»Jaktgevär»,
jaktv., benämning på för jaktbruk afsedda handeldvapen. Angående eldvapnens första användande vid jakt känner man föga, men de torde undantagsvis brukats för detta ändamål redan under 1400-talet. Jaktgevärens historiska utveckling går hand i hand med krigsvapnens. De äldre jaktgevären voro sålunda under olika tidsperioder försedda med luntlås, hjullås, flintlås och slag-lås. Först med flintlåsets uppfinning erhölls ett för jaktbruk mera användbart vapen; införandet af slaglåset (knallhatts- eller perkussionsantändningen) innebar ett stort framsteg, då först härmed sådan snabbhet vid skottlossningen erhölls, att flyktskytte med större framgång kunde idkas. De nyare jaktgevären äro alla bakladdnings-vapen, med laddningen sammanförd till en enhetlig själf tätande patron. – Jaktgevären äro afsedda dels för kula, dels för hagel. De förra benämnas vanligen »studsare»; äldre mynningsladdare af fin kaliber kallades »lodbössor» och äro ännu i bruk hos vår allmoge och hos lapparna. Studsarna likna i mycket krigsgevären, men göras i allmänhet kortare och lättare samt med gröfre kaliber, i synnerhet om de äro afsedda för jakt på större djur. De böra nämligen vara så ”dödande” som möjligt, under det armégevären endast afse att sätta fienden ur stridbart skick.
Däremot eftersträfvas ej så stor skottvidd, hvilken snarare innebär en olägenhet, på grund af den i tätt bebodda trakter därmed förknippade faran. Genom användande af expanderande (”explosiva”) kulor ökas effekten. Dessa kulor åstadkommas genom en luftfylld kopparcylinder i främre ändan eller utgöras af en mantlad kula med spetsen fri eller med korsformig uppfilning af mantelns spets (”dum-dum-kulor”). Härigenom har kalibern kunnat minskas och i samband härmed utgångshastigheten hos kulan ökats, hvarvid en flack kulbana vunnits. Studsarna göras såväl enkla som med två pipor, »dubbelstudsare», hvilka senare dock alltmer börja utträngas af »repeterstudsare» af olika system (winchester, mauser m. fl.). Studsarnas kaliber anges i mm. eller beträffande engelska och amerikanska gevär i 100-dels eller 1000-dels eng. tum. – En själfständigare utveckling, mera afvikande från krigsvapnens, ha hagelgevären undergått. Vid dessa användas ej en enhetlig projektil, utan ett större antal små blykulor, hagel. Dessa gevär äro alltid slätborrade, ej rafflade, men förses nu för tiden vanligen med en lindrig förträngning vid mynningen, s. k. trångborrning (eng. choke-boring), för att hagel-svärmens spridning må minskas. Hagelgevären göras oftast med två pipor, »dubbelbössor», och öppnas för laddning genom pipornas nedfällande; dock finnas äfven enkelbössor med rörligt slutstycke, t. ex. med remingtonmekanism. Dubbelbössans öppnande sker vanligen medelst en häfarm ofvanpå kolfhalsen, top lever (se fig. 5), på billigare vapen genom vridning af en rörlig del af framstocken, lefaucheux-nyckel (se fig. 4); äfven andra system finnas. Till alla bättre dubbelbössor användes, till för få år sedan, damaskerade pipor (se fig. 6 o. 7). Dessa tillverkas på så sätt, att trådar eller fina stänger af stål och mjukt järn flätas och samman-vällas, hvarefter klippet sträckes genom hamring. Flätning, sammanvälLning och hamring kunna upprepas flera gånger. Det så erhållna bandet lägges i spiral kring en järnstång och sammanvälles till ett rör. Godset i sådana pipor förenar stålets och järnets goda egenskaper, det utmärkes genom både hårdhet och seghet, hvarför piporna kunna göras tunna och lätta. Numera tillverkas dock stål af erforderlig seghet (specialstål), hvarför stålpipor nu göras lika lätta som de damaskerade och torde komma att uttränga dessa senare. Hagel-gevärens kaliber anges med tal, som beteckna det antal till kalibern passande rundkulor, som går på ett skålpund. Högre 
tal beteckna alltså mindre kaliber. De vanligaste kalibrarna äro 12 och 16, med en diameter af resp. 19,2 och 17,4 mm. På sista tiden ha hagelgevär utan yttre hanar, s. k. hammer-less (fig. 5), alltmera kommit i bruk. Dessa ega inre hanar, som spännas, då geväret öppnas för laddning. Genom en säkerhetsregel hindras hanarna att träda i verksamhet. Omedelbart före skottlossningen från-skjutes denna regel, geväret afsäkras, då bägge piporna med ett enkelt handgrepp göras klara till skottlossning. Utan tvifvel representerar en modern hammerless med en af tryckare (”entryck”, eng. single trigger, ty. einabzug) och ejektor (automatisk ut-kastare för afskjutna patronhylsor) en synnerligen hög fulländning af en