Visserligen är Tjörn och Marstrand två öar, separerade utav Marstrandsfjorden i Skagerack, men jag tänkte ändå berätta om ett av de klassiska och rekommenderade utflyktsmålen på västkusten. Marstrand ligger väldigt nära Tjörn, och eftersom det är ett trevligt ställe närhelst på hela året – sommaren speciellt – tillbringades som vanligt en skön sommardag även år 2017, som innehöll både trivsamt spankulerande längst kajerna, mat, dryck och annat gôtt i godan ro.

Marstrand är främst känt för två saker; det ena är fästningen. Det andra är kung Oskar II, som under slutet av 1880-talet, och under många år framöver, under somrarna anlände till Marstrand med sin lustjakt  HMS Drott för att förlusta sig. Ondsinta och infama dåtida rykten gjorde gällande att hans ärade majestät och konung af giuds nååde, endast besökte ön för att likt forna tiders häradsbetäckare (och nutida), bada, dricka sprit samt sprida sin vildhavre över den bohusländska myllan, kobbarna, böarna och skären. Ryktet gör än i dag gällande, att den ärade monarken spred så mycket säd under sina besök, att det är en bidragande orsak till det västkustska vattnets fantastiska sälta.

År 1887, det vill säga det första året kung Oscar II besökte Marstrand (och därefter under cirka 20 år), var sommargästen Aron Jonason etablerad som en känd rolig gubbe på ön samt en erkänd skicklig fotograf. När kungen ville få ett gruppfoto på sig själv och sin närmaste uppvaktning ombord på HMS Drott, kontaktades Jonason som precis börjat använda sig av ett särskilt preparat av kollodiumpapper för bilder, importerat från Tyskland.  Kungen blev så förtjust i resultatet att Jonason på stört utnämndes till ”Kongl. Hoffotograf” (Kunglig Hovfotograf) samt fick ensamrätten till samtliga fotografiska arbeten på Drott.

”Det var första gången jag hade tillfälle stå öga mot öga med landets konung, och aldrig skall jag förgäta den huldrikhet, hvarmed han hälsade mig, och den välvilja, hvarmed han gick att underlätta mitt värf. Konungen ordnade själf gruppen och gaf äfven lystringsorden i och för exponeringen. Allt aflopp efter önskan, och jag lyckades så forcera arbetet, att jag ännu innan Drott nästa morgon lämnade Göteborg kunde förete ett proftryck. Detta kraft-prof tilltalade synbarligen konungen, och min från samma år sig förskrifvande fullmakt som hoffotograf blef ett synligt bevis därpå. ”

-Drottminnen från Marstrand, 1887-1907, Aron Jonason, utgiven 1908

En kväll då Jonason fotograferat extra mycket och använt sig av kopiösa mängder magnesiumblixt, utbrister kungen;

-Det var väldigt vad Jonason blixtrar mycket!
-Ja, blixtrar den ena så Åskar den andre! blev svaret från Jonason, och helt sonika var den första göteborgsvitsen född!

---

Om man närmar sig Marstrand från landsidan via Ko-ön, kan man inte undgå att se Karlstens fästning torna upp sig långt bort i fjärran. Om man bestiger något högt berg på Tjörn, ser man nästan alltid fästningen torna upp sig i söder. 

”Bland små städer, i det på sådana särdeles rika Sveriges rike, nämnes också i ett bland de lägre rummen den på Bohusläns kust vid Kattegatt belägna staden Marstrand, som, anlagd omkring 1220-talet af konung Hakon Hakonsson i Norge och kallad Marstrandir, en tid var rik, yppig och sedeförderfvad genom sitt starka sillfiske, en tid höll sig uppe genom samma, då småningom utsinande förvärfskälla, men genom Göteborgs uppblomstring och sillens totala försvinnande från Bohuslänska kusten, småningom förföll, och i förmodligen skulle till slut hafva helt och hållet gått under, så framt icke en ny förvärfskälla uppstått i de Marstrandska hafsbaden, genom hvilka staden nu mer icke kommit till något välstånd.”

-Svenska Familj-Journalen / Band VI, årgång 1867 .

