Julkorv och att träffa tomten 2018

Om någon utomstående hade betraktat folket, hade man säkerligen undrat vad som pågick. Det var ungefär 60 personer gick i samlad tropp på Tolleby gamla landsväg och följde de utsatta, brinnande marschallerna. Påhittet med jultomten som jag och Holger gjorde för att glädja Wiggo när han var liten, har sakta men säkert utvidgats till att numera vara början av en tradition.

Efter besöket hos tomten blev det glögg och pepparkakor på logen. Även i år tog alltsammans med att träffa tomten och att efteråt dricka glögg och äta pepparkakor på logen, nästan exakt en timme. Alldeles lagom tid för en julaftons morgon.

Men hur började alltsammans egentligen?


»Sö»,
dialektord; får, tacka, lamm.


Sö-hus är ett fähus för sö’r, det vill säga får. Förr i tiden vid lammningen, och när lammen var små och sårbara för rovdjur, gick man varje afton och stängde in sö’na (fåren och/eller lammen) i säkerhet under natten.


»Fäbod».
I äldre tid, då kreaturen under hela sommaren föddes på bete, var vanligt, att betesmarker, som voro för avlägsna från bygden för att medgiva djurens dagliga skötsel hemifrån gården, bebyggdes med hus för djuren och deras vårdare samt för mjölkens behandling. Bebyggandet åtföljdes vanligen av röjning av mera stenfri och bördig mark för slåtter till hjälpfoder på platsen och stundom även till vinterfoder vid hemgården. Fäbodväsendet hade i äldre tider sin stora betydelse genom den möjlighet, som därigenom bereddes, att tillgodogöra fodret på avlägsna marker och för bygdens utvidgning, men har inskränkts på grund av nyare tids högre pris på produkter och arbete samt stegrade fordringar på djurens avkastning och produkternas kvalitet.


Under hösten år 2012 var jag och Wiggo som vanligt på upptäcktsfärd på markerna. Wiggo tyckte om att klättra och ta sig fram i oländig terräng, därför blev det som så att vi till slut hamnade intill resterna utav ett av de gamla sö-husen i Tolleby. Wiggo, (vid tiden nästan två år gammal), frågade mig vem som bodde där, om det kanske var trollen? Jag skojade och sade till Wiggo att ”-där bor jultomten”. Ännu lyckligt ovetande om vad jag satt för sten i rullning promenerade vi hemåt. Detta som jag sagt om jultomten kunde Wiggo inte lämna bakom sig. Med ett barns livliga fantasi ville han jämt och ständigt besöka ”tomtens hus”, trots att Tomten aldrig var där. Jag fick mer och mer dåligt samvete att ha lurat i pojken att tomten bodde i den omkullramlade ruinen, som mest liknade ett stenröse än en schwjill (Tjörbu’ för stenfot/husgrund). Jag och morbror Holger började diskutera att återställa sö-huset till sin forna glans, eller bättre. Det blev mycket prat, tiden gick sin gilla gång, och Wiggo släppte inte sin fascination för stenhögen.  Eftersom ingen hade brytt sig om den lilla gläntan på många, många år (minst 100 år) hade växtligheten tagit över i form av syren, klängerväxter som kaprifol, asp, sälg, och en. Ungefär fem hela dagar gick åt att röja rent i gläntan och elda upp allt man sågat ner. Det blev fint och öppet i den lilla gläntan efteråt.

Läs mer

Röjning vintern-våren 2018

Det frös inte till ordentligen förrän mitten av januari, och då fick man passa på att jobba en del på markerna. Som tur (?) är finns det en del projekt och platser att välja på, så man slipper få tråkigt genom att såga på samma plats hela tiden. En annan fördel är att ha en otroligt snäll sambo, en otroligt snäll mamma samt mammas särbo. Sambon kan ta igen sig medans särbon Claes passar barnen och morsan lagar maten medans jag och Holger är ute och arbetar.


Lördag 20 januari 2018
En stor gran hade blåst omkull i Wiggos hage och låg en bit in på åkern. Tillbringade dagen med att rensa upp. Holger, Wiggo och Elin var med och eldade.



