»Korn»
Kornet är det sädesslag, hvars odling sträcker sig längst tillbaka i tiden. Det har sedan urminnes tider varit odladt i Egypten och Palestina m. fl. af söderns länder och var äfven kändt af Skandinaviens äldsta bebyggare. Kornet har af alla sädesslag den vidsträcktaste utbredningen. I Sverige kan kornet odlas till Karesuando, där vårt lands nordligaste jordbruk förekommer, och i Norge till Altenfjord, där det nordligaste åkerbruket på jorden finnes. I de varmare länderna är kornet höstsäd, men hos oss kan det endast odlas som vårsäd. Af korn finnes, liksom af hvete, flere olika arter, af hvilka de för oss viktigaste äro: tvåradigt och Sexradigt (fig. 75 och 76). Det senare kallas vanligen brådkorn, emedan det mognar tidigt. Det gifver en kortare halm och merendels mindre viktig kärna än det tvåradiga, som är kändt under benämningarne gumrik, gumring och flättring.

Af tvåradiga kornslag finnas flera utmärkta varieteter, såsom: Chevalierkorn, som växer långsamt men kraftfullt och har långa violetta ax. Plymagekorn med borsten utspärrade som en plym. Svalöfs printicekorn, fullt sortrent, uppdraget af utsädesföreningen, säges vara »den mest gifvande af alla hittills i vårt land försökta kornsorter». De tvåradiga kornsorterna i allmänhet och cheralierkornet isynnerhet lämna det yppersta maltkorn. Såväl af det sexradiga som af det tvåradiga kornet förekomma skallösa afarter, i vissa orter kallade himmelskorn (egentligen Himalajakorn). De äro ömtåligare och skadas lätt vid regnigt bärgningsväder samt odlas ej synnerligen hos oss.

Jordmån.
På lermylla samt på rik och god sandmylla eller s. h. »mulljord» och »svartmylla» går kornet bäst till. Däremot är det osäkert på svagare sandjord samt på styf lera. Kalkhaltig mulljord eller mulljord med märgelalf är den bästa för odling af maltkorn. Är jorden kalkfattig bör hon erhålla kalkgödsling.

Det tvåradiga grofkornet fordrar en bättre och kraftigare jord än det vanliga sexradiga småkornet; och på något styf vare jord bör det tvåradiga alltid lämnas företrädet, emedan det på sådan jord går bättre till, är säkrare och lämnar högre afkastning än det vanliga sexradiga eller brådkornet. Men äfven å sandjord, som är i god växtkraft, kan det tvåradiga kornet lyckas, där annars brådkornet kommer fort, och hvilket senare därför äfven blifvit kalladt för sandkorn.

Kornet fördrager icke våt och sur jord, och kan aldrig med fördel odlas annat än på väl afdikad och i god växtkraft varande mark.

Plats i omloppet.
Som kornet fordrar en lucker, mör och från ogräs väl befriad samt i full växtkraft varande jord, så följer detsamma förmånligast efter gödslade och hackrensade rotfrukter. – Efter grönskördad klöfver och vicker, för hvilken gödslats, går det äfven mycket väl till, om dessa vuxit tätt och frodigt samt fullkomligt beskuggat fältet och därigenom kväft ogräset.

När korn odlas efter förenämnda, gödslade och väl skötta förfrukter, så blir det stärkelserikast och bäst såsom maltkorn. Gödsladt med färsk och stark kväfvehaltig stallspillning eller annan synnerligen kväfverik gödsel, blir kornet qlasigt och gror senare, men är såsom sådant mera lämpligt för beredning af gryn.

På mycket kraftig jord kan korn äfven följa efter råg, ärter och andra baljväxter. Vid tvåskiftesbruket kommer det efter ogödslad träda, före hvilken jorden burit gödslad höstsäd. Vid treskiftesbruket åter är det vanligt, att korn följer omedelbart efter föregående rågsäde samt lyckas och går bättre till efter råg än efter hvete, som är dåligt försäde för korn.

Gödsling med färsk stallgödsel passar såsom ofvan angifvits, icke för korn; därför om jorden är af den beskaffenhet, att hon ej anses kunna bära korn utan att gödslas, så bör detta ske med väl brunnen spillning eller med kompostgödsel och andra konstgjorda gödslingsämnen, hvarjämte stallgödseln, då sådan för detta sade användes,
bör till kornfältet utföras och nedplöjas på hösten, så att hon hinner multna och inmängas med jorden före kornsådden följande vår.