---

Som tidigare nämnt, borde jag väl inte skriva någonting alls om Marstrand, eftersom det är en ö helt åtskild från Tjörn, fast ibland svävar tankarna och pennan iväg till intressanta saker i närområdet. I detta fall skyller jag på att min morfars farmors mormors mormors farmors farfars farfars far Fredrik Brems (1510-1568), var borgmästare på Marstrand och ingår i släktregistret.

Fästningen har en intressant historia som jag brukar plåga mina barn och mitt sällskap med, när vi besöker ön. Men för er olycksaliga som ännu inte besökt Marstrand, tar det från början.

När man kommer in vid entrén och kaffestugan – tegelbyggnaden med rött tak i ovanstående bilds högra hörn – lättas sinnet upp på både stora och små. Dels kan man ta roliga fotografier och dels står det rejäla artillerikanoner till beskådande. När man sedan träder in genom porten till den yttre borggården kan den vetgirige fråga om fästningens historia, varmed den påläste autodidakten svarar. Annars kan man (gratis) slinka med i bakvattnet på någon turistgrupp, bestående av norrmän, danskar, svenskar, tyskar och en och annan amerikan ( varpå amerikanen alltid förundras över hur otroligt grymma, ondsinta och uppfinningsrika vi svenskar var förr).

 

---

1600-talet – Stormaktstidens Sverige
År 1644, när Bohuslän fortfarande var norskt upprättade den holländska arkitekten och artilleriingenjören Isac van Geelkerck en plan för befästning av Marstrand. Efter freden i Roskilde 1658 mellan de ärorika svenskarna, de ludna danskarna och de äregiriga norrmännen, blev Bohuslän och därmed även Marstrand svenskt, (Hurra!) En av orsakerna till att Marstrands stad sedan länge var en betydande handelsplats, var att hamnen utgjorde en strategisk viktig punkt. Strömmen mellan Marstrand och Koön gör att hamnen ytterst sällan, på gränsen till aldrig, fryser till. På grund av dessa mer eller mindre unika egenskaper för hamnen, förlade man därför en betydande del av den västsvenska flottan hit, närhelst redo att avsegla – oavsett årstid.

Den svenska hjältekonungen Karl X Gustaf intresserar sig mycket för Marstrands försvar och beslutar sig för att bygga ett redigt försvarsverk på öns högsta punkt ovanför staden, i den händelse att de svekfulla danskarna eller skabbhalsarna till norrmän skulle återvända. Först byggde man en provisorisk skans av jord och timmer som kallades för ”Valens skans” men kungen befallde att ”honn skall heewta Carlsteen”. Eftersom kronans ekonomiska medel var ansträngda efter diverse krig och bataljer, kom man på att arbetet skulle utföras gratis, av fångar som dömts till straffarbete. Man uppfann därför ett nytt sorts straff som kallades för Marstrandsarbete. Från hela landet fördes då förbrytare som skulle ingå i arbetsstyrkan. Stora tjuvar, små tjuvar, mördare och våldtäktsmän, förfalskare – alla hade de som tung uppgift att släpa sten till fästningsbygget. Vissa vintrar dog upp till 20 procent av fångarna, men det ansågs inte vara ett problem eftersom arbetsstyrkan hela tiden fylldes på med nya hjälpredor och praktikanter.

”Marstrands namn reser håren på dem som höra det nämnas”,

– Carl von Linné under sin Västgötaresa 1746

Ovanstående citat skrev Linné sedan han sett de järnsmidda fångarnas slit i backarna vid Carlstens fästning. Också en nutida besökare på fästningen kan känna den dystra auran kring murarna och ana fasan i att sitta på livstid i de mörka fångvalven, men för att riktigt förstå vad det innebar att vara kedjefånge i Marstrand får man titta på lagstiftningen och dra slutsatser av den.

”Marstrandsarbete” var ett straff som i juridisk stränghet låg bara ett steg under dödsstraff och som i praktiken ofta betydde detsamma som döden, bara en något långsammare död medan man bar sten och murade på fästningsvallarna nedtyngd av järnkedjor som kunde väga uppemot fyrtio kilo och skavde djupa sår. Att denna kombination av slaveri och tortyr upplevdes som värre än döden visas av att många försökte komma undan genom självmord eller genom att ”ljuga lifvet av sig”,  det vill säga erkänna värre brott än de verkligen begått i hopp om att dömas till dödsstraff. Rymningarna var många, men slutade med få undantag med att fångarna återfördes till hårdare villkor. Carlstens mest berömde fånge Lars Molin alias ”Lasse-Maja”, beskriver i sin självbiografi Marstrand som ”ett trollberg, diit man kunde komma in men ej uut”.

