Vår

Vårbruket 2023: Färdigt. Rast! Vila!

/ Peter / Lämna en kommentar

Konstigt nog var det inte någonting som havererade under sådden i år. Annars så kan det vara allt från punkteringar till diverse krökta järn, fel inställning på såmaskinen, en storsäck utsäde eller NPK som spricker i lastaren och rinner över gårdsplanen. Traktorerna startade och gick som de skulle. Allt flöt på bra, inklusive premiärkörningen med vår nya, bättre begagnade tremeters såmaskin. Vilket schabrak att ha bakom traktorn! Ovant till tusen. Därav tog det ungefär en timme att läsa och gå igenom manualerna för mig och Daniel och ytterligare en timme till att provköra och alla djup- och fininställningar som behövde göras. Vår ”nya” maskin är en kombimaskin, där man kan så NPK (konstgödsel) och utsäde (exempelvis havre) samtidigt, så man slipper det extra momentet med en separat konstgödselpridare, i alla fall för sådden.

Jaja, ”odla ekologiskt” säger ni, ”Vill ni betala för att gå till jobbet?”, säger jag. Antingen gödslar man med konstgödsel, i mindre mängd, och kör en vända med såmaskinen eller spridaren. Eller så har man nånstans mellan tummen och pekfingret 500 stycken kossor och en grävmaskin, en rejäl lastartraktor och en 13-kubikmeters gödselspridare och kör upp diesel för 8000 kronor under någon dag eller två för att sprätta ut skiten. Vi har inte 500 stycken kor. Inte ens 500 stycken får. Eller så struntar man i allting, odlar en tredjedel ogräs och två tredjedelar spannmål på samma yta och går garanterat fetminus i bokföringen. Återigen, ingen vill betala för att gå till jobbet. Och konsumenterna vill inte betala vad maten faktiskt kostar att producera. Det är därför EU-stöden uppfanns, för att vi inte har samma regler i Sverige gällande många saker inom lantbruket, som i resten av Europa där det finns andra skattesatser, regler.

Fortsätt läsa →
Annons

Vårbruket 2023: Två drängar till hjälp

/ Peter / Lämna en kommentar

Man står i molla’. Myllan. Blicker över nejden. Solen värmer behagligt i nacken. Vinden är kylig från nordväst. Himmelen är blå. Man uppfattar ljudet av en dieselmotor som startar. Man tar ett djupt andetag och känner den karaktäristiska doften utav avgaser från en trecylindrig Sisu-diesel, tillhörande en röd Valtra 700, tillverkad av den lätt alkoholiserade och bastubadarälskande finnen Pekka Moustalainen i Suolahti, Finland.

Men man får väl ta det från början…

Vårbruket 2023 började ju egentligen med höstplöjningen 2022. Efter en liten tur med bilen för en inspektionsrunda, märkte jag att ingen annan på Tjörn hade börjat harva ännu. Inte heller till och från jobbet i Torslanda märktes något påbörjat vårbruk av i trakterna Stenungsund, Jörlanda, Kode, Kungälv, Säve.

Samtidigt försökte nog min tolvårige son Wiggo och grannbondens trettonårige son Emil långsamt ha ihjäl mig genom att hela tiden säkerställa sinsemellan att mitt blodtryck ständigt skulle befinna sig på topp, genom att försöka tjata ihjäl mig. I vår snapchat-grupp lovade jag att säga till i god tid, eftersom ingen skulle få harva mer än den andre.

Eftersom grannen jobbar på sjön och är borta i perioder så lovade jag dessutom pappan att jag skulle koppla på harvar och backa ner med traktorer och lite svårare moment så att inget skulle gå sönder. Redan på onsdag började jag slänga ut lite bete på Snapchat i form av diverse diffusa frågor och på lördag den 24 april kom de käcka gossarna sonika till mig där jag stod på logen och svor över den trasiga fastgödselspridaren (mer om den i ett senare inlägg när den danska djävulsmaskinen är ihopskruvad igen) och hade själva bestämt att NU skulle de harva. I var sin traktor.




Jaja, jag får väl ställa upp. Jag hade ju egentligen redan förberett vår traktor som redan stod påkopplad med harven så det var ju bara att ta grannens traktor och hålla lektion om säkerhet vid backning i slänt, aldrig stå bakom, stäng alltid av traktorn när man går ur den, hydraultryck och tips och diverse knep.

Det vanligaste misstaget när man skall koppla redskap till en traktor, är att överbruka våld. Och svordomar. Gärna högt och tydligt där det slamrar när man sparkar till något och svär över allt och inget. Man behöver egentligen inte vara så våldsam, för de flesta konstruktioner finns ju uttänkta av en anledning. Exempelvis så behöver man inte backa till med en MF 135 och bända lyftarmarna på plats medelst ett järnspett.

