyfiken på varför jag hängt en gammal järnbit på väggen i ladan, så kommer nu förklaringen.


Järnmärket eller järnsymbolen är ett emblem hämtat från det urgamla kemiska tecknet för järn, en cirkel med en pil som från ytterkanten pekar snett uppåt höger. Symbolen för järn betyder stål och styrka, inte minst i den nordiska järnhanteringen. Ursprungligen betecknade symbolen planeten Mars i romarriket, vilket även betydde att symbolen betecknade krigsguden Mars samt maskulint genus. Alltså inget velande med hen. Därför uppstod tidigt en relation mellan marstecknet och den metall av vilken de flesta vapen smiddes, nämligen järn. Eftersom järnmärket associerar till den svenska järnhanteringen (stål och styrka) har symbolen därför använts av både företag som Volvo och Bofors och en del kommuner runt om i landet. 

Peder Vibe (1596-1658). Lömsk dansk diplomat och Räntmästare

Hassel Jernverk var ett av Norges äldsta järnverk, beläget i Skotselv i Øvre Eiker i Buskerud. Verket var i drift från år 1649 till 1870-talet. Den största gruvan till järnverket var Hassel gruvor i Modum och Barbu gruvor vid Arendal. Järnverket fick previlegiebrev av Fredrik III år 1649, men troligen startades verket tidigare än så.  Det var fyra mäktiga män som stod bakom detta järnverk. Peder Vibe var rentemeister, en hög ställning vid centraladministrationen i Köpenhamn. De andra tre bodde i Norge och hade viktiga positioner i landet. Hans Eggertsøn var borgmästare i Christiania (som Oslo hette under denna tid). Johan Gaarman var slottsskrivare på Åkerhus, och Christian Mogenssøn som var fogde i Gudbrandsdalen.

Fortsätt läsa