Att renovera en ryggåsstuga, del 1

Mars 2021

Under en längre tid har det varit uppehåll i bloggandet. Det har varit lite mycket att göra med både förvärvsarbete, bonneri (ex; bärga hö, hugga träd) och diverse fritidssysselsättningar (ex; riva ner och lägga om ett läckande garagetak, ha semester). I alla fall, under flera år har jag haft en fundering som legat och grott i bakhuvudet. Det planterades ett litet, litet frö år 2013, när plogen fastnade i ett rejält hugget granitblock och jag därefter började rota bland gamla kartor om det legat någon byggnad i hagen. På gamla kartor var det lite upp till lantmätaren om alla byggnader skulle ritas ut. Små byggnader som exempelvis gårdssmedjor, dass, backstugor m.m var inte alltid så noga att ta med, speciellt om dessa låg i utmarkerna. Men vad jag kunde se på den gamla kartan hade det troligen legat en lagård precis där jag höll på att plöja. Stenen var en rejäl klump som var lättare att få tillbaka ner i sitt vilorum, än upp på backen och ivägkörd. Ja, här är det korrekt att använda ordet ”vilorum”, inte ”vilrum”, vilket jag uppmärksammat gärna förväxlas på arbetsplatser. Helt plötsligt går man i en korridor och passerar en dörr med skylten ”Vilorum”. Jahaaa, det är här i detta rummet man lägger alla lik man snubblar över? En liten passus bara sådär.

Under år 2019 behövdes infarten till hawen åtgärdas och det blev i vanlig ordning en smula överarbetat. Och efter detta fanns det som vanligt – om man väljer att göra det – mycket att göra, stort som smått och hawen föll lite i glömska, fåren gick där och betade och skuttade, fram tills en dag i mars 2021…

Fortsätt läsa

”Sticke-Marja”

”Den som icke vördar det gamla, han har aldrig tänkt på vilken lång och svår möda lifvet är.”

-Thomas Thorild, författare, professor, bibliotekarie, 1759-1808


Sida_Ga_Tolleby_StickeMarja_034

Efter att ha hört historien om Sticke-Marja ända sedan jag var liten, fler gånger än jag kan räkna, har det alltid legat en tanke i bakhuvudet om att ”det här kanske borde skrivas ner”. Det hela började när jag och min morfar var ute på strövtåg i utmarkerna. Det var någon i mitten på 1980-talet när jag och morfar tog traktorn upp till Frökärrsmyra för att gå en sväng. För mina korta ben kändes det som att vi gick flera mil innan vi var framme vid den gamla [schjwilla] – det som återstod av Sticke-Marjas ryggåsstuga. Även i vuxen ålder har jag från flera håll blivit matad med ytterst detaljrika historier om Sticke-Marja från diverse personer i bekantskapskretsen. Eftersom vi ändå var uppe hos grannarna i Häle utmark och satte potatis, tog vi alla en promenad till den gamla ruinen. Nu för tiden är det säker inte många yngre personer – i min ålder – som har hört talas om Sticke-Marja. Och varför skulle folk det? Man har ju sina egna problem att brottas med; inga likes på Facebook, inga följare på Instagram, batteriet på paddan är slut, inga pengar att festa för och långt till nästa löning.

När man står vid det som återstår av den gamla stugan kan man inte låta bli att i den stillhet som råder i utmarkerna för en stund reflektera över levnadsöden och det armod som folk förr i tiden drabbades av. Det är ytterst svårt att begripa hur svårt man egentligen hade det i denna fattigdom. Livet i sten- och ryggåstugorna var en ständig kamp mot fattigdom, hunger och sjukdomar.

Fortsätt läsa