I de norra orterna gödslas allmänt för kornet, men med väl
brunnen gödsel. – Å kraftig jord, som gödslats med stallgödsel, blir kornet ofta för frodigt och lägger sig och skjuter därvid sidoskott,
som sent och ojämnt mogna. Efter ny gödsling med färsk spillning skadas kornet äfven ofta, mera än annars, af kolax samt hemsökas af jordloppor strax efter sedan det uppkommit. Lämpligast är det därför att utså det i en jord, som närmast förut burit ett sade, för hvilket gödslats med stallspillning; – och skall fältet för kornet gödslas samt stallgödsel därtill användas, så bör densamma utföras och nedplöjas hösten före sådden. – Genom gödsling med superfosfat
eller med benmjölskompost kan kornjorden vid såningstiden vida bättre ses tillgodo än med vanlig stallgödsel.

Jordens behandling.
Efter omsorgsfullt verkställd höstplöjning bearbetas och redes jorden på våren, så att hon blir lucker och ogräsfri samt tjänlig för kornsådden.

Jordens behandling på våren för kornsådden bör vara olika, allt eftersom sådden verkställes tidigt eller sent. Vid tidig sådd och för
tvåradigt korn, som med bästa framgång odlas på något styf vare jord, bearbetas kornjorden på våren lämpligast med pinnsladd, grubbning
eller djupgående harfning och – om så erfordras – vältning, så att hon blir lucker och djup, men ej alltför fint redd. – Vid odling af
Sexradigt korn, hvilket vanligen sås senare och på lättare jord, plägar man i mellersta och södra delarna af landet med årder tvärköra
kornjorden för att luckra henne och förstöra ogräset, för hvilket senare ändamål djup harfning äfven med fördel användes.

Såningstiden för kornet är inne på våren så fort jorden väl reder sig; dock sås i allmänhet det sexradiga senare, eller då jorden blifvit tillräckligt uppvärmd samt därefter genom inträffad nederbörd erhållit en lagom fuktighetsgrad.

I mellersta och norra Sverige sås – med bästa framgång – så väl det tvåradiga som det sexradiga kornet strax på våren, så fort jorden så mycket upptorkat, att hon väl reder sig. I södra Sverige sås däremot det sexradiga kornet ej förr än senare, efter förutgången bearbetning af jorden med årder och harf; och anser man här det vara nödvändigt för kornets lyckliga fortkomst, att jorden blifvit så uppvärmd att ogräset hunnit gro och kan förstöras vid tillbrukningen, hvarjämte sådden afpassas så, att kornet kommer uti en lagom fuktig jord, d. v. s. en sådan, som hvarken är för torr eller för våt, hvadan sådden sålunda uppskjutes till dess efter jordens årdring ett godt och varmt regn fallit.

På all jord, som ej är fullständigt af dikad och af naturen så beskaffad, att hon lider af väta, kan kornsådden ej ske förr än längre fram inot vårens slut eller sommarens början, sedan jorden hunnit upptorka. På sådan jord blir det ock alltid nödigt att med ett eller annat billbruk, jämte harfning, före kornsådden reda jorden och hålla henne fri från ogräs. – På behörigen afdikade eller af naturen ej vattensjuka fält, kan däremot kornsådden ske tidigare och utan föregående brukning på våren med plog eller årder, hvilket man vid vanlig kornsådd gärna söker att undvika, på det jorden däraf ej må uttorka. Ju tidigare kornsådden kan verkställas, uti för öfrigt fullt passande jord, desto bättre maltkorn erhåller man.

På sådan jord, som fordrar mycken bearbetning på våren, kan tvåradigt korn ej med fördel odlas.

Utsädesmängd.
Omkring 3 hl. på hektaren. Är jorden i mycket hög växtkraft, bör man göra kornsådden något tunnare, men å svagare eller medelmåttig jord till och med  något tjockare, än här angifvits.

Sådd och myllning.
Kornsådden verkställes bäst med maskin, som sår och myllar säden å den förut tillräckligt bearbetade och slätharfvade åkern. – Då kornet
bredsås för hand, bör åkern äfvenledes förut vara slätharfvad och myllningen därefter verkställas med gåsfots- eller myllharfvar. Kornet bör myllas till omkring 7,5 cm.

Behandling efter sådden.
På lätt jord vältas kornet, så fort det är mylladt; på styfvare jord broddvältas det, då det uppväxt 5 till 7,5 cm. – Skulle på lerjord skorpa bilda sig, innan kornet kommit upp, bör denna sönderharfvas eller brytas med vält, helst med ringvält. – Tistlar och andra ogräs böra, om de visa sig i kornåkern, afstickas, innan kornet hunnit växa för högt. Skörden bör företagas då kornaxen rodna (gå i rödt, »stå i röe» eller »rönne»).

Till vinnande af godt maltkorn, bör skörden ej företagas förr än kornet är fullmoget, dock bör det härvid ej vara öfvermoget. Kornet är till skörd fullmoget, när axet rodnat. Strået har vid denna tid börjat ljusna under axet och kornen vunnit nödig fasthet, så att de ej vidare äro »mjölkiga». Eftermognaden sker under kornets torkning i skylen, eller på snesen och säden blir viktigare, tunnskaligare och ljusare, än om hon fått fullmogna stående på roten. – En annan väsentlig fördel vinnes äfven genom den tidigare kornskörden, den nämligen, att därigenom förekommes det stora axfall, som alltid inträffar vid afmejningen och bindningen, då kornet fått stå på rot, tills det blifvit öfvermoget.

