Att renovera en ryggåsstuga, del 1

Mars 2021

Under en längre tid har det varit uppehåll i bloggandet. Det har varit lite mycket att göra med både förvärvsarbete, bonneri (ex; bärga hö, hugga träd) och diverse fritidssysselsättningar (ex; riva ner och lägga om ett läckande garagetak, ha semester). I alla fall, under flera år har jag haft en fundering som legat och grott i bakhuvudet. Det planterades ett litet, litet frö år 2013, när plogen fastnade i ett rejält hugget granitblock och jag därefter började rota bland gamla kartor om det legat någon byggnad i hagen. På gamla kartor var det lite upp till lantmätaren om alla byggnader skulle ritas ut. Små byggnader som exempelvis gårdssmedjor, dass, backstugor m.m var inte alltid så noga att ta med, speciellt om dessa låg i utmarkerna. Men vad jag kunde se på den gamla kartan hade det troligen legat en lagård precis där jag höll på att plöja. Stenen var en rejäl klump som var lättare att få tillbaka ner i sitt vilorum, än upp på backen och ivägkörd. Ja, här är det korrekt att använda ordet ”vilorum”, inte ”vilrum”, vilket jag uppmärksammat gärna förväxlas på arbetsplatser. Helt plötsligt går man i en korridor och passerar en dörr med skylten ”Vilorum”. Jahaaa, det är här i detta rummet man lägger alla lik man snubblar över? En liten passus bara sådär.

Under år 2019 behövdes infarten till hawen åtgärdas och det blev i vanlig ordning en smula överarbetat. Och efter detta fanns det som vanligt – om man väljer att göra det – mycket att göra, stort som smått och hawen föll lite i glömska, fåren gick där och betade och skuttade, fram tills en dag i mars 2021…



En ryggåsstuga [tjörbu’ – ryggåsestôva] är ett envåningshus utan innertak och var den i Norden under äldre tider vanliga formen av bostadshus för allmogen. Ett exempel lokalt var Sticke-Marjas stuga i Tolleby utmarker. I sin enklaste form har ryggåsstugan bibehållit sig i de i Dalarna och Norrland förekommande eldhusen eller störhusen i fäbodvallarna. Ryggåsstugans tak vilar upptill på ryggåsen, som sträcker sig mellan gavelrösten, nedtill på långväggarnas översta stockvarv, de så kallade väggbanden eller hammarbanden. Vartdera takfallet bärs upp av en sidoås, av sparrar eller av båda tillsammans. Takets branthet varierar något beroende på taktäckningen. Som regel har de haft stock eller färg(näver)tak men även torvtak eller halmtak har förekommit. I sydöstra Sverige har en kombination av halm och torv varit det vanliga. Husen är oftast utförda i knuttimmer även om skiftesverk förekommer (på Öland och Gotland). I högtidslag pryddes det, liksom väggarna, ibland med målade bonader.

”De med loft ej öfverbyggda stugorna voro ryggåsstugor”

Läsning för svenska folket, Äldre byggnadssätt hos svenska allmogen, 1912

I mars 2021 höll vi på att dränera och lägga slang i en potäterlycka och i samma veva rättade vi till en traktorväg i hagen där den gamla stugan fanns. Jag bad grävmaskinisten att göra ”ett litet skrapande” på platsen där jag trodde att stugan fanns. I den mystiska hålan. Och längst in i ena hörnet fick vi fram en gammal stensatt schwjill, en stenfot i 90-graders vinkel, cirka 50 centimeter hög och några meter lång.

Det värsta jobbet om vi hade gjort det själv hade varit att få bort de gamla stubbarna som stått där så länge någon kan minnas. Det var ett enormt rotsystem som utgick från flera olika stubbar, och dessa nästlade sig in i varandra och kramade om stenarna och den Tjörnska moränleran i en sådan stark omfamning som skulle tagit många timmar att lossa utan grävmaskin. Ett par rejäla stenar flyttades tillfälligt på under tiden avskrapningen pågick för att sedan återanvändas.
Det blev inte alls någon utgrävning ner i backen, vilket betydde att marken bar (‘bärde‘) väldigt bra när vi var klara. Egentligen hade jag väl inte tänkt mig att göra mer än så här. Det var mest för att stilla min egen nyfikenhet, om jag hade haft rätt i mina föraningar att grunden till stugan låg någonstans i där nere i backen under all bråte i form av nedsjunken och inramlad jord, gräs, mossa, löv och rötter som tidens tand ansamlat och återbördat till jorden.


Efter några dagars funderande frågade jag tillslut min morbror Holger om han, som varit yrkesverksam sedan han var fjorton år och byggt det mesta under 63 års tid, någonsin byggt ett hus av natursten? Det var väl det enda som Holger inte gjort, så han hoppade på min idé om att renovera den gamla stenfoten och återuppbygga en gammaldags stuga. Många idéer fanns, skulle man bygga i sten hela vägen eller halva? Skulle det vara en typisk bohusländsk stuga anno 1700-talet eller kanske med inriktning mot 1800-talet? Hur hög skulle stugan vara? Hur stor? Var skulle dörren sitta? Var skulle fönstrena finnas? Under-å-på-bräder eller spont? Stengolv eller trägolv? Torvtak eller tegel?

Vi kom sakta fram till att vi skulle börja i sten och använda lite modernare lösningar här och var, men inte så att det syntes för mycket. Tankarna fanns på något liknade Mor Lenas stuga vid Sotekanalen, Stenstugan på Säby Ö, eller Lasse i berget.

En dag när jag kom till gården hade Holger införskaffat både sand och cement, murbruk, grus, makadam, platonmatta och annat bra att ha och börjat laga den befintliga stenfoten.

Efter en dag med mustiga kraftuttryck och slit och släp, låg fuktspärren både under och utanför stenfoten äntligen på plats.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.