>> Högdjur, jaktv >>.,
vissa slag af villebråd, i synnerhet hjortdjur (älg, kronhjort och rådjur), hvarå jakten vajit konungen och frälsemännen uteslutande eller företrädesvis förbehållen. Redan östgötalagen (af-fattad omkr. år 1290) förklarade rådjuret vara ”konungs djur”; under 1400-talet började man hänföra hjorten till samma kategori, och på 1500-talet fördes äfven älgen dit. Under Vasaättens tid benämndes dessa djurarter konungens ”fridkallade djur”. I Sverige har denna klassindelning af villebrådet strängast vidmakthållits under senare hälften af 1600-talet, med det undantag, att älg, hjort och rådjur i de mindre bebyggda landskapen då fingo, i laglig tid, jagas af allmogen. Också i af seende på rapphönsen gällde under sistnämnda tid det särskilda jaktprivilegiet. Ehuru detta privilegium formligen upphäfdes genom skatteköpsförordningen af 1789, efter hvilken tid hvarje jordegare hade rätt att å egen mark jaga högdjur, kvarstod dock denna benämning i jaktstadgan af 1808, hvarest den då afsåg sådant mera betydande villebråd, som företrädesvis borde sparas och hvars jagande under förbjuden tid eller å förbjuden mark medförde strängare ansvar. Till högdjur räknades i nämnda jaktstadga älg, kronhjort, dofhjort, rådjur, vildren och svan, hvilka utgjorde den s. k. ”stora jakten”. För öfrigt har man i de flesta europeiska länder, i synnerhet där länsväsendet härskat, iakttagit samma rangskillnad mellan villebrådsarterna och hållit på denna dess strängare, ju mer aristokratiskt utbildadt samhällsskicket varit.

Under 2011 års älgjakt fällde jag en älgtjur. Och nu har hornen äntligen kommit upp på väggen i uterummet på gårn. Jag tog en ekbit som jag oljade och beställde en liten skylt med årtal och plats där älgen blev fälld.

Det var sista året tilldelningen var ett valfritt djur. Jag kom gående nedför en gammal traktorväg. Det regnade lätt. Jag följde traktorvägen en bit och tittade åt höger, som så många gånger förr på samma plats. Tittade till vänster. Funderade. Var det inte något som inte stämde? Tittade åt höger igen. Funderade lite till. Något var fel. Den busken brukar väl inte vara där? Jag ställde mig och fokuserade på busken, som efter någon minut började röra på sig. Jodå, en älgtjur! Till höger om mig finns det en bergsknalle som är ca 1 meter hög, så jag satte mig på huk och tog i samma rörelse ned bössan från axeln. Där satt jag på huk, i regn, ryggsäck på ryggen, bössan säkrad men i skjutställning. Sedan började några minuters gymnastiska övningar, upp – älgen tittar bort – sikta. Inte rätt läge. Älgen vrider på huvudet åt mitt håll, ner igen på huk. Och så håller det på. Jag kikar över berget igen och nu står älgen upp och lyssnar. Vattnet sipprar sakta ner i nacken på mig. Det är inget bra skottläge och hållet är lite för långt så jag avvaktar. Jag vrider mig 90 grader till höger och vaggar sakta iväg från älgens synvinkel för att se om jag kan gå runt och komma närmare. Så jag går tillbaka samma väg som jag kommit. Jag tittar ner och kontrollerar så att bössan är säkrad. En Ruger No 1 enkelskottare med fallblockmekanism i kaliber .375 Holland & Holland. Jag justerar de aktiva hörselkåporna och tittar upp och då ser jag hur älgen kommer springande på min vänstra sida. Älgen viker av och springer upp på traktorvägen och bort från mig. Reflexmässigt flyger bössan upp till axeln och jag osäkrar och följer älgen genom det lågförstorande kikarsiktet. Det går inte att få till ett rent och bra skott. Det enda som syns i kikaren är en enorm älg-röv som lufsar iväg. Traktorvägen svänger en aning till vänster och när älgen är i svängen så visslar jag till. Älgen stannar och vrider sig en aning. Perfekt! PANG! Skottet går. Älgen tar sats uppför traktorvägen och tecknar inte i skottögonblicket. Bössan upp i luften, fallblocket ner, hylsan ramlar ut, upp med en ny hylsa från bältet, ner med bössan och ny patron åker in i loppet. Upp till axeln igen. Älgen ser oskadd ut. Missade jag? På det här avståndet? Vänta! Nu kommer älgen ner igen, han måste ha vänt uppe i backen. Siktar…..tar ner bössan. Älgen ser helt oskadd ut, ingen vinglig gång, inget raglande, ser inget blod. Jag blir osäker. Denna älgen ser lite annorlunda ut på något sätt. Jag tar ner bössan från axeln och säkrar. Älgen får löpa åt samma håll som den kom från början. Väntar ytterligare samtidigt som tankarna mal i huvudet. Bara det inte blev en skadskjutning. Tycker synd om älgen. Ältar händelseförloppet om och om igen i huvudet. Får ångest.

Eftersökshunden anländer och tar upp spåret och stannar vid skottplatsen. Det är blod på platsen, fast det håller nu på att regna bort. Det visar sig att den första älgen på väg upp för traktorvägen mötte en älg på väg ner från traktorvägen. Tur att jag inte skjöt på älgen igen, för då hade det ramlat två älgar varav vi säkert bara hittat den ena i tid. Hunden snurrar runt och sticker av efter rätt älg tillslut. Han ligger inne i en enebuske 200 meter från skottplatsen och ser ut som en stor, grå sten. Perfekt lungskott men eftersom kulan träffade på inandningen så fanns det luft kvar i kroppen, tillräckligt för en adrenalinstinn tjurrusning tills krafterna började tryta. Man såg tydligt att efter sprinten uppför traktorvägen så blev det vingligare spår på slätta marken. Sen lade han sig på rygg och somnade i en enebuske i diket vid sidan av ängen.

Skönt att han inte led.

Jag tar av mig mössan och hörselkåporna och sätter mig bredvid älgen i regnet. Jag klappar på honom på huvudet och säger hur fin han är. Filosoferar en stund innan grannen kommer med traktorn. Ringer min sambo och min mamma och berättar att ”nu ligger han här”.

De kommer upp med lillgrabben som ett och ett halvt och vi tar ett fint kort tillsammans.