Vid kornskörden är det af vikt, att säden skyddas, så mycket som möjligt, från dagg och regn. Samma dag kornet skurits bör det hopsättas i skyl eller ännu hellre hässjas, hårdt och fast med alla axen inåt, såsom på en Sollerö-hässja (se fig. 66), så att det ej får skadas af dagg eller regn, hvaraf det mörknar och blir sämre såsom maltkorn. Att såsom på Gottland brukas lägga det af mejade kornet i stackhögar är ganska ändamålsenligt. Det skyddas härigenom för fukt samt genomgår en vattningsprocess och eftermognad, som gör det torrare och mera grobart, hvarigenom dess värde såsom maltkornen förhöjes. (Se »Svenska Bryggeriföreningens Månadsblad» N:o 5 för
1889, sid. 194).

Afkastningen kan beräknas från omkring 20 till 40 hl. säd samt 1,700 till 3,000 kg. halm per hektar.

Den större eller mindre afkastningen beror väsentligen på den bördighet jorden äger och den skötsel hon fått, hvarjämte väderleken närmast efter sådden och vid axskjutningen inverkar på kornets afkastning, mera än de flesta af våra andra sädesslag.

Vid tiningen af det aftröskade kornet må noga tillses, att den ej sker för hårdt, så att skalet på sädeskornen ej skadas eller bräckes, hvilket menligt inverkar på groningen samt sålunda äfven nedsätter sädens värde såsom maltkorn.

Sjukdomar och fiender.
Kornet lider, liksom vårhvete, ofta af svartsot. Dessutom hemsökes det äfven stundom af rotmask, bladlöss och jordloppor samt af larverna till »slökornsflugan».

Mot sot kan man med bästa framgång använda Direktör J. L. Jensens »afsvampningsmetod», som antydningsvis är angifven uti punkt 413. Vi vilja här närmare redogöra för densamma: Säden doppas under 5 minuter i vatten af 53 gr. Celsius. Då emellertid vattnets värmegrad hastigt sjunker under doppningen, så bör man helst börja med 3 à 4 grader högre värme. Hvad kornet angår, så måste det förut stå i kallt vatten under minst 4 timmar och därefter i en våt säck på ett kyligt ställe minst lika lång tid. De öfriga sädesarterna skola doppas torra.

Säden lägges i ett 20-25 cm. tjockt lager i korgar, invändigt beklädda med gles linneduk, genom hvilken vattnet lätt kan afrinna. Som lock kan man använda en öfver en stark rottingsring spänd linneduk. Locket pressas ned i korgen, så att det genom klämning skall fasthållas, på det att sädeskornen vid doppningen ej pressa upp dess ena kant och flyta ut.

Korgen doppas ned i ett kar med kallt vatten, därpå i ett annat med ljumt (c:a 30 gr.) vatten. Dessa doppningar upprepas 3 gånger i hvarje kar. I ett tredje kar med 50-55 gr. varmt vatten doppas nu korgen hastigt 6 gånger omedelbart efter hvarandra, därefter under 4 minuter mera långsamt 4-6 gånger. Sedan korgen ytterligare blifvit doppad 3 gånger i det ljumma och 3 gånger i det kalla vattnet, uthälles säden på ett loft för att torka. Den golfyta, på hvilken en så behandlad säd skall torka, bör genom skurning med 2 proc. kopparvitriollösning hafva blifvit fullkomligt befriad från möjligen för handen varande svampsporer. (Se vidare »Landtmannen» årg. 1890 sidd. 212 o. 698; årg. 1891 sid. 69, årg. 1892 sidd. 58 o. 171 samt »Allmänna Svenska utsädesaktiebolagets katalog våren 1894».)

Mot rotmask och de fiender i allmänhet, som stundom skada kornets rötter, användas samma medel, som förut uppgifvits rörande rågen. Mot bladlöss och jordloppor kan med fördel användas att tidigt någon morgon, medan daggen ännu är kvar, öfverströ kornfälten med kalk och salt, eller med järnvitriol i blandning med jord eller kalk, eller med kalkpudrett, i likhet med hvad ofvan uppgifvits såsom tillförlitligt mot broddmask och sniglar å höstråg. – Mot slökornsflugan, hvars små, hvita larver förpuppas inom de korn, som de uppätit, bör iakttagas, att slökornen noga frånharpas, innan de användas till boskapsfoder, och gröpas eller kokas, så att larverna dödas, innan de utveckla sig till flugor.