Det var Marstrands fångar som byggde denna borg /
Det var tunga hjärtan, fyllda av sorg /
Dessa olycksbröder byggde dess mur /
och de såg väl alla, /
att de byggde sig en bur /
Men hur det än e´ /
är det över med det /
bara fästningen finns kvar /
Ja, fångar som dem är i himmelen /
bara fästningen finns kvar.

-Ur ‘No 90 Kleist’, Stefan Andersson

För att gå in lite mer på djupet och detaljerna, går vi vidare i historien och nämner att det var år 1658 som man enligt Karl X:s befallning, under Johan Wärnschölds ledning, uppförde det första provisoriska befästningsverket i form av en träskans – Wahlen skans – , högst uppe på berget ovanför staden ”vidh stora väderqvarnen”. Denna befästning var till stor nytta för att på hösten 1659 slå tillbaka det anfall – dolkstöt i ryggen –  som utfördes av de  lömska norska styrkorna.

År 1666 rapporterades det att träskansen hade ”slaagit sigh”, och man påbörjade arbetet med att uppföra en ersättningsbyggnad. Denna nya fästning var i formen av en rombisk redutt eller tornbyggnad med fyra små raveliner.

Åren 1671–73 byggde man på tornet, som då kallades Karlsten, en våning och försågs med takbatteri. Efter ett anfall mot befästningarna i Marstrand av den danske uppviglaren Ulrik Frederik Gyldenlöve måste skansen uppges åt – för att citera Ernst Hugo Järegård – danskjävlarna den 23 juli 1677.

 

År 1681 börjades uppförandet av en stor tornbyggnad, efter kommendanten Karl Gustaf Frölichs design, men i övrigt arbetades efter en av Erik Dahlbergh uppgjord, i huvudsak 1685 godkänd ritning, och redan 1689 var själva fästningen i det närmaste färdig och utgjordes då av en reduttformig murad donjon (kärntorn) med sprängd grav samt ett flera våningar högt runt torn, som omfattade det förutvarande fyrkantiga.

---

»Allmän kungörelse»
Följande fästningsfångar, hwilka natten emot den 1 Februarii detta år rymt från Carlstens Fästning, och sålunda beskrifna äro:

–»Noach Mattsson», född 1775, talar Finska och bruten Swenska, är 5 fot lång och undersätsig med fylligt ansigte, ljusa hår och ögonbryn samt blå ögon, och kan Snickare-Profession.

–»Nils Pehrsson», född 1787, är 5 fot 1 tum lång, med ljusa hår och ögonbryn, samt blå ögon och något undersättig till wäxten.

–»Petter Stickling», född 1781, är 5 fot 9 tum lång, grof till wäxten, med swarta hår och ögonbryn, swartbruna ögon, spetsig näsa och blekt pussigt ansigte.

–»Anders Jansson», född 1804, är 5 fot 8 tum lång, med swartbruna hår, blå ögon, långlagdt, men fylligt ansigte och mörka ögonbryn.

–»Carl Carlsson», född 1803, är 5 fot 6 tum lång, med ljusa hår och ögonbryn, långlagdt och magert ansigte, blå ögon, smal wäxt och bred näsa.

–»Carl Gustaf Apelgren», född 1796, är 5 fot 8 tum lång, med swarta hår och ögonbryn, blå ögon, trindslagt ansigte och smal wäxt.

-Ur Fångregister, Carlstens Fästning, Marstrand

---

1700-talet – Frihetstiden
I början av 1700-talet stod vallarna som omsluter den stora borggården färdiga.

