»Självbindare»

Vi lära här känna våra egna mänskliga anlag, vår medfödda lust att samlas i arbete och gamman, i sång och lek med varandra; och då kunna vi förstå, vad det var, som gladde de bortgångna släktena och med lätthet förde dem genom deras arbetsfyllda liv. Först och främst att kroppen får sin rätt, att arbetet anlitar all styrkan i hela kroppen och alla dess lemmar och icke blott sysselsätter det finger eller den arm, som ständigt skall användas på samma sätt vid en maskin. Ty intet är så tröttande, så förslöande som detta.

En tysk teolog, Arnold Braunschweiger, vilken tog plats som kroppsarbetare för att sätta sig in i arbetarfrågan, försäkrar, att ingen sysselsättning var så sträng, — fastän han var stark och van att arbeta från barnsben, — som att stå med ena armen ständigt utsträckt för att passa på en järnstång, vilken hela tiden skulle hållas lodrät under arbetet. Och vilket elände är det icke, att skördearbetarens rygg icke längre spännes av liens kraftiga svängar, utan att han skall sitta på en klapprande självbindare och i stället lägga hela sitt arbete i en enerverande omtanke om maskinen!

Månne man rätt betänker, vad som går förlorat genom all denna ersättning av den naturliga människokraften — vilken tillbakagång hos rasen, som sker för varje arbete, som berövas händerna, för varje möda, som besparas kroppen?

-Myter och sagor på väg genom världen, 1925.


Idag körde jag och Wiggo upp en sväng till Dalsland för att hälsa på en herre. Mitt ute i ingenstans på en stor slätt ligger en gård. Eftersom jag letat runt i ett par år och försökt att hitta en välbevarad självbindare blev jag glad när den person jag köpte Åkland-kärran av hörde av sig till mig.

Fortsätt läsa