gammal gevärstyp, dubbelbössan, och dennas utveckling torde knappast kunna drifvas längre. Däremot synes i våra dagar en reform förestå inom hagelgevärstekniken,i det att ett flertal automatgevär uppfunnits, bland dem ett svenskt (af ingenjör A. Sjögren), afsedt för 5 skott (se fig. 8). Äfven repetergevär (magasinsgevär) för hagel ha förts i marknaden, ehuru de ej fått någon vidsträcktare användning. Gevär afsedda för både hagel och kula finnas. I främsta rummet bör nämnas drillingen, med en finkalibrig rafflad kulpipa under de bägge hagelpiporna. – För kulgevär och dril-ling ha på senare tid kikarsikten kommit till användning. Dessa utgöras af en med hårkors försedd kikare af olika konstruktion, som fastsättes öfver pipan fee fig. 9). – Beträffande jaktgevärens yttre utsmyckning har i olika tider olika smak gjort sig gällande. De äldre praktvapnen äro ofta rikt skulpterade och försedda med inläggningar å stocken och metalldelarna eller med rik gravyr på lås och beslag, ofta framställande hela jaktscener (se fig. l-3). Nutidens dyrbarare gevär äro vanligen efter engelskt mönster enkelt utstyrda, endast med nätformig streckning (s. k. fiskhud) på delar af kolfven och framstocken samt med fint utförd arabeskgravyr på lås och beslag (se fig. 4 o. 5). – Som ett särskildt slag af jaktvapen må de
s. k. »s k j u t k ä p p a r n a» anföras. De utgöras af en enkel pipa i förening med en käppkrycka, innehållande en affyrningsmekanism, som kan vara af olika slag. Skjutkäpparna äro ämnade att ständigt kunna medtagas vid ströftåg i markerna för tillfällig skottlossning. – Den förnämsta fabrikationen af jaktgevär eger i våra dagar rum i England, Belgien och Tyskland. I vårt land har gevärsfabriken i Huskvarna gjort sig känd för ett godt och solidt arbete (se fig. 4).
Efter en grundlig rengöring som tog ungefär två timmar, var det dags att provskjuta. Jag åkte upp till en lämplig plats där terrängen är platt med bra skottfång. Avståndet till tavlan var 87,5 meter. Jag orkade inte släpa mer skjutbänken eller flytta tavlan. De självutnämnda experterna är snabba att påpeka att man bör skjuta in på 80 meter eller 100 meter. Vissa hävdar inskjutning på 150 meter och vissa hävdar det längsta avstånd du tänker lossa skott på. Håhå-jaja.
Eftersom en 11,7 grams Norma Oryx-kula faller runt 5 cm på 150 meter, brukar jag skjuta in på runt 100 meters avstånd, och se till att skruva upp siktet så det blir ett överslag på 3-4 centimeter Då kan jag sikta mitt i målet ut till 150 meter eller därikring utan att behöva beräkna kulbanan.
Tavlan är där nere någonstans.
Geväret (”Juväret” enligt Wiggo) för dagen blev en Carl Gustav 1900 (licenstillverkad av Antonio Zoli) i kaliber .30-06 Springfield. .30 är kalibern i tum .06 betyder att det var år 1906 amerikanska armén började använda patronen (inte kalibern) .30-06 Springfield är efter kaliber .22lr den vanligaste gevärskalibern i världen.
Med europeiska mått blir då .30-06 kaliber 7,62 x 63 mm, där 7,62 mm är kalibern och 63 mm är längden på hylsan. Alla pipor är räfflade för att kulan skall rotera efter den blivit lossad. Kulan roterar lite på snedden mot målet. Om den inte skulle göra detta wobblar kulan – som i äldre tiders musköter med raka lopp i pipan – och precisionen skulle inte vara bra. En gammal musköt utan räfflat lopp träffade sällan mål över 50 – 75 meter. Räfflor är alltså spåren i pipan, och upphöjningen mellan kallas bommar. För att räfflingen ska kunna gripa in i projektilen måste den antingen vara något större än diametern mellan bommarna, vilket gäller för handvapen, eller vara försedd med en speciell fläns som har en något större diameter än bommarna, vilket gäller för grövre vapen. Denna fläns kan vara tillverkad av plast eller mässing, som sliter mindre på räfflingen.
Kikarsiktet är ett Nikon Monarch 2,5 – 10 x 56. 2,5 – 10 betyder att man kan välja förstoringsgrad mellan 2,5 gånger upp till 10 gångers förstoring. 56 betyder kikarens objektivdiameter, 56 mm.
Enkelt förklarat handlar det om att ju större objektivdiameter, ju längre kan du sitta i dåligt ljus, exempelvis solens nedgång. Skillnad mellan 50 mm och 56 mm är inte stor, det handlar om minuter. Men det kan vara minuter som kan vara avgörande för att lura den gamle råbocken som alltid väntar tills det sista skjutljuset, innan han hoppar ut från skogsbrynet. Man kan i oändlighet diskutera skymningsvärde, ljusvärde gånger roten ur pi, dividerat med ens ålder och pupillstorlek. Kikare är en hel vetenskap.