Senare utfördes kaponjärer, utanverk och logement enligt Frölichs design, och även dessa arbeten var nästan färdiga och fästningen i övrigt väl försedd, då den dansk-norska nidingen och tillika amiralen Peder Tordenskiold 10 juli 1719 anföll Marstrand och örlogsfartyg i hamnen. Sedan denne skökoson utan svårighet intagit staden, men kunde uträtta mycket lite genom att beskjuta Karlsten, spred han rykten om stora förstärkningar vilket skrämde den timide kommendanten Henrich Danckwardt till att kapitulera 15 juli 1719. Sedan Karlstens fästning efter freden återlämnats den 12 november 1720 reparerades de måttligt skadade fästningsverken.

Värt att nämnas är att agnabaken samt självbefläckaren Tordenskiold bjöd ner den fryntlige och timide Danckwardt till ett värdshus på Marstrand,  att diskutera den eventuellt kommande bataljen. Till detta inmundigas grogg i stora mängder, samtidigt som insjöpiraterna till danskar marscherade runt om kvarteret och stadens gator och torg. Ibland bytte lymlarna kläder med varandra, vilket gjorde att samtidigt som den svenske kommendantens promillehalt stadigt ökade, trodde Danckwardt att de danska luspudlarna var en enormt stor styrka. Detta gjorde att Danckwardt raglade tillbaka till fästningen, berättade att det stod en halv miljon danska rövare (det var därför han tyckte att Marstrand hade slagsida åt väster, han var då sannerligen inte berusad, nej, nej), och att det enda vettiga var att kapitulera. Vilket också gjordes.

Som tack för kapitulationen blev Henrich Danckwardt av med huvudet i Göteborg, en ganska makaber historia som jag tänker skriva om separat vid ett senare tillfälle.

1770 års sekreta utskott beslöt att fasta batterier skulle ordnas ovanpå logementens tak.

1779 godkändes ett av Axel Magnus von Arbin framlagt förslag att ändra Karlstens torn så, att det kunde tjäna som fyrbåk, samt att fästningen nu skulle sättas i fullt försvarsstånd, vilket utfördes 1780–83, och detta blir den första fyren i världen med roterande spegelapparat, som gav ett jämnt bländande sken. Apparaten hade uppfunnits av Jonas Norberg.

---

(Det långa) 1800-talet

Efter ett av Carl Fredrik Meijer uppgjort, 1834 fastställt förslag till Carlstens förstärkande företogs arbeten till 1851, då fästningen var färdig enligt den 1840 något utvidgade planen. Sedan ångkraften tagits i bruk för sjöfarten och då krig med Danmark blivit alltmera osannolikt, hade emellertid Carlstens betydelse minskats, och 1878 års befästningskommitté föreslog därför, att garnisonen, två fästningsartillerikompanier ur Göta artilleriregemente, skulle förflyttas till Vaxholm och Karlsborg, men att fästningen, som fortfarande var i gott stånd, skulle framgent nödtorftigt underhållas. Till följd härav utmarscherade garnisonen 1 maj 1882, varefter fästningens flagg halades. Bestyckningen fördes till Karlsborg. Sedan äldre tid har grövre brottslingar förvarats på Carlsten, där även politiska fångar tidtals insatts. Användes även för krigsfångar under tidigt 1800-tal. Lasse-Maja satt fången här i 26 år mellan 1813 och 1839. Lasse-Maja benådades 8 juni 1839.

Även Metta Fock satt fängslad här mellan 1806 och 1809: hon var den enda kvinna som suttit fängslad här, då Carlsten normalt var ett fängelse för män.

1888 förflyttades då ännu kvarvarande ”fästningsfångar” till Göteborgs polishus.

---

(Det korta) 1900-talet
Fyren på tornbyggnadens tak är Carlstens fyr, världens äldsta mekaniskt roterande fyr. Fästningsverken underhölls fortfarande under 1900-talets början, och hösten 1906 uppläts en del av dess lokaler till sjöförsvaret för begagnande av skeppsgossekåren i Marstrand, som 1907 började uppsättas. Skeppsgossekåren disponerade fästningen fram till kårens upplösning 1937. Fyren hade 1868 ersatts med Pater Noster. Det försvarsmässiga användandet av fästningen upphörde år 1993 då kustspaningsradarn i Karlstenstornet togs bort.

