»Hästfibla», Arnica montana L.
Slåttergubbe, hästfibla, bergfibla (Arnica montana), en korgblomstrig ört med en rosett av brett avlånga blad, från vilken höja sig 25—30 cm höga stjälkar med ett eller annat par blad och några stora korgar med något klibbhårig holk och mörkgula blommor. Den är spridd på helst något fuktig ängsmark i södra och mellersta Sverige, dock med mycket ojämn fördelning. Den har av gammalt haft anseende som läkemedel för behandling av sår och ömhet och upp-köpes fortfarande av apoteken, d. v. s. detta gäller själva blommorna i torkat tillstånd, vilka utmärkas av en egendomlig arom.

Det svenska namnet liemannen slåttergubbe ( Arnica montana) skall inte förväxlas med slåtterfibbla (Hypochaeris maculata) eller slåtterblomma (Parnassia palustris). Det börjar bli mer och mer sällsynt med slåttergubben, både sådana gubbar som som vevar omkring med liarna och  själva blomstren. Förr i tiden – när blomsterängarna och slåtterängarna existerade som kraftfoder åt djuren – höll man noga koll på när slåttergubben blommade. Slåttergubben, eller hästfibblan, är en av många arter som trivs på gamla betesmarker och slåtterängar. En gång i tiden var dessa ängar av stor betydelse för jordbruken – ju mer ängshö en bonde kunde slå desto fler djur kunde han hålla och ju fler djur desto mer gödsel att sprida – vilket i sin tur gav större skörd.
”Ängen är åkerns moder” som talesättet lyder.

I och med det storskaliga, rationella jordbruket har ängsmarken nästa försvunnit i Sverige tillsammans med de djur- och växtarter som växte där. Enligt Naturskyddsföreningen kan en kvadratmeter äng innehålla mer än tusen arter – ängen är alltså värd att försvara och bevara!

På slåtterängar och fetare betesmarker i sydligare delarna av skandinaviska halvön (sällsyntare i dess mellersta provinser upp till Hälsingland och Trondhjemsfjorden) växer ymnigt den stora, granna hästfiblan, utmärkt av blommornas röd- eller orangegula färg och de största blomkorgarna bland våra mera allmänna korgväxter. Bladen är motsatta, de flesta är dock rosettlikt samlade nära marken, så att stjälkens övre del ofta blott bär ett enda par smärre blad och därigenom liknar en stängel.

Namnet »slåttergubbe» härleder sig därav, att blomkorgarna vanligast äro tre, en i toppen och två yngre i bladvinklarna; de äro bonden och hans drängar, och när de alla tre äro ute, då är tiden att slå ängen, säger allmogen.

När slåttergubben kommer med piga och dräng, då är det tid för bonden att bärga sin äng
Eller
När slåttergubben kommer med sina drängar är det dags för bonden att slå sina ängar

Slåttergubben är alltså den stora blomman längst upp. Drängen, pigan eller hjonet är de två blommorna under slåttergubben. När alla tre är utslagna, när husbonden har tagit ut rotehjonen, då är slåtterängen i full blom, med perfekta näringsvärden, redo att skörda.

Beskrivning.
Slåttergubbe är en flerårig ört med kraftig, uppstigande jordstam. Stjälken är upprätt, ofta ogrenad, hårig med körtlar med eterisk olja. Den kan bli en halv meter (20 – 60 cm) hög. Den breder ut sig ungefär 15 cm. Bladen är strävhåriga och smalt äggformade med helbräddad kant, de flesta sitter samlade i en basal rosett. Stjälkbladen är få och oftast motsatta. Slåttergubbe blommar i juni-juli, blomkorgarna är stora, mer än fem centimeter breda, med holkfjäll i två rader. Den översta blomkorgen omges vanligen av två mindre, sidoställda, korgar som utgår från vecket av stjälkbladen.  15 – 20 stycken strålblommor och talrika diskblommor. Både strålblommor och diskblommor har en orangegul färg som avviker från den hos de flesta andra svenska arter i familjen. Frukterna är korthåriga, ribbade och har en enradig, smutsigt vit hårpensel. Doften är aromatisk och smaken mycket bitter.  Slåttergubbe är lätt att känna igen på sina motsatta blad och orangegula blommor.