Siktet har även parallaxjustering. Och vad är nu detta? Ett parallax-fel kan enklast ses genom att lägga upp kikarsiktet eller geväret med siktet mot en riktpunkt på ett avstånd som inte överensstämmer med parallax-justeringen. Sedan så tittar man i siktet utan att röra det. Flyttar man nu ögat i sidled eller höjdled utan att vidröra siktet, kommer man nu att se hur riktmedlet vandrar över riktpunkten utan att siktet rör sig. Är avståndet till riktpunkten samma som siktet är justerat till så kommer korset/riktmedlet inte att röra sig. Det är nu inte svårt att räkna ut vad som kommer att hända om inte man har ögat i precis samma läge förhållande vis till kikarsiktet varje gång, träffläget kommer flytta på sig.
Exempel på olika riktmedel
Riktmedlet är ett 4A. Det finns många olika riktmedel att välja mellan. Klassiskt är en tysk etta. Alla har olika smak. En del föredrar ett enkelt kors, vissa vill ha en belyst prick, en del vill vara tacti-coola och ha en julgran för att i fantasin beräkna avstånd och skottvinkel upp till ett par kilometer. Få använder öppna riktmedel, det vill säga ingen optisk hjälp alls. En tumregel är ändå att lägg gärna dubbelt så mycket pengar på optiken som på bössan. Kostar bössan 5,000 kr, är det inte fel att ha ett 10,000 kronors kikarsikte.
Nåväl, ett par treskottsserier lossades mot tavlan. Så här ser det ut med lägsta förstoringsgraden, 2,5 gångers förstoring.
2,5 x förstoring
Så här ser det ut med 5x förstoring.
5x förstoring
Om man ställer in maximal förstoring, 10x, ser det ut så här.
10x förstoring
Mitten på tavlan är mindre än en femkrona.
Det blåste sidvind från höger, så jag fick vänta tills det mojnade. Jag var inte nöjd utan skruvade siktet några klick till vänster och uppåt. På inställningsrattarna står det kryptiskt 1 click = 1/4 MOA. En MOA är ett amerikanskt mått som står för Minute Of Arc eller Minute of Angle, en svensk vinkelminut. Jänkarna skall alltid vara märkvärdiga så att ett bra tävlingsgevär kanske skjuter fem skott på 1 MOA. För att förenkla för mig själv räknar jag 1 MOA som en tum, 2,54 cm. 1/4 MOA blir då 2,54 / 4 =0,635 mm på 100 yards (90 meter). Ett klick blir 0,7 centimeters förflyttning av riktmedlet på 100 meter. Härligt va?
Vi tar det igen,
Moa är Minute Of Angle, vilket betyder att måttet är en vinkel.
Vad innebär då 1 MOA på 100 meter?
Hela cikeln som finns runt dig på 100 meter har omkretsen 2 x Pi x radien= 2 x 3,14 x 100= 628 meter. Om vi delar det med 360 grader, får vi att varje grad är 1,75 meter.
Delar vi det med 60 så vi att varje gradminut är 0,0291 meter =2,91 centimeter.
Då blir 4 Moa ; 4 x 2,91 cm: 11 centimeter.
Vilket ger oss en punkt som är ca 11 centimeter x 11 centimeter på 100 meter.
2 moa : 2 x 2,91 = cirka 5,5 centimeter-
Vilket ger oss en punkt som är ca 5,5 x 5,5 centimeter på 100 meter.
Visst känner man sig dum i huvudet?
I Europa har vi MRAD eller MIL-RAD vilket betyer att ett klick är 1 centimeter på 100 meter. Mycket enklare. Tänk på att aldrig köpa ett MOA-sikte i Europa. 0.1 mrad = 1 cm på 100 m medan en MOA är 29 mm på hundra meter. Mrad baseras ett decimal system i 1/10 delar och i övrigt motsvarar vårt linjära tänk i meter, decimeter etc. Om sanningen skall fram så är det frågan om miliradianer, ett geometriskt begrepp och en hel massa andra förklaringar, men i verkligheten, en mil på 100 meter= 10 cm, på 1000 meter= 100 cm.
Första serien såg ut så här.
Andra serien, här fick jag skruvat in siktet att gå en aning mer till vänster.
Tredje serien – här hände något. Jag kontrollerade ammunitionen och jodå, visst hade jag skjutit två patroner från en ask och en patron (den som tog högt) från en annan ask. Använd alltid samma batch vid inskjutning och kontroll!
Fjärde serien – jag nöjde mig såhär. 30 mm träffbild får anses vara bra. Nu går bössan med tre-fyra centimeter överslag vilket blir bra. Jag ställde upp tavlan på 130 meters håll för ett sista test. Hålet satt där det skulle sitta.
Man kan även plöja genom skytte. Det är dock omständigt och tar lång tid att plöja ett fält.
Tjörnbo 