>> Något om räfven >>
Bland de hundartade rofdjuren intager vanliga räfven (Canis Vulpes, Lin.) ett särdeles framstående rum, förnämligast genom den utomordentliga slughet och list, vordna ett ordspråk, det förutseende och den beundransvärda skarpsinnighet, som röja sig i alla hans företag, och man skulle kunna fylla volymer med bevis på dessa hans egenskaper. Öppet och ärligt spel ingår deremot aldrig i hans föreställnings- och handlingssätt; ”ändamålet helgar medlen” synes vara räfvens enda, aldrig glömda valspråk.

Sitt tillhåll väljer räfven helst i bebodda trakter, der skogsbackar, vattendrag och mindre slätter förekomma. Om dagen döljer han sig sorgfälligt i något buskage eller dylikt. Han tager sig då gerna en tupplur, men hans sömn är så lätt, att det minsta knäpp eller kny väcker honom. Först i skymningen beger han sig ut på jagt, under iakttagande likväl af de största försigtighetsmått. I kanten af skogsbrynet spejar och vädrar han först både länge och betänksamt, innan han vågar taga några steg framåt. Säger honom icke då syn, hörsel eller lukt, att någon fara är på färde, känner han sig väl litet tryggare, ehuru alla hans rörelser visa, att han är fullkomligt beredd på alla eventualiteter. Han känner sig ”sugande” på qvällsqvisten och skulle gerna vilja hafva en portion gåsstek, höns eller något annat läckert, som han väl vet finnes der uppe vid gårdarne, men – han var ju der i går och blef då helt snöpligt afvisad af en påpasslig gårdvar. En ungorre skulle väl också smaka, men skogsfåglarne hafva redan tagit nattqvist. Några änder snattra visserligen der nere i viken, men dessa har han, af skäl dem vi ej känna, beslutat spara till ett annat tillfälle, då han äfven tänker hugga sig en gädda (det torde vara bekant, att räfven äfven är en god fiskare).  Deremot misstänker han nu starkt, att någon enfaldig hare betar der ute på rågfältet, och han beslutar sig för att söka lista sig till jösse. Under vägen till råggärdet lyckas han nappa till sig en förbisurrande torndyfvel, en intet ondt anande sork eller en råtta, men allt detta är likväl endast att betrakta som smörgåsbord. Hufvudrätten för aftonen skall blifva harstek, det har han nu en gång för alla föresatt sig.

I denna, vi hade så när sagt lofliga afsigt smyger alltså mickel mot sitt föresatta mål, som till en början är stängslet omkring gärdet. Ankommen dit, kikar han i smyg genom
gärdslet och finner till sin synnerliga tillfredsställelse, att jösse verkligen anländt. Nu skulle han visserligen kunna, krypande i diket, smyga sig på sitt offer, men efter vinden är gynnsam, (räfven jagar alltid mot vinden) beslutar han sig att vänta vid det hål i gärdslet, der jösse hoppat igenom, och hvilken väg denne säkerligen äfven kommer att begagna på återfärden. Allt går precis efter uträkning – och jössarnes talrika slägte räknar snart en individ mindre.

Hade denna bloggens utgifvare unnat oss större utrymme för behandling af vårt ämne, skulle vi ännu hafva mycket att säga om räfven och hans ekonomi; men då så ej är händelsen – troligen till läsarens innerliga tillfredsställelse – nödgas vi nu sluta, tillåtande oss dock att, innan vi sätta punkt, berätta en liten, men desto mer sannfärdig räfhistoria.

En vacker sommarafton satt en gammal tjörnbo i sin bräckliga ekstock och metade småfisk i vassbrynet af en liten vacker insjö. Gubben var väl vida skickligare fiskare än jägare, men hade dock ”till förekommande af all säkerhet” en gammal hagelskrälla med sig i farkosten – det fanns ju gräsandkullar i sjön, och ingen vet ju så noga, hvar haren har sin gång, som ordspråket säger. Också fick gubben snart sigte på en andkull, som fryntligt snattrande närmade sig den vasshult, bakom hvilken han befann sig. Med fru mor i spetsen och intet ondt anande kom hela familjen allt närmare, och gubben var redan fullt säker på ett vackert skott, då till hans stora harm det simmande herrskapet ändrade kurs och styrde rätt på land. Orsaken till denna plötsliga och förargliga korsning af hans planer fann gubben snart: der stod nämligen mellan ett par strandtufvor en rödpelsad räf, och som aldrig ännu en andgumma sett en räf utan att simma till strand och öfverösa honom med ovett, så skulle naturligtvis också nu mickel få lära sig veta, hvars andas barn han var. Men hur andgumman gestikulerade framför sin dödsfiende, så hände det sig, att räfven tog ett skutt – och vips hade han bortsnappat en af de unga och oerfarna medlemmarne af den lefnadsglada andfamiljen. Men ej nöjd med detta kap, gjorde mickel ännu ett språng och med samma framgång. Vid denna ömkliga syn greps vår fiskargubbes hjerta af medlidande:
han halade ljudlöst sin farkost genom vassen, kom inom skotthåll, lade åt ögat och – pang! – der låg nu andungstjufven med benen i vädret … Gubbens glädje öfver sitt lyckade skott vilja vi ej söka skildra. Han skulle ju, utom mickel sjelf, få ett par präktiga andungar alldeles på köpet, något som väl sällan händer. Men glädjen blef, tyvärr, ej af lång varaktighet. Ty det begaf sig, att, innan gubben hunnit föra ekan i land, en annan räf framrusade och grep en af de af kamraten nyss dödade andungarne, derefter skyndsamt begifvande sig mot en närbelägen skogsdunge. Detta var nu redan i och för sig förargligt nog, men hvad säger väl läsaren, när han får höra, att den mickel, som vi nyss sett ligga i själtåget, också reste sig, tog den andra andungen mellan tänderna och – lemnade skytten i sitt värde.

Ja, om denna, fast otroliga, men fullt sannfärdiga historia må nu läsaren säga, hvad han behagar. Men för den, som icke tviflar, bevisar dock vår lilla berättelse nyttan af att vara om sig här i verlden.

Idag samlades några tappra sjielar för att se om vi kunde lura fram ‘Mickel’ ur skogen.

Det var blötsnö, någon grad över nollan och lätt nederbörd. Dimma. Halt. Hundskall.
Vi såg ett rådjur och hörde hunden driva hare. Men ingen räv.
Inga färska spår heller för den delen. Att stå på rävpass kan vara lite tråkigt för man måste stå helt stilla. Om räven kommer smygandes mot passet så räcker det att man släpper en fis – en smygare kan vara tillräckligt – för att räven noterar detta och sticker långt därifrån.

Vi nyttjade hagelbössor, så räven bör enligt mig inte vara längre bort än maximalt 25 meter för att det skall bli knall & fall.

Visserligen hade räven ätit sig mätt innan vi släppte hunden och när vi samlades för att grilla korv såg vi färska spår runt grillplatsen. Som sagt, räven är listig 🙂