Utbredning.
Slåttergubbe är ganska vanlig i sydvästra Sverige där den växer på kalkfattig mark, i hävdade naturbetesmarker och slåtterängar, ljunghedar, skogsbryn och vägkanter. Arten hade tidigare en mycket vidare utbredning i Syd- och Mellansverige, men har gått tillbaka kraftigt och försvunnit från många av sina tidigare växtplatser på grund av det moderna jordbruket. Första fynduppgift publicerades på 1600-talet (Nordstedt 1920). Enligt ”Örtmedicin och växtmagi” är den betydligt äldre än så.

Slåttergubbe i Långemyra, Tolleby, Tjörn i slutet av juni 2016.

Odling.
Slåttergubben trivs bäst i kalkfattig, sandblandad jord i solen. Växten är mycket dekorativ med lång blomningssäsong. Den är idealisk till stora stenpartier och framtill i kantrabatter. I boken ”Medisinplanter” av Dragland och Galambosi står att det har hävdats att det krävs ett speciellt mikroliv i jorden för att man skall få god växt av slåttergubbe. De skriver också att den föredrar en ganska sur jord med pH 4.0.

Hur sår man?
Så de små fröna på våren eller sensommaren, i sålåda eller brätte, de gror sakta (kan ta två år). Täck med perlite. Ställ lådan eller tråget i en kallbänk, eftersom värme hämmar groning. När skotten är tillräckligt stora skolas de ut i kruka och avhärdas i kallbänk. Täck under vintern. Plantera ut dem nästa vår när jorden blivit varm. Radavstånd 50 och 40 cm mellan plantorna. Arnica-släktets rötter utvecklar rhizomer (horisontella underjordiska stammar) som är lätta att dela på våren. Den förökningsmetoden är mycket säkrare än att så frön. Fast jag har tänkt att göra det enklare i projekt Blomsteräng (där många blomster kommer att ingå, inkl slåttergubbe) – plöja, harva, jordfräsa, så, harva. Antingen sår man nu eller på hösten – då kommer de ettåriga fröerna inte att ta sig, men de fleråriga fröerna tar sig, och man sår tillsammans me stödgröda.

Sjukdomar och skadegörare.
Fjärilslarver och sniglar äter ibland av bladen.

Skörd.
Om man är hobby-apotekare eller dylikt – plocka slåttergubbens blommor  för medicinskt bruk under sommaren, precis innan de slagit ut helt. För vissa speciella ändamål kan man använda hela plantan. Till torkning däremot plockas stjälkar med fullt utslagna blommor. Skörda blad till torkning före blomningen. Om man skördar stora mängder bör man använda handskar för att hindra problem med hälsan. Gräv upp rötter till torkning på hösten andra eller tredje året, sedan plantan vissnat ner helt.

Citat från gamla skrifter.
Slåttergubbe har använts som läkeväxt och Hoffberg (1792) skriver att;
Örten är kraftig, gör kräkning, drifwer urin, swett och rening hos fruent. Nyare Läkare berömma den uti Lamheter, Borttagenhet och mot swarta Starren, wid rötfeber, frossa m. m.
I början ansågs växten febernedsättande och kallades ”de fattigas kinabark”. Men efter ett antal svåra förgiftningar kom den i vanrykte.

Linné uppger i Flora Lapponica (1737) att han sett småländska bönder insamla och röka slåttergubbe vid brist på tobak. ”I södra Sverige, såsom i Smålands och Skånes ängar, är denna växt allmän, och då densamma af den berömde RUDBECK uppräknas bland lappska växterna, upptager äfven jag här densamma, fastän jag icke anträffat den i Lappland. Den förefinnes ej heller i Sveriges nordligare landskap, och jag tviflar ingalunda, att nämnda högvälborne författare med ofvan anförda namn afsett följande (fjällarnika), enär denna, som är ganska allmän i Lappland, men f.ö. ej anträffad i Sverige, icke finnes omnämnd i hans förteckning på lappska växter.”