Man kan istället backa till redskapet, trycka på den vänstra lyftarmen först och sedan – om höjden är fel på den högra lyftarmen – veva denna upp eller ner till rätt höjd. När lyftarmarna är på kommer projectet med tryckstången/toppstången, en stång som sitter ensam högre upp än de båda lyftarmarna. Det vanligaste för att få på denna på redskapet är att skruva den längre eller kortare tills den passar på redskapet. Eller så höjer man bara redskapet och låter tryckstången vara i den längd den är tillsvidare. Sedan kan man korta eller förlänga beroende på vad redskapet kräver.

Fortsätt läsa →

Att städa runt väggarna

/ Peter / 2 kommentarer

Under 2022 blev jag sjuk och orkade inte så mycket. Både greja på går’n och det mesta fick stå för fäfot medans jag satsade på att bli frisk. Efter en operation blev det åtgärdat och jag är på bättringsvägen och orken börjar sakta men säkert återkomma och så även skrivarlusten.

Att ”se etter längst väggarne” eller ”städa upp längst väggarna” är ett uttryck vi använder ibland. Det kan till exempel betyda allt från att riva ner och bygga en ny byggnad, till att få upp en jobbig sten ur marken, eller att sopa logen. Men just i detta fallet betydde det att städa upp i en slänt vid maskinhallarna. Mittemellan maskinhallarna låg en gång en källarevind. En jordkällare med stora, kraftiga stenar med en tillbyggnad i trä ovanpå, en vind. När morfar och hans pappa Albin år 1943 köpte grannens mark tillsammans med Petter på Backen, kom ägarna överrens om att riva och ta tillvara på källarevinden, var och en på sitt håll. Dels ville väl inte morfar ha Petter rännandes i tid och otid längst med väggarna, sen stod byggnaden inte helt optimalt till med tanke på den nya ytan som tillkom.

1943 påbörjades handlingarna med Lantmäteriet och 1945 var köpet klart. Man kan tänka sig att två års handläggningstid är i längsta laget, men jag kan med bestämdhet säga att det inte är bättre nu, snarare sämre.

Om vi hoppar från 1943 till 1958. Då är källarevinden borta och det står ett hönshus ungefär på samma plats.

Fortsätt läsa →

Att renovera en ryggåsstuga, del 1

/ Peter / Lämna en kommentar

Mars 2021

Under en längre tid har det varit uppehåll i bloggandet. Det har varit lite mycket att göra med både förvärvsarbete, bonneri (ex; bärga hö, hugga träd) och diverse fritidssysselsättningar (ex; riva ner och lägga om ett läckande garagetak, ha semester). I alla fall, under flera år har jag haft en fundering som legat och grott i bakhuvudet. Det planterades ett litet, litet frö år 2013, när plogen fastnade i ett rejält hugget granitblock och jag därefter började rota bland gamla kartor om det legat någon byggnad i hagen. På gamla kartor var det lite upp till lantmätaren om alla byggnader skulle ritas ut. Små byggnader som exempelvis gårdssmedjor, dass, backstugor m.m var inte alltid så noga att ta med, speciellt om dessa låg i utmarkerna. Men vad jag kunde se på den gamla kartan hade det troligen legat en lagård precis där jag höll på att plöja. Stenen var en rejäl klump som var lättare att få tillbaka ner i sitt vilorum, än upp på backen och ivägkörd. Ja, här är det korrekt att använda ordet ”vilorum”, inte ”vilrum”, vilket jag uppmärksammat gärna förväxlas på arbetsplatser. Helt plötsligt går man i en korridor och passerar en dörr med skylten ”Vilorum”. Jahaaa, det är här i detta rummet man lägger alla lik man snubblar över? En liten passus bara sådär.

Under år 2019 behövdes infarten till hawen åtgärdas och det blev i vanlig ordning en smula överarbetat. Och efter detta fanns det som vanligt – om man väljer att göra det – mycket att göra, stort som smått och hawen föll lite i glömska, fåren gick där och betade och skuttade, fram tills en dag i mars 2021…

Fortsätt läsa →

Dränering i Smens Plats

/ Peter / 2 kommentarer

Sakta men säkert har potäterlycka’ i Smens plats blivit mer och mer vattensjuk för varje år som gått. I fjol var det knappt att det gick att markbereda utan att sätta traktorn på rejäl slagsida. I år var det dags att dränera. Ett samtal till grävarn gick fort, och några dagar senare lade vi ny dränering i tidiga-potäter-lia.

Hellre lägga pengar på en bra grävare, än att gräva för hand.

Redan efter några minuter började vattnet att fylla det grävda dräneringsdiket, så det var bara att mata slang och fylla på med 3-5 mm isgrus. Efter ett par timmars jobb var allt igenlagt och klart. Vattnet sipprade ur slangen ner i sidodiket. Perfekt!