I fjol ställdes en högst provisorisk grind upp i den närmsta fårhagen, enbart för att få till någon form utav tingest som förhoppningsvis skulle hålla fåren på rätt sida stänget. Grinden bestod av en lätt modifierad gammal ställning för att piska mattor på, kombinerad med fårstängsel. Jag måste ändå påpeka att även om grinden fyllde sin funktion, var det estetiska inte mycket att hurra över. ”Vi gör en riktig grind senare”, tänkte jag. Men så anlände torkan och höskörden och en massa annat kom emellan, och sakta men säkert föll abrovinschen till grind bort till förgängelse. Tills en dag i maj månad år 2019.

Första maj 2019
Kära dagbok,
Idag stod jag och tittade på grinden till fårhagen (den hage som inte har något familjärt namn). Hade det inte varit på tiden att göra en ny grind? Hade det inte sett snyggt ut med ett par gammaldags grindstolpar utav sten? Har vi inte huggen sten liggande uppe i Smens plats? Vi brukar ju ta tillvara på sådan sten. Bäst att köra upp och undersöka saken.

Efter att ha mätt, vridit och vänt på några stenar, fann jag en passande sten som var 2,20 cm lång och en vikt på ungefär 600 kilo. Stenen hade redan fastsatta järnkrokar, krokar som en gång i tiden likt titanen Atlas uppburit en tyngd. Perfekt! Jag tog givetvis stenen under ena armen och bar ner den till hagen.

---

»Grinne-le, Le-hål, le-hull,»
öppning på engärdesgård, hvarigenom man kan köra, men hvarvid
led el. grind saknas.

---

»Skid-gård»,
1) gärdesgård (af unga klufna trän). Svea-, Götal. Ski-gål,
2) spetsgård; den lefvande stängsel af karlar,hvilka i två eller tre tätt slutna rader ochhållande gärdsle-stänger (skid) eller grofva käppar omgifva afrättsplatsen, när någon skall halshuggas, för att dymedelst hindra den skådelystna folkhopen att framtränga alltför nära.

– Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket, 1862-1867

Notering: På Tjörn betyder ordet ”Skid” något helt annat…

---

Efter att ha begrundat själva grinne’lett ett ögonblick insåg jag att det hade varit bra att göra ett större grindhål i stängslet, så att man kommer fram med traktorn ordentligt, utan marginaler att förhålla sig till. Ett gammalt 60 centimeters betongrör hämtades från gömmorna och skulle passa perfekt till att förlänga broposten! Det var bara att hämta en spade och gräva upp diket. Sådär! Nu skulle överfarten bli framtidssäkrad och fyra meter bred.

Nästa steg var att få ner stenstolpen stadigt. Ett redigt hål grävdes och stenen baxades ner. Först hade jag lagt en betongplatta i botten av hålet så att man skulle kunna vrida stenen till passande position. Efter ett tag var vi klara (jag hade fått sällskap utav morbror Holger som gärna ställer upp på mina vansinnesprojekt.) Planen var alltså att få ner en sten och hänga en grind i stenen. 

Efter diverse joxande, baxande, svärande och svettandes och funderingar över livet och vad man håller på med i största allmänhet stod stenen på plats.

 

---

Andra maj 2019
Kära dagbok,
Hade det inte varit bra att ha två stenar, en på vardera broposten? Ett riktigt klassiskt grinne-led? Jo, kanske. Jag gick åter upp till Smens plats och tittade och mätte. Ytterligare en sten släpades ner, men just denna sten visade sig inte passar riktigt in. Så jag släpade upp stenen igen och hämtade en ny som passade bättre.  Ytterligare ett hål grävdes och en sten pressades ner. Ett par tryckta stolpar slogs ner runt varje sten för att ge extra stadga tills jorden satt sig ordentligt. Om man mätte mellan järnkrokarna i den högra stenen till den vänstra stenen, skulle en ny grind behöva bli lite över fyra meter. Eftersom vi inte hade något namn till hagen, och grannen som ägde hagen innan oss, inte heller kallade hâwen för något speciellt, låg en tanke i bakhuvudet på mig att hitta på något passande. Hade jag inte läst något namn någon gång i en gammal handling? Kanske skymtade namnet flyktigt förbi senaste gången jag bläddrade i Laga Skifte från 1837? Får kolla upp det när jag har lite tid över och kommer ihåg det.

---

Tredje maj 2019
Kära dagbok,
Idag kopplade jag kärran till en traktor och for glad i hågen iväg till brädgården för att införskaffa virke och bra-att-ha, i form av vagnsbultar m.m. Efter att Holger och jag noga tänkt igenom konstruktionen och formgivningen av grinden, och mätt vinklar och vrår mellan stenarna och diskuterat fram och tillbaka, kom vi tillslut fram till att höjdvinklarna inte skulle bli riktigt bra. Det gick inte att gräva ett djupare hål för den ena stenen, för berget tog emot, och de gamla järnkrokarna satt helt enkelt för högt. Först funderade vi på att borra nya hål, men då kom nästa problem – vi hittade inga järnkrokar någonstans på gården att slå i hålen, och att finna något passande på nätet var svårt. Så istället för att hänga grinden i själva stenen, skulle vi slå ner ett par rejäla tryckimpregnerade stolpar.

