»Jaktgevär»,
jaktv., benämning på för jaktbruk afsedda handeldvapen. Angående eldvapnens första användande vid jakt känner man föga, men de torde undantagsvis brukats för detta ändamål redan under 1400-talet. Jaktgevärens historiska utveckling går hand i hand med krigsvapnens. De äldre jaktgevären voro sålunda under olika tidsperioder försedda med luntlås, hjullås, flintlås och slag-lås. Först med flintlåsets uppfinning erhölls ett för jaktbruk mera användbart vapen; införandet af slaglåset (knallhatts- eller perkussionsantändningen) innebar ett stort framsteg, då först härmed sådan snabbhet vid skottlossningen erhölls, att flyktskytte med större framgång kunde idkas. De nyare jaktgevären äro alla bakladdnings-vapen, med laddningen sammanförd till en enhetlig själf tätande patron. – Jaktgevären äro afsedda dels för kula, dels för hagel. De förra benämnas vanligen »studsare»; äldre mynningsladdare af fin kaliber kallades »lodbössor» och äro ännu i bruk hos vår allmoge och hos lapparna. Studsarna likna i mycket krigsgevären, men göras i allmänhet kortare och lättare samt med gröfre kaliber, i synnerhet om de äro afsedda för jakt på större djur. De böra nämligen vara så ”dödande” som möjligt, under det armégevären endast afse att sätta fienden ur stridbart skick. Fortsätt läsa →