Mera från Långemyra i juni 2016.

Kulturhistoria.
Örten är känd av Metusalem och användes allmänt på 1500-talet inom tysk folkmedicin. Under en kort period på 1700-talet blev den mycket populär, till stor del beroende på att venetianska läkare höjde den till skyarna.

Användning.
De växtdelar som oftast används är blomkorgar, isolerade strålblommor, färska och torkade. Ibland även roten. Slåttergubben har använts av människan sedan lång tid tillbaka, bland annat som kärleksmedel, såsom abortmedel. Den har som tidigare nämnts, även använts som ersättning för tobak, kallas då ibland bergstobak. Man kan också använda den i vattnet för ett skönt fotbad. Bra biväxt, bina älskar den. Man kan också använda den till kosmetika och likörtillverkning.

Den medicinska verkan är hudretande, genomblödningssökande, även av hjärtats kranskärl. Färskt vattenextrakt har kramplösande verkan (viagra?). Som läkeväxt började den brukas på 1600-talet. Den rekommenderades mot en rad åkommor hos såväl människor som djur, både utvärtes och invärtes. Framförallt har den i hela Europa varit ett universalmedel mot sår, svullnader och blodutgjutningar orsakade av fall, stötar och slag. Bristningar i senor och muskler. Försvagade vener, åderbråck och hemorrojder.

För ett par hundra år sedan brukade man ge ett ölutdrag av den åt patienter som hade förlyft eller slagit sig. Krigsåret 1940 hittade man utanför Köln en burk med ögonsalva från romartiden. Vid analys visade det sig att den bl a innehåll blommor av slåttergubbe.

Först omkring år 1600 blev slåttergubbe intagen i farmakopéerna (en officiell skrift som handlar om utformning, tillverkning, innehåll etc av läkemedel. Varje land har sin egen.) – men fick i gengäld stanna kvar där ända in på 1900-talet. Den har varit föremål för insamling till apoteken ända fram till andra världskrigets slut. Man gjorde salvor och grötar och spritudrag, s.k arnikatinktur, av blommorna. Dessa användes som inflammationshämmande och sårläkande medel. Ofta kom de till pass efter slagsmål, där sår och blånader uppstått.

”Till omslag blanda ½ dl varmt vatten och 1 tsk tinktur. Doppa en duk i arnikavattnet och krama ur. Lägg på det onda och täck med plastfolie.”

”vars allmännare användande det är en patriotisk skyldighet att önska och rekommendera”
-Svensk Botanik

Fortfarande används salva och tinktur till liknande ändamål. Moderna undersökningar visar att slåttergubbe innehåller ämnen som är inflammationshämmande, kramplösande, smärtlindrande och sårläkande. Arnika-släktet är berömt som örtläkemedel inom homeopatin. Används då mot epilepsi, sjösjuka och salmonella, eventuellt stimulerar det ökad hårväxt också. Arnikatinktur har även ordinerats som hjärtstimulerande medel. Örtens innehåll av flavon gör att den stimulerar hjärtat och blodomloppet samt förbättrar prestationsförmågan. Tinkturen har därför även dykt upp i idrottssammanhang som dopingmedel. Tinktur lindrar även vid reumatiska värk och kylknölar – om huden är hel.

OBS. Man bör vara mycket försiktig vid användandet av slåttergubbe och dess olika beredningar. Växten innehåller nämligen ämnen som kan verka starkt irriterande på hud och inre organ. Upprepad användning kan framkalla allergiska reaktioner och invärtes bruk kan leda till allvarliga förgiftningar. Använd inte på öppna sår.

Anemette Olesen skriver i sin bok ”Den giftige have” om ”en herre fra Schweiz 1515-1565 ved navn Konrad Gesner der spiste af planten arnica på tom mave og var død en time efter.”

Så, för att sammanfatta:  Var glad om Ni hittar en Slåttergubbe för de blir allt mer ovanliga. Drick den inte. Ät den inte.