Vad hände under andra kvartalet 2018?

April 2018
Redan den andre april fann jag blåsippor, ett klassiskt vårtecken. Sedan kom vintern på hastigt återbesök och det blev en del skogsarbete.


Kåseriet om den galne sommargästen var ett uppskattat blogginlägg. I mitten av april anlände fåren till går’n och den 14 april såddes gråärtorna. Vi gödslade med koskit och satte potatis.

Det investerades i en ny fyrhjuling och jag skrev om april enligt Bondepraktikan. Jag skrev om NPK-gödsel och tappade björksav. Månaden avrundades med att vi satte mer potatis, denna gång i Elins hage och Kalvhagen.

Läs mer

När de hwide flywer.

Äntligen blev det snö. Det är ju skoj för barnen. Fast egentligen gillar jag snö. Det blir vitt och tyst ute. Man ser spår efter djurlivet och man kan bygga snögubbar och ha snöbollskrig. Och mula någon eller bli mulad. (Vissa) vuxna blir som barn på nytt. I helgen som var låg snön tjock och det var halt. Perfekt för att tolka barnen på snowracers och pulkor efter fyrhjulingen på gärdet och runt om på åkrar och ängar. Det blev till och med korvgrillning! Tyvärr var Elin sjuk och var nöjd med att hålla sig inomhus och äta kex och titta på när Wiggo och kompisarna rumlade runt i snön.

Läs mer

Fortsatte bygga på dyngestan

Efter att vi gjutit en betongplatta, avsedd för att lägga gödsel från hönshuset på, gick jag och grunnade på om det inte hade varit snyggt med en murad kant runt nyss nämnda platta. Jo, det hade nog varit rätt snyggt, och framför allt hade gödselhögen haft något att stödja sig emot. Så vi införskaffade lecablock (9x19x59) och murbruk och satte igång.

Först hade jag bara tänkt en kant -som sedan blev en låg mur – mot plattans bakkant, men tyckte att tre stenar på höjd blev snyggt. Så det bar iväg.

Läs mer

En ny dyngesta’

Gårdens dyngesta’ låg under många, många år inne i lagårns västra gavel. Fullt naturligt, eftersom i den gamla lagårn låg »fäuwset» (fähuset, vitmålad sten på fotografiet nedan) med ingången mot öster, vilket då resulterade i att skrapgången gick från öst till väst, och dyngan mågades mot väggen och kastades därefter ut genom en lucka, rätt ner i dyngestan. När lagårn byggdes om och stallet utökades, i början på 1980-talet, blev det naturligt att det nya stallet hamnade på byggnadens västra sida och att den nya skraprännan gick rakt mot dyngestan. Detta innebar att man kunde man fylla dyngestan från två olika håll, format som en något skev bokstaven ”L”.

Lagårn 1971. Vid det vita staketet som avgränsar köksträdgården, ligger vid den öfvre änden mot stenfoten av natursten, gårdens dyngesta’ eller gödselstad. Gödseln ligger under tak och man lasta ur med traktor utan att behöva öppna några portar. Bakom de två fönstergluggarna ovanför stenfoten av natursten, ligger ett av gårdens två hönshus. Det nya stallet är ännu inte byggt längst västra gaveln, utan under den stora flädern som står och trycker längst väggen ligger vagnslidret, som senare byggdes ut till ett nytt stall.


När jag var liten, var bland det bästa jag visste, att varje kväll mer eller mindre tvinga min mamma att köra upp mig till morfar och mormor, så att jag kunde ta hand om djuren (»göre qwell’n»). De vuxna satt inne i köket och drack kaffe och pratade, medan jag rumsterade ute i lagårn. Rutinen var att först utfodra »kräga‘» (korna) med hö, därefter lite melass på höet. Sedan hämtade jag spannmål – oftast havre – i bingen och malde detta till mjöl (eller ibland kross) i kvarnen på logen. Mjölet gavs som kraftfoder till kossorna och tjurarna. Medan korna åt, gick jag med skyffeln och »mågade» rent i skrapgången bakom kossorna och skyfflade därefter ut dyngan de sista metrarna till »dyngestan» med hjälp av en grep. Därefter gick jag in i det gamla fähuset och gjorde om proceduren, med tillägget att jag även ibland matade grisarna som hade en inomhus-stia som vette mot vägen.

Läs mer

Gammaldags tröskning, igen.

Bland de tidiga inläggen på bloggen kan skönjas inlägget om gammaldags tröskning. Det var Christine som kom med förslaget om att jag borde skriva ner en liten historia om just när vi provade på att dra igång det gamla tröskverket. Hennes tanke var väl att dels kunde det vara roligt för barnen att veta hur man en gång gjorde på gården – om de nu mot all förmodan under livet skulle bli intresserade. Och att jag borde skriva ner detta. Kanske.

Jag började faktiskt att skriva ner och föra anteckningar för hand på papper, men insåg fort att det skulle bli ohållbart. Jag ville ju även få in bilder och illustrationer jämte mina kråkfötter till handstil, och till råga på allt behöva addera tejp och lim för att få grejerna att sitta ihop, skulle göra att de remarkabla konstverk Wiggo och Elin släpade hem från förskolan kom att likna skapelser av  renässansens stora – exempelvis när Michelangelo målade taket i Sixtinska kapellet eller Da Vincis ‘Mona Lisa’, –  i jämförelse med mitt stackars kludd på ett uttjänt kollegieblock.

Därför började jag att utvärdera olika bloggplattformar och fastnade för WordPress.
Och här är vi nu.

Om man skall låta tankarna leka fritt, har jag ynnesten att morbror Holger har varit med och upplevt jordbruksrevolutionen, exempelvis en gång i tiden varit med och tröskat på detta sätt, och kan, vill och minns hur man gör allting.  Att jag nått fram till det skeende i mitt liv när man själv har blivit intresserad av vissa frågeställningar – i mitt fall om äldre kunskap om djurskötsel, maskiner, sätt att odla på, hembygd, gårdshistoria, grannar och släktträd m.m, – varför inte försöka teckna ner det och bevara det vidare, så att den som vill kan förkovra sig. Många gånger har jag hört äldre personer muttra över att ”jag var inte intresserad av det och det då”, ”jag borde frågat honom eller henne om det och det och skrivit ner”, eller ”man skulle spelat in samtal”.

Läs mer