---

»Ridderbjelke, Metta Charlotta», gift med sergeanten Henrik Johan Fock, förgjorde 1802 sin man jemte tvänne sina barn genom gift, för att få gifta sig med sin amant, gifte skogvaktaren, sedermera roteringskarlen, Johan Fägercrantz, sedan Lilja kallad, som dömdes till 28 dygns vatten och bröd. Efter flera års sittande på bekännelse å Carlstens fästning, blef hon slutligen dömd att mista högra handen, halshuggas och å
båle brännas, hvilket allt försiggick d. 7 Nov. 1810 å Fägredsmon i Westergöthland.

-Anteckningar om svenska qvinnor, 1864

 

---

Att sitta på fästning
”Först huggs handen däraaf, därnäst slås båda skenbenen aaf, därefter båda armarna, ovan och nedan armbågen, därefter bröst och ryggen slås sedan aaf och på sistone huggs huvudet aaf honom.”

Så lyder en dom över en sextonårig dråpare från slutet av 1500-talet. Vid den här tiden stod det fysiska lidandet i centrum för den straffande makten. Rädslan för smärta, eller för att förlora diverse kroppsdelar, skulle avskräcka människor från att begå brott. Fram till 1700-talet var de vanliga påföljderna för brott dödsstraff, kroppsstraff och skamstraff. Successivt blev det vanligare med fängelsestraff, men ännu i 1734 års straff- och missgärningsbalk var fler än sextio olika brott belagda med dödsstraff, bl a stöld. I väntan på att straffet skulle verkställas fick de dömda sitta inspärrade i stora salar, exempelvis slottens källare. I städerna fanns fängelser i stadsmurarnas torn och i rådhusen.

De hårdaste fånginrättningarna, de som innebar straffarbete, var fästningsfängelserna som lydde under Krigskollegium. Häktena sorterade under respektive länsstyrelse och de så kallade rasp- och spinnhusen under Kommerskollegium. På rasphusen (där fångarna sysselsattes med att raspa trä till spån) placerades »löösdrifvande och vanartiga män, likt zigeuner och tartarer fläckar riket», och på spinnhusen kvinnor.

I slutet på 1700-talet och början på 1800-talet växte mer humana uppfattningar om straffet fram. Man skulle minska på antalet avhuggna kroppsdelar och de liberala och religiösa strömningar hade betydelse för det nya synsättet. 1825 inrättades »Styrelsen öfver rikets fängelser och arbetsinrättningar», en föregångare till dagens kriminalvårdsstyrelse.

Kring sekelskiftet 1800 skedde en förskjutning i synen på brott och straff. Nu var det själen snarare än kroppen som skulle tuktas. För att komma till insikt om sin skuld skulle brottslingen isoleras, vilket krävde en ny typ av fängelse, där fången hade egen cell och även ett arbete. Bakom låg liberala idéer, och den person som utvecklade idén om isoleringens betydelse var den brittiske filosofen och juristen Jeremy Bentham. Han kallade sitt fängelse för Panopticon, vilket betyder ”det allseende ögat”.

Två olika typer av fängelsesystem utformades, Philadelphia- respektive Auburnsystemet. Båda dessa utgick från Benthams Panopticon, i vars centrum det finns ett vakttorn, varifrån vakter har överblick över hela fängelset. Philadelphiasystemet skapades av de fredsälskande och gudfruktiga kväkarna i Pennsylvania, med grundtanken att fångarna skulle hållas totalt isolerade och drabbas utav ånger och självrannsakan. Systemet kom att kallas ”the solitary system”.

Den andra typen av fängelse, Auburnsystemet, fick sitt namn efter fängelset i Auburn utanför New York, där idéerna utvecklades. Systemet innebar att fångarna nattetid isolerades från varandra, medan de på dagarna arbetade tillsammans i stora salar där det skulle vara knäpptyst. Metoden kallades även ”the silent system”.

Nu kan man ledas att tro att om man satt i fängelse enligt Philadelphiasystemet, så var det rena semestern jämfört med Auburn, där man behövde arbeta. Icke! Även i Philadelphiasystemet arbetade fångarna hårt – dock fick man som sagt inte träffa folk, så man arbetade hårt i enskildhet i sina celler, vars heltäckande dörrar bidrog till isoleringen.