---

---

---

Vi ställde upp en traktorkärra att ha som mobil arbetsbänk och lossade virket från den andra traktorkärran, vilken stod parkerad i närheten, och började konstruktionen av grinden. Största delen av dagen tillbringades dock inte med snickeri,  utan med att få stenarna i lod och i våg. Det var lättare sagt än gjort.

---

Fjärde maj 2019
Kära dagbok,
När jag under gårdagens särla afton betraktade det nya grinne-le’t, slogs jag utav tanken, att det hade varit passande att ha ett litet grinne-le’ vid sidan om det stora. Med en självstängande grind på. Så att barnen lätt kan komma in och ut i fårhagen, utan att lämna grinden vind för våg så att djuren kommer ut. Jag hämtade denna gång två stycken betongrör och grävde upp den nyss förlängda broposten och förlängde hela rasket igen. Totalt är överfarten nu förlängd över 2 meter, så man slipper att ta ett redigt kliv över diket om man skall nyttja den lilla grinden.

Grinden är färdig och gångjärnen måttade och på plats. När man gör en grind, är det viktigt att snedsträvan går från det nedre gångjärnet, snett uppåt mot grindens övre del, så att tyngden bärs upp ordentligt så att inte grinden sätter sig. Precis som på bilden nedan. (Detta gäller om man arbetar med trä, med järn har jag alltid hört att strävan skall gå från det övre gångjärnet och ned). Lagen om alltings jävlighet slog givetvis till, utan att vi tänkte oss för. När vi hade satt fast grinden på prov i gångjärnen och skruvat fast allt, tog vi loss grinden och lade på kärran. Givetvis utan att tänka på att grinden vändes. Vilket gjorde att när vi satte på snedsträvorna hamnade dessa upp och ner på. Detta märktes inte förrän vi skulle hänga på grinden igen. Det gick visserligen att hänga på grinden på gångjärnstapparna, men det var något som inte stämde.

Grinden stängdes inte som den skulle och den var inte rätt i vare sig lod eller våg. Jag hade redan dragit fast alla vagnsbultar, och om grinden skulle vändas rätt, behövde jag även vända på snedsträvorna. Men då skulle de borrade hålen efter vagnsbultarna synas. Men eftersom snedsträvan inte är så lång, utan möter en annan snedsträva från andra hållet, gör det inte så mycket egentligen, utan är mest en visuell sak. Efter diverse kraftuttryck och funderingar kom vi fram till att grinden får vara som den är. Man kan ju alltid hänvisa till något mystiskt EU-krav på grindars ve och väl.

Murphys lag fortsatte med sin beskäftighet. Stenen som skulle bära grinden ville inte sätta sig ordentlig i jorden, och det gick inte att gräva ner den djupare. Grinden hängdes åter av, och jorden runt båda stenarna grävdes upp och vi satte igång med att gjuta armerad betong runt stenarna. 60 cm djupt hål och betong runt hela stenen borde hålla djävelskapet på plats. Varför skulle det vara en ny grind här, egentligen? Stolleprov och garnskaper! Suck.

---

Tionde maj 2019
Kära dagbok,
Efter att betongen brunnit i fem dagar vågade jag äntligen ta loss alla stöttor som höll uppe stenarna. Allt stod som det skulle. Grindstolparna sågades av och stolphattar skruvades på.  Den stora grinden hängdes på plats utan att något vinglade eller ruckade på sig. Eftersom grinden är nästan fyra meter lång, hade jag införskaffat ett höj- och sänkbart stödhjul typ släpkärra som hjälper till att bära vikten vid öppning. (Eller ifall någon unge skulle tycka det är roligt att åka med på grinden vid öppning och stängning). En fjällpanel skruvades på toppen av grinden och den lilla grinden skruvades ihop och hängdes på plats, utrustad med en självstängande fjäder, samt att jag äntligen fick användning av några krampor med tillhörande låsbleck som jag köpte för flera år sedan.

---

Efter att ha letat i de gamla lantmäterikartorna fann jag tillslut namnet på hagen. Jag visste givetvis att Tolleby Uppegård en gång i tiden legat på den plats vi nu nyttjar till fårhage, och tyckte att det skulle bli en fin hågkomst att kalla hagen för ”Uppehagen” eller ”Uppegårn”. Nästa projekt blev att designa en passande skylt till grinden, vilket jag gjorde en regnig afton i mitten av maj. Skylten anlände ett par dagar senare och monterades upp på en av grindstenarna.

 

---

 

---

*Grindslanten
Man är väl inte riktigt i huvudet som lägger nästan 3, 000 kronor på att göra nya grindar samt en skylt. Grindslanten är för övrigt en känd målning av August Malmström (1829-1901). Motivet är ett antal barn som slåss om en slant som blivit tillkastad dem som tack för att de öppnat grinden för en förbipasserande vagn.