Lördag 3 februari 2018
På väg upp till Wiggos hage bröt en svetsfog på griplastarkärran och jag fick återvända till verkstaden. Grannen larmades och fixade i ordning. Stort tack Albert!

Läs mer

Köttfrossa.

135,4 kilo kött

Under dräneringen av kalvhagen kom jag i samtal med grannbonnen som körde grus åt oss under de dagarna. Samtalet slutade med att jag beställde en halv tjur utav honom. I fredags blev tjuren levererad i sex stycken stora lådor. Totalt var det 80,3 kilo finmald köttfärs förpackad i femkilos-påsar samt 55,1 kilo styckdetaljer (Fransyska, Rostbiff, Oxfilé, Innanlår, Ytterlår, Högrev, Ryggbiff, Entrecote).  Hela kvällen var räddad, eftersom vi packade om det mesta i mindre påsar. Femkilospåsarna med nötfärs blev omvandlade till 0,5, 1 kilo och 2 kilos förpackingar. Vacuum-maskinen gick varm. Det är inte så lätt att t.ex frysa in en större styckdetalj – som till exempel ett 4 kilos ytterlår – utan det mesta finstyckade jag upp till mer hanterbara förpackningar. Djuret var delvis uppfött på vår egna vall, som grannbonnen arrenderar, samt att man vet att djuren inte kan ha det bättre.


Resten av helgen gick åt att städa ladan och logen, att ställa in maskiner inför vintern, att få in merparten av veden under tak (och att hugga ny ved) och lite annat småpill.

En ovanlig syn – en (nästan) tom loge

Vilka sorters potatis 2017?

-Odlar ni ekologiskt?
-Jaaa, jä går ud hwar möra å slänger pissepotta på’t!


Den svenska hembränningens fader

En vanlig missuppfattning bland folk är att det var Alingsåsbon Jonas Alströmer som introducerade potatisen i Sverige. Det är fel. Potatisen hade odlats i Uppsala botaniska trädgård under många år, innan Alhströmer gjorde potatisen populär som livsmedel i riket. Under senare hälften av 1500-talet kom potatisen till Europa, sannolikt både till Spanien och England. Den förblev länge en raritet i botaniska trädgårdar, och endast långsamt lärde sig Europas folk uppskatta den nya kulturväxten. I vårt land infördes potatisn sannolikt tidigast av Olof Rudbeck omkring år 1655 (såsom en raritet till den nyanlagda botaniska trädgården i Uppsala). Under 1700-talet bedrevs en ivrig propaganda för potatisodling, bl. a. av Jonas Alströmer, men det dröjde likväl ett par årtionden in på 1800-talet, innan potatisen blev allmänt odlad i vårt land.
Den enastående snabba arealökning potatisen uppvisar under 1800-talets förra hälft, står delvis i samband med husbehovsbränningen. Skål, tamigfan!

Läs mer

Hur långt är det till Pater Noster? Samt mera röjning…

Motorsågarna har gått varma den sista tiden. Men innan det är dags att sätta harven i marken är det ingen idé att lägga sågarna på hyllan för att sedan sitta och peta sig i naveln. Efter Smens plats har jag roat mig med att ha börjat att röja en av gårdens gamla 20170222_202801000_ioskörvägar, som tyvärr har förfallit genom åren. Medans ork finnes är det lika bra att få ordning och reda på torpet, så varför inte fortsätta det jag påbörjat?  När jag började med detta projektet tänkte jag att ”detta tar väl inte mer än en dag.” Det tog fyra dagar. Det är som vanligt – att fälla träd är den enklaste och lättaste delen. Det jobbiga är att städa efter sig. En del bara låter grenar, sly och skit ligga och ruttna. Det tycker jag ser för jävligt ut. Vad liknar det? Det skall se bra ut även när du är färdigt. Nåväl, första delen om att fixa till vägen har jag avhandlat i det här inlägget om Tolleby Uppegård. Som sagt, sågarna var slipade, fyrhjulingen var tankad och snusen låg där den skulle. Kom igen, här hoppar inga halta löss!

Läs mer