”Att sitta på fästning” betydde i folkmun att man satt i fängelse, och då kanske man hamnade just på Carlstens fästning, där det som mest satt 270 fångar. 1846 kunde man inte bestämma sig vilket av de nya fängelsesystemen som var bäst, så Carlsten blev det första fängelset att inreda försöksceller enligt Philadelphiamodellen. Tre fångar satt inlåsta under fem år utan kontakt med  några människor, förutom prästen, som kom en gång om året.  Under transport­er inom fängelset bar fångarna huvor som dolde ansiktet, så man riktigt kunde begrunda sina illgärningar. Två av fångarna dog innan strafftiden var slut och den tredje blev galen. Den som blev galen nötte sina fingrar i fönsterstenen, och ritade med blod på väggarna. Fingeravtrycken i stenen och en teckning av blod finns kvar i den mittersta cellen. På grund av slutresultatet ansåg man i Sverige att Philadelphiasystemet vara en fantastisk reform och man använde detta i många år framöver.

I Europa ansågs Philadelphiasystemet vara bäst, medans man i  USA ansåg Auburnsystemet vara bäst.

---

 

»Bestraffningar i fängelset»

Carlsten
1848     Åtta dygn ljus cell för sturskhet mot vaktbefälhafvaren
1849     30 prygel och 34 dygn cell för rymning
1851     En månad halsok för stöld
1851     Belagd med handbojor och 50 prygel för knivskärning af vaktmästaren

Varberg
1851     Insatt ett år och fyra månader i cell för nämnda knivskärning
1852     Åtta dagars minskad brödranson för bedrägeri under arbetet
1856     Insatt en månad i cell för brännvinssmuggling

Nya Älvsborg
1858     30 prygel för fylleri och sturskhet mot vaktbefälhafvaren
1860     Insatt i ljus cell för postkarls handgripliga öfverfallande

Varberg
1860     Cell två månader för sistnämnda förbrytelse
1861     14 dagar i cell för undanhållande vid inräkning

-Bestraffningar på Karlsten, Marstrand

---

Galgen

Som plats för avrättningarna användes dels borggården i fästningen, dels en holme i östra delen av Marstrands hamn. Holmen bär än idag namnet Galgholmen.

I augusti 1830 ägde på Galgholmen rum en avrättning som inte hörde till de vanliga. Det var nämligen så att delinkventen överlevde exekutionen.

Saken var den att fången Johannes Bramberg som hade vistats på Carlsten sedan 1825 hade i själva fängelset ertappats och befunnits skyldig till sedelförfalskning. För detta ytterst allvarliga brott dömdes Bramberg ”att hängas viijd sin hals tills dööden infunnit sigh”.

Exekutionen skulle utföras av den kände skarprättaren Carl Gustaf Beckius från Göteborg. Beckius var en uppfinningsrik herre, och hade precis konstruerat en helt ny en galge som väntade på att genomgå sitt första prov. Finessen med den bestod i att trappan eller plattformen på vilken den dödsdömde skulle stå på var delad i två hälfter vilka med ett grepp hastigt kunde åtskiljas så att den dömde fången blev hängande fritt med åtdragen snara.

Fyra präster var närvarande vid executionen, dessutom myndighetspersoner samt bödeln Beckius med sina biträden, som kallades för nattmän eller rackare. Fången leddes upp på upp på trappan, snaran lades på och trappan drogs isär.

Just i ögonblicket därefter händer det. Repet brast och den hängde störtade till marken, till utseendet livlös. Han var emellertid inte död. Nattmannen hällde vatten på honom och för att ytterligare pigga upp Bramberg åderläts han. Därefter fördes fången bort för att få vård. Alla samtliga närvarande herrar var mycket förvirrade på p.g.a. det inträffade. Skarprättaren nekade att göra om exekutionen förrän han hade fått ett nytt rep och fått provat detta först.

Slutligen enades herrarna om att boven skulle hängas en gång till och denna gång ordentligt. Bödeln trilskades dock och visade på det odugliga repet. Det blev ingen förnyad hängning. Fången fördes på bår från båten till fästningen där slottsläkaren undersökte honom och fann att han genom dödsångesten hade blivit då sjuk att hans hängning inte gick att verkställa.

Man resonerade alltså som så, att fången hade blivit så fruktansvärt sjuk, att han var för sjuk för att hängas. Om man skulle hängas, skulle man vara frisk och vid (någorlunda )god vigör! ”När fångens sjielsliga och kroppsliga tillstånd äro af det slag att han är tillfrisknar skall han hängas vid halsen tills dess att dööden inträder…”

Bödeln fick därefter en skrapa av myndigheterna. På egen begäran befriades sedan Bramberg av kungen själv från vidare hängningar och fick istället stanna på livstid i fångvalven. Beckius nykonstruerade galge kom aldrig mer att användas.

Den olycklige Bramberg fick istället åter användning för ett rep. En januarimorgon 1832 fann man honom hängande död i ett av valven. Utan hjälp av någon avrättningsmaskin hade han själv verkställt exekutionen och den gången med större framgång än själve Beckius.

I England där folk hängdes i massor finns flera liknande historier. Antingen gick repet sönder, eller också hade bödeln tagit till fallet från schavotten lite väl mycket, så att förbrytarens huvud slets av. Den mest kände av de brittiska fångar som klarade livhanken genom en sådan incident var ‘John Lee, the Babbacombe Murderer’, som 1903 klarade sig eftersom falluckan i schavotten inte öppnades som planerat, trots flera försök. Hans livsöde finns beskrivet i boken ”The Man they Could not Hang”.

---

Höga redutten – Optisk telegraf & Fyrtorn
När man bestigit tornet och står och blickar ut över bröstvärnet invid den höga redutten har man havet i norr,  syd och väst. Man befinner sig då ungefär 70 meter över havet och står på samma plats som soldater i hundratals år stått och spanat ut över havet. Under den pågående tyska invasionen av Norge – Operation Weserübung – i april 1940 kunde man från Karlsten, och många öar i kustbandet, se den tyska flottan tåga förbi i horisontlinjen. Några tyska fartyg ligger kvar än idag, exempelvis mellan Göteborg och Marstrand vilar U-843 (57.58N, 11.15E) och U-804 (57.58N, 11.15E). För att inte tala om den svenska u-båten HMS Ulven av Draken-klassen som ingick i Göteborgs-eskadern, som sprängdes av en – troligen – tysk mina den 15 april 1943.

Härifrån ser man hela den närliggande skärgården. Söderut kan man, vid klart väder, se ända till Göteborg med den stora röda Eriksbergskranen och Älvsborgsbrons pelare. Rakt västerut syns fyren Pater Noster på Hamneskär. I samma riktning kan man nattetid och vid riktigt bra sikt se sken från Skagens fyr på Danmarks norra udde. 

År 1792 kom idén om den optiska telegrafen från Frankrike till Sverige. Linjen Waxholm – Stockholm, samt en kort försökssträcka i Stockholm byggdes. År 1801 uppsattes en optisk telegraf på fästningen, vilken stod i förbindelse med Hisingen, Vinga och Nya Varvet i Göteborg. Telegrafen stod först på norra huvudvallen, men flyttades till den högre liggande fyrkantens vall. Telegrafen användes för militärt bruk, men även de affärsmän som under sommaren gästade Marstrand kunde använda den. Telegrafen var i bruk till år 1871, då den ersattes av den elektriska telegrafen.

Karlsten har även i modern tid använts av militären, fundamenten till två luftvärnspjäser och en observationsplats finns kvar. På tornets tak fanns fram till 1990-talet också en kustspaningsradar där en och annan rysk felnavigerad ”trålare” pingade till.

År 1781 anlades en fyr på fästningstornets tak. Fyren hade en roterande mekanism samt 16 stycken speglar i förgylld koppar. Fyren var i bruk fram till 1868, så Pater Nosterfyran anlades. Denna fyr byggdes av överste von Heidenstam, far till författaren med samma namn. Fyren vägledde sjöfarare fram till år 1977, då en modern kasunfyr tändes på Marstrandsfjorden.

…Nu har jag kommit till vägs ände denna gången, men det finns mycket mer att berätta om Lasse-Maja, Dankwardts avrättning m.m. Men det få bli en annan gång.